Höjdpunkter från året som gått

Vi gjorde en sammanställning av personalens bokfavoriter ur 2008 års utgivning, som man kan studera närmare om man besöker stadsbiblioteket. Men faktum är att biblioteken i Umeåregionen - som på nätet går under namnet Minabibliotek.se - överträffar oss med hästlängder. Massor med bra tips, döm själva!

Men i vanlig ordning tycks Ivan Vladislavic Snabbköpet Rastlös ha gått spårlöst förbi, vilket är synd eftersom just denna roman är årets absoluta höjdpunkt enligt mig. Om nu någon skulle undra...

Vinterträdgården, Simtag

Vinterträdgården finns nånstans i Skövde, där Laura bor tillsammans i en suterrängvilla med sin far. Laura, barnsköterska på dagis, snart 40 men med för få vänner för att ha kalas, hemmadotter till livstrött far o en död mor som älskade för lite och var svartsjuk för mycket möter sitt livs kärlek och passion i mamman till ett av barnen på dagis. Förbjuden kärlek, Shahrzad är gift, men Laura ger efter för sina starka känslor och Shahrzad möter henne. Laura är kvinnan man aldrig ser, hon är så ensam, hennes liv är arbete, hon sköter om sin far och ibland träffar sin bror i det gemensamma sommarhuset. Laura skriver poesi och har börjat en skrivarkurs, men känner sig inte bekväm med alla skrivlekar de ska utföra. Lauras poesi flödar i sin kärlek till Shahrzad.
Christine Falkenlands språk är så levande och njutbart, och berättelsen så ömtålig att det tillsammans blir en så fin läsupplevelse.
Vinterträdgården påminner mig om Jessika Berglunds debutbok Simtag. Boken handlar om Anneli som bor ett hus långt ut i skogen. Anneli kommer "plötsligt" på att hon älskat sin vän Cecilia i hela sitt liv. Skogen och naturen är ett centralt tema i boken. Jessika Berglund skriver i bilder och det är nästan att man vandrar med på de upptrampade stigar Anneli går.

De utsatta av Maîssa Bey

Bokcirklar på nätet finns det nog flera stycken, jag är med i Bokcirklar skapad av Nina Frid som efter att ha gått MUSAutbilningen (specialutbildning i skönlitteratur) startade upp detta nätforum. För min del tycker jag att att "cirkla" på nätet är lite komplicerat, vilket ändå inte hindrar mig att vara med. Det mest intressanta är att här träffas så många människor med ett stort intresse - litteratur! Samt att man blir ofta inspirerad till läsning av de olika inläggen som görs.
Senast jag var med och "cirklade" var det om boken De utsatta, den är skriven av Maîssa Bey (pseudonym för Samia Benameur).
Maïssa Bey föddes 1950 i Algeriet. Under befrielsekriget torterades hennes far till döds av franska armén. Det satte djupa spår hos Maïssa Bey. För henne blev läsandet och skrivandet blev en tillflykt undan sorgen. Så småningom blev skrivandet till en kamp mot våldet och orättvisorna. Hennes första bok kom ut under inbördeskriget på 90-talet. Vilket gjorde att hon gav ut sina böcker under pseudonym.
De utsatta är den, än så länge, enda bok som är översatt till svenska.

Vid tretton års ålder vägrade jag att fortsätta växa.
Hämmad tillväxt
konstaterade läkarna senare.

Så inleds boken, Malika som vägrade att växa är berättarjaget i boken. Hon har starka skäl för sitt beslut. Malika hittades som liten baby på stranden och togs omhand av en familj där "pappan" förgreps sig på henne. Hon hamnar så småningom på en "skräpkammare" Dvs "Varken ålderdomshem eller mentalsjukhus eller vårdanstalt utan allt i ett." Här finns de som inte passar in i eller brutit mot samhället och de som övergivits av sina familjer.

Malika är där för hon har en allvarlig psykisk störning enligt hennes journal. Eller som hon själv menar; varken galen eller efterbliven, bara lite rubbad.
Malika berättar sin egen och några av de andra kvinnornas historier som är lika starka och svåra som hennes egen.

De utsatta är en oerhört stark läsning. De handlar uteslutande om hur det är att vara kvinna i ett land där all makt finns hos männen. De olika kvinnoödena berör så mycket att man får stanna upp för att andas.
Språket är så poetiskt vackert och mycket mångtydigt. Översättaren, Monica Malmström har gjort ett mycket gott arbete.

Revolutionary Road

Det tycks som om det är Richard Yates Revolutionary Road som man ska läsa till jul. Den under hösten utkomna översättningen har fått lysande recensioner och boken har tilldelats klassikerstatus, och dessmer kommer den som film under nästa år. Och som alltid kan man ju fråga sig om det trots allt inte är filmen som genererat intresset för boken, den kom ut på engelska redan på 60-talet men har sedan fallit i glömska. En smula cyniskt kanske, och inte för att det spelar någon större roll, är det en bra roman kan det ju kvitta lika vad som ligger bakom den nyvakna hajpen. Och bra ska den ju uppenbarligen vara, personligen har jag lagt den i min julläsningshög (som bara växer och växer...).

