Bruno K Öijer

I höstas var jag sjukskriven ett längre tag, som tröst o uppmuntran fick jag både blommor o en bok! Jag tror o vet att mina kollegor hade konfererat lite o med hjälp av Eva i Akademibokhandeln så bestämde de sig att köpa en lyrikbok! till mig som inte alltid har tålamod att läsa sakta o eftertänksamt. Boken var Bruno K Öijers Svart som silver.
Ibland måste man överraskas till läsning. O jag har läst sakta o njutit...
Hörde någonstans att Öijer menade att även barn kunde läsa hans bok, för den var inte svår. Det tackar jag för!
Bruno K Öijer har en helfin hemsida värd att besöka.
Fotot är därifrån.

Nästa år

en torr
livlös mark
och vad hade du väntat dej
här växer ingenting
bara tistlar sly och ogräs

om jag stannar till
och sätter mina tankar i jord
kommer någon att gå förbi nästa år
och se ut över ett fält
där blåklockor och prästkragar
sjunger för varandra

samma människa
kommer att sitta ute en natt
och rulla en cigarett under stjärnhimlen
lyfta sitt glas
mot den gnistande minneslunden över alla
som levt på den här jorden
och för en kort stund
inte känna sig mindre ensam och övergiven
men mer betydelsefullt
mer värdefullt ensam och övergiven

Jag undrar om inte författaren Ulf Stark gav biblioteken en känga i dagens DN (090224, kulturbilagan, s.9):

"[...] Hon skulle säkert ha tittat sig runt i den nutida bokhandeln, betraktat allt serietillverkat, strömlinjeformat, massmarknadsfabricerat och så gått till biblioteket och konstaterat hur lik bokhandeln den blivit: mest av det mest efterfrågade och aktuella.
Och så skulle hon ha sagt: -Det här är vad kulturutredningen borde göra något åt!"

Rätt eller fel?

Boktjuven | Markus Zusak

Jag vet inte hur många gånger den senaste tiden jag har sagt hemma: Du måste läsa den här boken. Och så googlade jag på Boktjuven. SvD's recensent skriver: "Ni vet hur det är. Man har sett en film, hört en låt eller läst en bok och vill sedan att alla i ens omgivning ska få ta del av samma upplevelse. Just en sådan bok är Boktjuven, skriven av den australiske författaren markus Zusak." Precis.

Huvudperson är Liesel, eller Boktjuven, platsen är Tyskland och tiden är andra världskriget. Det är döden som berättar och förutom att vara en så stark beskrivning av tiden, en så fin berättelse om vänskap och kärlek och mod, så tycker jag så mycketmycket om språket och formuleringarna.

Tidigare finns titeln Hundår på svenska av Zusak. I mars kommer Fighting spirit och Knockout (svenska titlarna).

Den 14 mars är det dags för Bokens lördag igen, för andra året.
I år har vi flera spännande besök av författare. T.ex Norrahammars bibliotek besöks av Eva F Dahlgren som talar om sin nya bok "Fallet Sigrid Gillner". Om socialdemokraten från Jönköping som drogs till nazismen.
På Lekeryds bibliotek pratar Malin Eriksson om sin bok Joanna får en egen häst. Så passa på alla hästintresserade flickor och pojkar. Elsie Johansson besöker Råslätts bibblan och berättar om "Sin ensamma kropp", hennes senaste bok.
Och allas vår Denise Rudberg besöker biblioteket med den vackraste utsikten, Öxnehaga.
Dagen avslutas på stadsbiblioteket med en litterär helkväll, som inleds av Cecilia von Strokirch.
Cecilia är en av Sveriges roligaste kvinnliga Ståuppare. Alla biblioteken i Jönköping har program för dagen; gå in på Jönköpings stadsbiblioteks hemsida för att se vad som händer på ditt eget bibliotek.

Vallgren & Kunzelmann

Recensenterna har inte varit helt övertygade vad gäller Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann, och jag har stött på biblioteksbesökare som både rynkat på näsan och höjt den till skyarna. Så vad ska man tro?

Som alltid är det bästa givetvis att bilda sig sin egen uppfattning, och det har jag gjort. Och jag är inte helt missnöjd, fast kanske inte helt nöjd heller.

För jag har invändningar, framför allt mot ett tidvis manierat språk, ett tröttsamt uppräknande av kändisnamn och en lika tröttsam och uttjatad samhällskritik som just inte tillför något vare sig till romanen eller samtidsdebatten (och här utgör Vallgrens egen För herr Bachmanns broschyr ett lysande exempel på motsatsen). Den beskrivna tidens ytlighet blir på sätt och vis romanens egen. Men trots detta är det lätt att fångas av Kunzelmännens öde, framför allt eftersom Vallgren är en oerhört driven berättare, och avsnitten om Kunzelmann den äldre har en ton av dramatik och äventyr som är lätt att tycka om. God underhållning sålunda, men inte mycket mer.