Den som vill läsa mer om Revolutionary Road kan med fördel kika in på The New Yorkers hemsida.

Och en trailer till den kommande filmen hittar ni här!

Mordbyn på nytt!

Det här är knappast en helt färsk nyhet, men likväl: för några veckor sedan tilldelades Andrea Maria Schenkels roman Mordbyn Svenska Deckarakademins pris, The Martin Beck Award, för årets bästa översatta deckare. Och det tycks mig vara ett gott val; utan att jag för den skull har särdeles bra koll på årets deckarutgivning gillade jag åtminstone Mordbyn skarpt. Väl värd att läsa inte bara för deckarentusiaster. Mordbyn har jag tidigare bloggat om här!


Övriga nominerade (och sålunda antagligen läsvärda) till årets Martin Beck Award var: Spökskrivaren av Robert Harris; En eftersökt man av John le Carré; Död i gryningen av Deon Meyer; och Mörk kust av Peter Temple.

Popsoaré

I lördags var det poppremiär på Stockholms stadsbibliotek. Inte så mycket att slå på stora trumman för med tanke på att vi har haft Popsoaréer på Jönköpings stadsbibliotek en längre tid nu. De senaste gångerna har det varit fullsatt och hur bra som helst. Ikväll uppträder bland annat Lowood...

Kulturkonservativa tendenser?

Trodde aldrig att jag skulle få anledning att säga det, men tydligen är jag kulturradikal...

Sammankomsten (+ grälsjuka)

Läste Anne Enrights Bookerprisbelönade roman Sammankomsten förra veckan, och tyckte mycket om den.

Morgontidningarnas recensenter var inte helt övertygade dock:

DN

SvD

----------

(Men vem bryr sig om vad andra tycker?)

Dreamhack

Försöker komma på om jag läst någon bra roman där datorer har en framträdande roll, men kommer just inte på någon annan än William Gibsons Neuromancer, som visserligen är förträfflig men som nu är snart 25 år gammal. Vet inte om det är min minneskapacitet som hackar eller om det är datorerna som lyser med sin frånvaro i skönlitteraturen.

Hursom, några av mina kollegor på stadsbiblioteket är nu i helgen på Dreamhack här i Jönköping, där man enligt citat "under 4 dagar ägnar sig åt allt man kan tänkas göra med sin dator - spel, kommunikation, moddning och överklockning, programmering, film, musik, design och så vidare."








Låter kul, även om det inte riktigt är min värld. Och jag tycker att det är lysande att vi som månar om läsning söker upp andras plattformar, i detta fall främst ungdomarnas, istället för att vänta på att de ska komma till oss. Och dataspel, för att nämna ett exempel ur citatet ovan, är ju ett slags berättande det med, som man kanske inte ska fnysa åt i ren bokkonservativ anda. Frågan kanske snarare hur man drar nytta av spelen för att gagna läsning och läsförståelse.

Om ni vill få reda på vad mina kollegor på Dreamhack pysslar med kan ni kolla in deras blogg! Det verkar hända en hel del...

Chabon

För några år sedan fick amerikanen Michael Chabon Pulitzerpriset för sin roman Kavalier & Clays fantastiska äventyr, som jag tyckte mycket om. Jag minns inte så mycket av den annat än att den handlade om två serietecknare och att det förekom en Golem, men jag minns åtminstone att jag fann det riktigt behagligt att befinna mig mellan dess pärmar.

Av ren nyfikenhet letade jag därför fram en av hans tidigare böcker, novellsamlingen En modellvärld och andra noveller. Och till min glädje finner jag att dessa noveller verkligen är läsvärda, fyllda av en slags apatisk livsvisdom som är lätt att känna igen men svår att sätta ord på, och ständigt kretsande kring kärleken. Inte den soliga sidan av kärleken dock, utan snarare den frustrerade, desperata och i viss mån elaka sidan av det stora, fluffigt rosa molnet:"Det skulle vara fel att älska henne, det insåg han, men han var övertygad om att varje stor kärlek i viss mån var ett fruktansvärt misstag." I synnerhet novellen Miljonärerna, om två vänner som förälskar sig i samma kvinna, är alldeles för bra för att samla damm i vårt bokmagasin.

Novellsamlingens andra halva kretsar kring en pojkes upplevelser av hans föräldrars skilsmässa; hans sätt att komma till rätta med skuldkänslor och den nya värld som upprättas omkring honom. Samtidigt är det en skildring av en pojke på väg att bli man, med allt vad det innebär. Insiktsfullt, underhållande och oerhört god litteratur.

För den vetgirige kan tilläggas att Chabon skrivit boken som ligger bakom den så charmanta filmen Wonder Boys.