Fredagen den 13 och Alla hjärtans dag

Så var fredagen över och inget hemskt hände.
Detta är ingen önskeblogg men jag försöker:
Nu är Alla hjärtans dag i sin tidigaste timme
och jag önskar mig
en PALL!
Bonkarma säljer en mängd pallar i papp
som du själv får bygga/vika ihop.
Pallen fungerar både som förvaring
och att sitta på och den klarar tyngd upp till 200 kilo.
Det finns också andra mönster men BÖCKER är bäst!

Kanelbutikerna

Av en impuls köpte jag Bruno Schulz Kanelbutikerna på ett antikvariat i somras, utan att känna till vem denne Schulz var. Och som av en slump dök det upp en artikel i DN i mellandagarna som förklarade att "Bruno Schulz tillhör 1900-talets riktigt stora prosaister - fullt jämbördig med Proust eller Kafka". Klart man blir nyfiken.

Och Kanelbutikerna är onekligen en fascinerande bok av det slaget där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut, fast i Schulz fall är det snarare så att fantasin överfaller verkligheten och kidnappar den. Det är en upplevelse att läsa, men ack så svårbeskrivligt, så det låter jag helt sonika bli (ett inslag av lättja så här på tisdagseftermiddagen, om ni ursäktar).

Den ovan omnämnda DN-artikeln ger en utförlig beskrivning av Schulz liv och är en god startpunkt för den som vill veta mer.

Låt er ej förvirras

av titeln på Eva Adolfssons "En liten historia"!
Det är en stor berättelse om kärlek, en bredvidkärlek - en underjordisk kärlek.
Det är en bok som berör starkt, en beskrivning av kärleken när den är som mest behövlig och när de som drabbas har familjer på var sitt håll.
Marie, som berättar är litteraturvetare, lever i ett äktenskap där hennes make har träffat en annan kvinna. Marie håller ett föredrag på en litteraturkonferens i Amsterdam, där möter en man som hon som hon attraheras av. Hans namn är Gudmund, ett lite ovanligt namn men när man säger det formas läpparna till en kyss. Historien, den lilla är om Kärleken till Gudmund.
Men även om vänskap, ensamhet och sorg.

Eva Adolfssons språk är så naket, sinnerligt och med en stark närvaro. Hon får känslorna så starka att de kan flyga samtidigt som de är fast förankrade i ögonblicket.
Eva Adolfssons förra roman Förvandling vann Sveriges Radios romanpris.

Redan i början av februari har jag läst en av årets BÄSTA böcker!

Återanknytning

1. Den här i Bokerier (och överallt annars) omnämnda Revolutionary Road av Richard Yates är verkligen så bra som alla säger, i min mening en fullständigt genial roman, om mänskligt självbedrägeri och i det närmaste barnslig självupptagenhet, i ett relationsdrama som knappast lämnar någon oberörd. Nu återstår att se om filmen håller.

2. Blodets hetta som Ewa tipsade om är helt klart värd att kolla upp, oerhört välskrivet frambesvärjer Nemirovsky en nästan pastoral bild, bara för att i nästa ögonblick låta oss skymta mänsklig avund och illvilja. Inte ens de bästa av människor är ofelbara tycks Nemirovsky konstantera, det är bara det att vi inte ser hela bilden.


3. Roberto Bolanos Om natten i Chile var precis så bra som jag hoppades, men ändå inte lika bra som De vilda detektiverna (fast få böcker är så bra som De vilda detektiverna). I vilket fall är det uppenbart att Bolano förtjänar all den uppmärksamhet han fått på sistone, om än det skett försent för att han själv ska få uppleva det. Om natten i Chile handlar om en präst och litteraturkritiker, och romanen är hans uppgörelse med sitt liv, med Chiles historia och de intellektuellas tystnad inför maktens övergrepp. En flod av ord som emellanåt grottar ned sig i inre kval men sedan blommar ut i fantastiska berättelser, och som helt klart är läsvärd.

Tallest Man on Earth

Imorgon är det Popsoaré på Jönköpings stadsbibliotek, och då spelar bland annat Tallest Man on Earth (Kristian Mattsson), som jag verkligen ser fram emot att höra. Hans debutplatta kom förra året, en högst avskalad skiva som brusar och knastrar (lo-fi som det kallas) med en sättning som stannar vid gitarr, banjo och sång. Och den är fullkomligt fantastisk, varje gång jag lyssnar på den tycks den växa lite mer. Lite Townes Van Zandt, Bob Dylan och Simon Joyner uppblandat till något väldigt eget. Och inte mindre häftigt blir det av att Tallest Man on Earth har turnerat flitigt i Europa, USA och Australien på senare tid. Lyssna här, eller låna skivan, och missa framför allt inte konserten!