Det här med att läsa POESI

Att läsa lyrik är en "konst" jag inte riktigt behärskar. Tror att det mest beror på att jag läser för fort. Det krävs att jag har en längre text för att lugna ner min lästakt. Och att det finns en lugn runt mig som gör det möjligt att smaka på texten istället för att snabbt förstå vad innebörden. För den kommer med känslan med språket.
En omväg för mig är att lyssna till tonsatta dikter, det ger mersmak till läsande, det lugna, eftertänksamma. Vid mitt senaste biblioteksbesök fick jag med mig Bo Sundströms & Frida Örhns CD "Den lyckliges väg", tonsatta dikter av Pär Lagerkvist. Läser i konvolutet att det tog 6 år innan skivan färdigställdes. Och den är välgjord, musiken är komponerad av Fredrik Jonsson som med varsam hand.
Min absoluta favorit i denna genre är "Jag anar mig ren" framförd av Ylva Olsson. Det är tonsatta dikter av Edith Södergran. Ylva Olsson har en fantastisk röst, både vacker och personlig.

">">

Matporr från Öland

Karin Fransson på Hotell Borgholm har fått många utmärkelser och hennes hotellkök har utsetts till tionde bästa i Sverige.

Hon luktar på örterna i sin trädgård och pratar med dem.
Hon steker salvia till raggmunkar; hon går på plockpromenad och kommer hem med maskrosknoppar – som ska stekas i honung och serveras på chokladbröd – och med vitplister,
våtarv och ängssyra till vildsallad.
Hon kryddar olja, honung och marmelad med smaker från naturen.
Hon trollar med örterna.

”Karin Franssons gröna smaker – om konsten att laga mat med färska örter” är en sensuell bok med slösande bildprakt från Prisma.

Männinskans cermonier

Jag har under en tid låtit mig fascinerats av Anders Rymans bok
"Livets steg". Anders Ryman är fotograf som under drygt sju år fotograferat människor runt om i världen i deras avgörande skeden i livet. Han har dokumenterat alltifrån dop till ombegravningar. Anders Ryman skriver själv i bokens förord "Till en början fängslades jag av det som var annorlunda. Men vad tiden på Samoa lärde mig var att vi människor ändå i grunden är mycket lika. Här fanns den mänskliga värmen och gemenskapen; avunden,intrigen och maktkampen; humorn och skrattet; sorgen, och trösten när vi människor gråter. Och ibland våldet. Men framför allt det som utmärker människan - empatin och samarbetet."

Och det jag ser när jag läser och bläddrar i denna vackra bok är att vi är lika men det tar sig olika uttryck. Man kan verkligen "gå in i" de starka fotografierna, njuta, studera och fundera. Boken har ett tjugotal kapitel med förklarande text till alla, vilket ger stöd till fotografierna. Livets steg har berört mig djupt.
Anders Ryman har en hemsida till "Livets väg" som är väl värd att titta på. Ser också där att ni som har vägarna förbi Göteborg i februari/mars nästa år besök Nordstan och se de spännande bilderna i kolossal format.
Boken ges ut på Bokförlaget Max Ström som på sin hemsida har ett bildspel av bokens fotografier. Passa även på att titta på övriga titlar!

Broderier

Tänk er Lasse Hallströms Chocolat, ta bort de mest banala och sötsliskiga (ordvits, man tackar) bitarna ur manuset, och byt ut chokladen mot handarbete så har ni filmen Broderier. En finstämd fransk film om en ung kvinna som blir gravid och bestämmer sig för att adoptera bort barnet, men på samma gång hålla graviditeten hemlig för omgivningen. För att komma undan folks blickar söker hon arbete hos broderaren madame Melikian, som precis förlorat sin son i en olycka.

Denna prisbelönta film torde vara ett måste för alla som är galet intresserade av handarbete, liksom alla som uppskattar god film. Och den finns nu att låna på stadsbiblioteket.

Upplev rysare i din matbutik

Det var ett tag sedan jag läste en bra skräckis. Mats-Eric Nilssons senaste bok Äkta vara håller definitivt måttet. Boken är bästsäljare med hög spänningsfaktor, direkt fortsättning till mer berömda Den hemlige kocken, men ingen berättelse direkt. Den är varken SF, Fantasy eller Rysare, men ändå är den en av de mest skrämmande böckerna, tycker jag.

Visste ni förresten, att djurmat har strängare kontroller vid tillverkningen än maten vi får ifrån matfabrikerna. Motiveringen ifrån Jordbruksverket lyder så här:

”Människan har sitt fria val …. Men djuren kan inte själva läsa innehållsdeklarationen och det är egentligen den enda skillnaden att reglerna för djurföder är betydligt strängare."

Det visste inte jag, men nu vet jag.

Det handlar om att bli medveten. Det handlar om att veta vad man stoppar i sig. Sedan är det upp till var och en att bestämma, att välja. Eller åtminstone att inte välja. Det handlar också om rätt att veta vad man äter.

Nu vet jag vad är det som ligger bakom fina lockande reklamer med vackra människor i både innehållet och omslaget. Vad är det egentligen vi äter och hur påverkar det oss.
Nu vet jag och nu kan jag göra precis som Jordbruksverket uppmanar mig, alltså att välja.

Har ni undrat någon gång varför vi sover dåligt, har ont i magen eller diarré, varför blir vi tjocka eller hyperaktiva. Nu när jag vet att kex innehåller runt 30 olika och en del ohälsosamma tillsatser, undrar jag mycket mindre.

Om boken påverkar mig så mycket att jag kommer att göra medvetet val när jag handlar, är målet uppnåt. Åtminstone mitt eget.

Mats-Eric Nilsson har i samband med böckerna startat en webbsida där man kan få ännu mer tips om bra matvaror: http://www.aktavara.org/

SIMTAG

Kraften i armtagen och det kyliga mörka vattnet.
”Simtag” av Jessika Berglund drabbade mig med kraft genom sitt vackra poetiska språk, det är en suggestiv berättelse om kärlek och passion, den nästan omöjliga. Till barndomskamraten, vännen Cecilia. Men också kärleken till naturen vid det blå huset i den lilla gläntan i skogen, dit Anneli har dragit sig undan.
”Jag är en sån som finns genom att se på regn.” Tänker hon.
Berättelsen har sin början när Cecilia och hennes dotter Mia är och hälsar på Annelie. Efter besöket plockar Annelie fram sina många minnen av Cecilia och plötsligt slås hon av att hon alltid älskat Cecilia. Som hon konstaterar ”Igår hade jag en bästa vän. Idag är jag olyckligt förälskad sen många år. Hela livet.”
Och så går det vidare. Annelie lever vidare i sin ensamhet på landet, njuter av naturen, arbetar som lärare och träffar ibland sina vänner. Och Cecilia.
Jessika Berglund är tecknare och författare. Och hon tycker om det långsamma.
Simtag är långsam och nära naturen. Hon vänder och undersöker orden och låter dem falla på plats bland hundlokor och tallbarr. Fantastiskt lockande för mig som stadsbarn!

Jesus' Son

Modernista har kommit med en ny serie som de kallar Modernista pulp (termen pulp är antagligen bekant för de flesta i och med Tarantinos film Pulp fiction, men står hur som helst för den gamla sortens kiosklitteratur, pocketdeckare och serietidningar) och kommer vad det verkar överlag bestå av amerikansk underground-litteratur, mer eller mindre känd. Böckerna är formade med skönt gråaktiga pappomslag, och sidkanterna är röda så att de liknar de gamla pocketdeckarna man kunde köpa förr om åren. Jag gillar layouten oerhört, och har precis läst Denis Johnsons Jesus' Son, som är den första boken i serien.

Jesus' Son består av 11 berättelser som har det gemensamt att alla utgår från en karaktär som kallas Fuckhead. Det handlar om utslagna karaktärer på jakt efter kärlek eller medmänsklig värme, och gärna bådock på samma gång. Men det är inte alltid de lyckas eller att pengarna räcker till, snarare mer sällan än ofta, och det finns onekligen en ton av apati och misär. Stilen är avskalad och korthuggen, och det gör att berättelserna har svårt att hänga sig fast i mitt minne, men mot slutet dyker två upp som jag verkligen gillar. "Svart bröllop", som handlar om en man som följer sin flickvän till abortkliniken, och som när väl ingreppet är gjort håller på att tappa konceptet varför han blir utkastad, och spenderar resten av dagen på tunnelbanetåg. Den andra berättelsen, "Den andre mannen", handlar om ett möte med en polsk man som visar sig komma från Cleveland. Det är enkla historier, en händelse, ett möte, en förhoppning och inte mycket mer. Egentligen, inser jag, handlar dessa berättelser just om ingenting, och det är rätt skönt att tänka sig att det inte behövs så mycket mer. Det är som livet självt.

Cupido

Jag har tidigare inte läst André Brink, och tänkte att jag skulle råda bot på det när jag plockade åt mig den förra året utgivna romanen Cupido - jag blev inte besviken.

Cupido handlar om Cupido Cockroach, en svart man som växer upp som slav på en vit mans ägor någonstans i södra Afrika mot slutet av 1700-talet. Hans mamma är synsk, och ser framför sig en storartad framtid för Cupido, vandrande sida vid sida med den store jägarguden Heitsi-Eibib. Men Cupido växer upp till en drinkare och kvinnokarl av stora mått, innan den vite mannens gud plötsligt och oväntat vänder hans liv i en ny riktning.

Det är en roman som delvis är vad som allmänt kallas magisk-realism, där sagan går in och ut ur verkligheten som en synål, men samtidigt en berättelse om en man som försöker anpassa sig i en annan mans värld, utan att vilja inse det sorgliga och idag ännu gällande faktum att hudfärg kan vara nog för att inte bli accepterad. De sagolika inslagen framstår i all tydlighet när pastor Read, en engelsk missionär, får tillfälle att jordnära beskriva sin tid tillsammans med Cupido i romanens mittparti. Det är på det hela taget en oerhört skickligt uppbyggd roman, som (vilket den avrundade kommentaren avslöjar) är underbyggd av noggranna studier av verkliga händelser. Brink har helt enkelt gjort sin hemläxa.
Men det är egentligen oväsentligt, bara romanens inledning är nog för att svepa undan de litterära benen under mig (eller var i herrans namn de nu kan befinna sig).

Det här med litteraturpriser!

Le Clézio har ju inte bara fått Nobelpriset i litteratur utan också Stig Dagermanpriset 2008. Och om man förstår det hela rätt så blev Le Clézio mycket rörd över det och den gåva han förärades utöver pengarna. Han fick ett dedicerat exemplar av ”Ormen” med Stig Dagermans namnteckning. Föreningen Bokens dag i Mellösa hade skickat den, speciellt till pristagaren.
Om man läser lokaltidningen från Älvkarleby så kan man förstå det.
Det är ju en riktig fullträff av dem som sett till att Le Clézio fått Dagermans pris.

Äntligen!

Häromdagen gjorde Ewa mig uppmärksam på att Don DeLillo tilldelats årets nobelpris i litteratur, och det till min absoluta förtjusning. Jag gillar verkligen Don DeLillo.

För att undvika att bli betraktad som en fullkomlig idiot inser jag att jag behöver precisera mig: DeLillos utmärkelse existerar enbart i det alternativa nobelprisuniversum som skapats av den amerikanske musikern och författaren Ted Gioia på internetsidan Great Books Guide. Skapelsen uppkom tydligen genom en artikel han skrev förra året, och som med hans egna ord väckte en viss uppmärksamhet, varför han nu följer upp med att också i år utnämna en alternativ pristagare, till den stackars Le Clézios nackdel. Dessutom finns på Great Books Guide en fullständig lista på alternativa pristagare, och det går att notera att amerikanen gärna lyfter fram amerikaner (go figure).

Fast jag gillar tanken, och jag gillar som sagt DeLillo. För den som vill få en god introduktion till DeLillos författarskap torde Den stora massans ensamhet vara en god startpunkt, eller möjligen Vitt brus; den senare som kan betraktas som en förstudie till DeLillos mästerverk, den ack så mäktiga Under jord (som dock är en nästan tusen sidor lång tegelsten, och därför kanske inte den naturliga ingången - om än bland det bästa jag läst... nyfiken någon?). Vad man mer kan säga om DeLillo är att han till skillnad från många andra amerikanska författare granskar det amerikanska samhället med en vasst kritisk blick, och inte minst dissikerar den uppblåsta konsumtionen, religionen och masskulturen. Det om inget annat torde kunna tilltala även den mest antiamerikanske rödvinseuropen. Kanske nästa år Horace?

Nina Ramsby och Martin Hederos

Om ni vill lyssna på vacker musik under tiden ni läser, lyssna här!

Bonjour tristesse

När nu Bonjour Sagan har gått upp på biograferna (dock inte här i Jönköping (!?!)) är det onekligen ett gott tillfälle att ge sig i kast med Francoise Sagans lilla mästerstycke Bonjour tristesse (eller Ett moln på min himmel som den heter i svensk översättning).

Bonjour tristesse är en kultklassiker som går att rekommendera till de flesta läsare; en rapp berättelse på ett rappt språk, om en ung kvinna som helst ser att så lite som möjligt händer, så länge det lilla som faktiskt händer roar henne. Hon är nämligen fullt nöjd med att gå runt och dra benen efter sig (säg vilken tonåring som inte är det), och lever sitt liv i stilla förnöjsamhet tillsammans med sin far. Men så plötsligt dyker en ny kvinna upp i pappans liv, och allt sätts på sin spets.

AFRIKANEN, porträtt av en far

Årets nobellpristagare i litteratur, J.M.G Le Clézio har skrivit en liten bok med stort innehåll om sin far. Här beskriver han fadern som arbetade som läkare i Nigeria och Kamerun. Nästan alltid ensam om ansvaret för sjukvården i stora områden. Le Clézio växte upp under brinnande krig i Nice i Frankrike. Han bodde med sin mamma, bror och sina morföräldrar. Pappan var "fast" i Nigeria och familjen i Europa pga andra världskriget. Först när Le Clézio var 8 år kunde de träffas då mamman och bröderna reste till Nigeria för att bo med fadern. Det var en omtumlande upplevelse för en liten 8-åring.
Le Clézio tecknar ett porträtt av en far som levt ett hårt liv och som formats av kolonialismens råa tillvaro och gjort honom hård och bitter. Hans kom aldrig sin son nära utan var mycket auktoritär och sträng mot sina söner. Trots detta söker Le Clézio förståelse för sin far, hur det kom sig att han blev den person han var. Vi får en bakgrund till pappans liv och också till kärleken mellan föräldrarna.
"Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling. Vi skulle stiga upp tidigt, genast bädda sängen, tvätta oss i kallt vatten i ett tvättställ av zink och spara tvålvattnet för blötläggning av sockor och kalsonger. Vi skulle ha lektioner med mor varje morgon, rättstavning, engelska och matematik. Läsa aftonbön varje kväll och släcka ljuset klockan nio. Längre kunde man inte komma från vår franska uppfostran med dess lekar - tafatt och gomorgon, gokväll - dess muntra middagar där alla pratade i munnen på varandra, från mormors berättelser på vers och mina drömmerier i hennes säng medan jag hörde vindflöjeln gnissla, eller läsningen om en skatas äventyrliga färd över den normandiska landsbygden. När vi reste till Afrika bytte vi värld. Som kompensation för disiplinen morgon och kväll var vi fria under dagen. Grässlätten utanför hyddan var ofantlig, farlig och lockande som havet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan frihet. Slätten låg där framför mig redo att ta emot mig."

Afrikanen är en oerhörd läsupplevelse som berör de största frågorna i livet!

TSOOL

The Soundtrack Of Our Lives, ett av sveriges absolut bästa rockband, kommer med en ny platta i november, och det tycks som om de kommer att vinna priset för årets bästa skivomslag. Döm själva:

Till dess den nya skivan finns att låna får ni hålla till godo med deras senaste singel på myspace, eller några av deras tidigare skivor.

Kärlek - hur fan gör man?

Undrar Bob Hansson i sin senaste prosa skrivningen. Gillar man Bob H. är detta en hyllning till hans underbara personlighet. Alltså, är man subjektiv (som jag), tycker man nog att boken är bra, och det är den i sin allra enklaste sökningen till närhet och tvåsamhet. Är man objektiv, kan man då hålla med DN-s skribent och hitta en massa si och så i boken.
Jag har i förväg valt att gilla boken och under den förutsättningen har jag haft både roligt och lärde mig egentligen mycket när jag läste den.
Dessutom har jag fått den av en kompis ifrån Bokmässan undertecknad av Bob själv. (Kan det bli bättre?).
I sin bok har Bob interljuvat (obs! inte intervjuat) olika personer han tydligen tycker mycket om samtidigt som han tycker att dessa personer kan mycket om kärlek. I letandet efter visa svar säger Bob själv någonstans i boken att han inte är ute efter några teorier, utan efter konkreta exemplar, alltså människor som genom sin tvåsamhet har uppnåt det stora, mystiska, enkla men samtidigt det krångligaste fenomenet som finns - KÄRLEKEN.
Genom samtal med kända personer, projicerar Bob själv sina tankar, funderingar och reflektioner ur sitt eget liv och det kändes så klart mest intressant. Jag undrar hur mycket mod krävs för att skriva så öppet om sig och sina känslor. Jag beundrar också. Att våga visa att man är så mycket eller så lite människa och en sådan sårbar. Vad man än nu tycker om den trevliga, må bra boken, en sak fortsätter man definitivt att göra och det är att älska Bob Hansson, just sådan som han är.
Alla som kommer att hålla med mig, kan jag påminna att Bob är i Jönköping den 29 oktober och 20 november, uppträder på Gnistan, respektive Jönköpings teater.
Varmt välkommen, Bob!

Åtta procent av ingenting (biblioteksdricks?)

Läser Etgar Kerets alldeles nyutkomna novellsamling Åtta procent av ingenting. Korta, korta berättelser som till en början ger mig en lätt avståndstagande känsla - men allteftersom charmas jag av Kerets glada infallsrikedom: den fantastiska flickvännen som förvandlas till man och öldrickarkompis om nätterna (ett intressant dilemma); mannen som ständigt och utan förvarning överges av sina flickvänner och upptäcker att en skum liten figur ligger bakom det hela; och ett möte mellan en pojke och en flicka skildrat ur ytterdörrens och tevens perspektiv. Det är i allra högsta grad fantasifullt. Möjligen en smula bagatellartat, men onekligen underhållande när det är som bäst.







Etgar Keret är en israelisk författare och regissör, som bland annat har gjort den prisbelönade filmen Jellyfish, och som även har skrivit novellen som ligger bakom den finfina filmen Wristcutters: a love story, med Tom Waits i en av rollerna.

Se där: Le Clézio

Ja, då var det officiellt. Le Clézio får nobelpriset i litteratur. Ett utmärkt val av vad det verkar, inte helt okänd men inte heller välkänd, mycket att upptäcka sålunda. Och är inte det något vi på biblioteken i slutändan tycker är viktigt, att människor får möjlighet att upptäcka ny, god litteratur.

Själv har jag bara läst Le Clézios debutroman Rapport om Adam, som inte var helt lättläst, en smula uppbruten berättarstruktur och ingen riktig klar episk linje. Egentligen, för att vara ärlig, tycktes den inte handla om någonting, men det var å andra sidan antagligen en del av poängen. En intressant läsning är den hur som helst, jag kan rekommendera er att prova på.

Annars verkar det som om det är Afrikanen man ska läsa, en självbiografisk roman om Le Clézios far.

Nattens inre

NATTENS INRE
Leonora Miano, författare från Kamerun har skrivit en berättelse som kryper in under huden om ett fiktivt land i Afrika. Den tar bl a upp frågor som ondska, tradition och vad skuld och ansvar egentligen är, både för sig själv och för det samhälle man lever i. Boken tar sin början i en isolerad by dit den unga kvinnan Ayané kommer för att ta adjö till sin döende mor. Ayané har vuxit upp i utkanten av byn, hennes familj har ej blivit accepterade av övriga byinnevånarna. Ayenés familj har inte levt som seden varit i byn. Dessutom har Ayané fått utbilda sig, vilket inte var brukligt för byns innevånare, i varje fall inte för kvinnorna. Ett inbördeskrig har närmats sig byn och milisgruppen Förändringens Styrkor kommer för att värva soldater. Och ohygglig mardröm tar sin början.
Med en oerhörd känsla för de stora mänskliga frågorna i en miljö, som är för mig relativt okänd, beskriver Miano den lilla människan med stor respekt. Jag tror att berättelsen har gett mig en känslomässig förståelse för den politiska värld vi lever i idag. Det är en mycket läsvärd bok.

På torsdag smäller det!

På torsdag är det dags, akademin har bestämt sig, nu återstår bara att höra för vem...

Kanske Claudio Magris, Adonis eller Amos Oz om man ska tro på Ladbrokes lista för året.

(Men saknas inte Christa Wolfs namn på den listan...)

Saramago har redan fått Nobelpriset

Det är många här på stadsbiblioteket som har hyllat José Saramagos senaste roman Dödens nycker. Nu har jag också läst den och kan inte annat än inställa mig i hyllningskören. Den är fullkomligt och oavkortat fantastisk.

Romanen handlar om döden (med litet d!) som tröttnar på människans gnäll, och bestämmer sig för att låta människorna i ett litet land fortsätta leva oberoende vad. Döden tar helt enkelt semester. Och komplikationerna som uppstår är många, vad ska begravningsbyråerna, försäkringsbolagen och inte minst kyrkan göra nu när den grundläggande principen för deras verksamhet är satt ur spel, och hur ska sjukhusen och ålderdomshemmen hantera de alltmer ökande antalen människor som inte faller ifrån av naturliga orsaker?

Trots det inte så lite allvarliga ämnet upprätthåller Saramago en ton som är både ömsint och roande när han lyfter fram människans skenhelighet och hyckleri, och samtidigt formulerar en kärlekshistoria som är lika oväntad som vacker. Det är helt enkelt ett mästarprov av en mästare.

Nobelpriset till Magris?

Jag läste häromveckan Claudio Magris roman Ett annat hav, och blev oerhört imponerad. Magris lyckas med konststycket - och det närmast paradoxala - att vara precis samtidigt som han är vag, med en text som trots att den rör sig framåt i tiden ändå tycks befinna sig i nästan fullkomlig vila. Det kanske låter tråkigt, men är tvärtom en mycket behaglig upplevelse.

Den handlar om Enrico Mreule, som ingenting annat önskar sig än att fly världen och livets tumult, likt en Buddha försöker han kasta av sig begär och önskningar, och ger sig av från Europa till Sydamerika där han blir kvar i tretton år, i självvald isolering. En stor del av romanen ger plats åt Mreules funderingar och minnen, kanske därav känslan av stillastående tempo, men språket är så klart och funderingarna så skarpa att läsningen trots det låga tempot känns omtumlande.

Enrico Mreule har existerat i verkligheten, och är ihågkommen eftersom han var god vän till en italiensk poet som dog mycket ung och delvis därför kommit att bli beryktad. Och Claudio Magris låg högst upp på Ladbrokes lista över tänkbara Nobelpristagare i litteratur förra året - jag skulle inte ha några invändningar om han fick det i år (och det är ju snart dags, som bekant...).

Det moderna genombrottet

Det moderna genombrottet är titeln på den nyutkomna sjunde delen av Signums svenska kulturhistoria. Andra hälften av 1800-talet målas upp med industrialisering, väckelse och nykterhetsrörelse.

Fjorton författare behandlar t ex stadsplanering, friluftsliv, folkmusik och kommunikationer. Ämnen som prydnadsfåglar, encyklopedier och naturaliesamlande lockar till läsning och ger inblick i tänkandet och livet på 1800-talet.

Allt är lättsamt skrivet med tidstypiska illustrationer men också med gedigen notapparat och litteraturlista.

Signums svenska kulturhistoria är ett storverk som lundaförlaget har all heder av.

Fullständiga färskingar

Skulle du mot förmodan söka en länk mellan låt säga Salingers Räddaren i nöden och Burgess A Clockwork Orange (även utgiven på svenska med titeln En apelsin med urverk), med andra ord en länk mellan en relativt stillsam tonårsrevolt till en något mer extravagant dito, skulle möjligen Colin MacInnes Fullständiga färskingar kunna vara svaret.

Och det är just allt jag har att komma med idag...

Författarafton i bokhandeln

Är just hemkommen från en författarafton på Akademibokhandeln. Mian Lodalen och Johan Theorin presenterade sina nya böcker. En spännande tillställning som även bjöd på boktips av Marcus Rehn från Bonnierförlagen. Jag blev mycket intresserad av Mian Lodalens bok, Dårens dotter, som handlar om hennes uppväxt i Jönköping och framförallt om hennes frånvarande, galne pappa. Jag tycker att det kan vara en extra krydda när man känner igen miljön. Boken utspelar sig på -60 och -70 tal och har dessutom en ordlista som "översätter" Jönköpings slangen till svenska. Det är att sätta Jönköping på litteraturkartan.


Johan Theorins nya bok med den underliga titeln Nattfåk underhöll med underfundiga historier. Vi fick veta att fåk på "Öländska" är ett riktigt kraftigt snöoväder. Ser verkligen fram emot att läsa den, tyckte mycket om Skumtimmen.

McSweeney

Nu när snart Dave Eggers nya roman finns tillgänglig att låna, vill jag passa på att tipsa om den hemsida som Eggers driver, som heter McSweeneys, vilket tillika är namnet på den litteraturtidskrift som Eggers är redaktör för.

McSweeneys är en hemsida som blandar högt och lågt, det är onekligen en blandad kompott men inte sällan är det hejdlöst kul. Hemsidan hittar ni här, och en av mina favorittexter som visar vådan av att skicka epost till kategorin "alla", den hittar ni här.

Och tycker ni att det är såå trist att sitta framför skärmen och läsa (och kanske redan har tröttnat) så finns McSweeney även i bokform, under titeln Created in darkness by troubled Americans.

Och Dave Eggers senaste roman heter givetvis Vad är detta vad, och den har jag ännu inte läst, men kritiken tycks hittills ha varit blandad med övervikt till det positiva. Får återkomma i den frågan.

Hiss till galgen

Det är något alldeles extra att se Jeanne Moreau vandra omkring och mumla för sig själv i ett nattligt Paris, vad hon säger går inte att höra eftersom ljudet dränks av ett stämningsfullt jazz-beat signerat Miles Davis, men man behöver inte höra för att förstå vad som pågår i hennes tankar, känslorna befinner sig på huden, och det är något alldeles, alldeles extra.

Scenen är hämtad ur Louis Malles utmärkta thriller Hiss till galgen, en film som onekligen känns Hitchcock-inspirerad, en man mördas och ett misstag begås som leder till minst sagt oanade konsekvenser. Det är film när det är som bäst - känsla, atmosfär och suveränt skådespeleri. I den flodvåg av nya, hårt marknadsförda filmer som vi blir överrösta av är det lätt att glömma vilka guldkorn det finns att finna om man bara tar sig tid att gräva sig en bit bakåt i tiden. På stadsbiblioteket kan man hitta en mängd dylika guldkorn.

Vill du veta mer om Hiss till galgen kan du läsa Louis Malles egen redogörelse här!

Mordbyn

Ett tips ur veckans skörd av nyutkomna romaner: den tyska författarinnan Andrea Maria Schenkels Mordbyn.

Mordbyn är en thriller som bygger på ett sant och inte minst otäckt kriminalfall, där karaktärerna som var direkt eller indirekt inblandade driver berättelsen framåt genom att berätta vad de sett eller hört – det är som att få kika brottsutredaren över axeln (även om det inte egentligen är fråga om en brottsutredare…). Och en smula gastkramande är det onekligen.

Mordbyn blev belönad med Deutscher Krimipreis 2007.

4 månader, 3 veckor & 2 dagar

Jag tror knappast att jag behöver tillägga något till den hyllningskör som omringat den rumänske regissören Christian Mungiu och hans film 4 månader, 3 veckor & 2 dagar. Vinnare av Guldpalmen i Cannes och Bronshästen på Stockholms filmfestival, och med en lång rad ytterligare utmärkelser får den betraktas som en av de mest hyllade filmerna från 2007.

Det är en i det närmaste dokumentärt berättad film om två kvinnor som befinner sig i en inte alltför avlägsen värld (i tid och plats, Ceausescus Rumänien på 80-talet) där kvinnans rättigheter är begränsade, och hennes utsatthet därför i det närmaste obegränsad. Det är en både otäck och obehaglig film, som utspelar sig lika mycket i de uttalade orden som i det underförstådda kroppsspråket, och den finns att låna på Stadsbiblioteket, så det finns ingen anledning att missa den.

WATCHMEN 09-03-20

Till våren 2009 kommer serieromanen Watchmen att gå upp som film på biograferna. Watchmen kom ut på 1980-talet, på svenska i början av 90-talet, och jag läste den när jag var i tonåren och jag älskade den. Med anledning av den kommande filmatiseringen läser jag nu om boken, och upplever samma barnsliga förtjusning som när det begav sig. Tonåringen i mig kan knappt bärga sig i väntan på biopremiären, och ryser av välbehag inför denna trailer.

Watchmen handlar om en grupp maskerade hjältar, inte superhjältar eftersom ingen (med ett undantag) har några övernaturliga krafter, de är bara vältränade typer som inspirerade av serietidningarnas Stålmannen och Batman ger sig ut på gatorna för att bekämpa brott. Till en början är de älskade men efterhand tröttnar folk och börjar istället håna dem innan deras förehavanden förbjuds med lagar. När boken börjar är det 80-tal, hjältarna är pensionerade och minns med visst vemod den gamla goda tiden, och så plötsligt blir en av dem mördad. Den ende som inte velat ge upp sin karriär, och som därför är efterlyst av polismyndigheterna, kallar sig Rorschach, och han börjar undersöka vad som egentligen hänt. Och sakta börjar en otäck händelsekedja nysta upp sig.

Watchmen är skapad av Alan Moore, som även ligger bakom bland annat serieromanerna V - for Vendetta och The League of Extraordinary Gentlemen, som båda också blivit filmer.