Det här är en berättelse eller snarare många berättelser som går in i varandra, med byn som den sammanhållande länken. Här finns glädje, djup sorg, ilska, underfundigheter och ett myller av historier om alldeles vanliga och framförallt alldeles ovanliga människor. Så som det är här i livet. Jag skrattade ofta när jag läste för att i nästa stund sätta skrattet i halsen.
Boken har ett vackert omslag och jag tror att byn finns vid världens ende där vägen slutar.
Det händer att jag läser nån deckare någon gång, inte speciellt ofta. Då väljer jag gärna Denise Mina. Nu har jag bara läst fyra av hennes åtta deckare så ni förstår hur ofta det blir. Fast jag sparar böcker också, och jag sparar på Denise. I dagens DN läser jag om deckarfestivalen i Harrogate, och jag blir så avundsjuk, kanske inte riktigt, MEN jag hade velat vara där! Så trevligt och roligt det verkar! Så här avslutar Marika Hemmel som skrivit repotaget "Annars är det nog skotska Denis Mina, välkänd för svenska läsare, som lyser mest. Det där med biblioteksböckerna är faktiskt sant, och att hon gärna vill vara ihop med håriga män. Men det är kuriosa. Hennes skildring på scenen, och i böckerna, av hemstaden Glasgow är fascinerande och skrämmande. I seminariet, som går under namnet: X-rated: Sex, Drugs and Ultra-Violence, tar hon andan ur moderatorn Stuart MacBride."
Ann Mari Davidsson (vår förra stadsbibliotekschef) och jag blev tillfrågade av Jnytt om förslag på böcker för ganska exakt två år sedan, då föreslår jag Peter James bok "Levande begravd". Fast snälla ni, fråga mig inte hur den slutade för den var så läskig att jag läste aldrig ut den... Därmed inte sagt att jag inte tyckte om den! Jag är bara för feg för att läsa om levande begravda.
Ann Mari tipsade om min absoluta favoritbok! Åsa Lindeborgs "Mig äger ingen" Denise Mina är nog deckarförfattaren för mig.
Jag har läst två böcker om söner och mödrar. "Den utstötte" av Sadie Jones och "Någon vakar i natten" av Ann Patchett. Det gemensamma för de här böckerna är just den närvarande döden.
Patchetts bok handlar en familj där ene sonen, Tip, blir påkörd av en bil. Han skadas inte så svårt för en kvinna kastar sig fram och puttar undan honom och får själv den värsta smällen. Båda hamnar på sjukhus, sakta uppenbaras för Tip och hans familj att kvinnan som räddade hans liv har en stark anledning till sitt handlande. Bokens 303 sidor utspelas inom ett dygn.
"Den utstötte" inleds av en prolog som skapar många frågor. Lewis släpps ut från ett tvåårigt fängelsestraff. Ingen möter honom. Han funderar över pappan. Alice, faderns ny hustru har drömt om honom. Lewis möter Tamsin när han stiger av tåget i Waterford och hon skjutsar honom hem. Alice och Tamsin spelar stor roll i vad som sedan händer. Båda böckerna är välskrivna och de har historier som berör. Jag rekommenderar dem varmt. De passar gott när regnet strilar ner utanför fönstret.
Vill ni läsa en bok som gjorde ett djupt intryck på mig så kan ni läsa "Mödrar och söner" av Theodor Kallifatides. Kallifatides, närmare 70 år hälsar på sin mamma, 92 år, i Aten, de umgås och pratar om allt och inget. Och om pappan. Den här boken läste jag för ett par år sedan och allt emellanåt tänker jag på den. Och hur litteraturen kan beskriva tiden. Jag kan inte låta bli att fundera över hur det är att få besök att ett snart 70-årigt barn!
Lite nytt på lyrikhyllan emedan väderleken ger som den vill:
I Skärvor ur då, av Sune Axelsson, skildrar författaren sin uppväxt i småland. Konkret och vardagsnära, och mycket fridfullt.
Den egensinnige amerikanske författaren Paul Auster är nog mest känd för sina romaner, men han inledde sin författarbana som poet, och nu finns hans Samlade dikter på svenska. Och nog kan man även i hans poesi känna igen det Austerska tilltalet. Fascinerande, inte bara för Auster-fanstaster.
Av Comte de Lautréamont (eller Isidore Ducasse som han egentligen hette) har vi Maldoror, en av alla dessa många bortglömda klassiker, om vilken det skrivs: "ett grymt och hallucinatoriskt mästerverk från 1869 där kolsvart galghumor blandas med skräcksyner och isande tankeklarhet." Låter inte det spännande så säg...
Det var ett långt tåg som drog förbi i natten med släckta lyktor Så tyst så tyst Längst fram drog en lastbil en gåtavagn full av silver och längst bak drog en lastbil en gåtavagn full av silver
När jag sökte på Alejandra Pizarnik hittade jag denna fantastiska..
Jag vet inte riktigt vad det är, en tonsatt dikt, av Pizarnik? Árbol de Diana är Pizarniks fjärde diktsamling som publiceras 1962. Octavio Paz skriver förordet till den. Paz anspelar till olika förklaringar genom att låta Árbol de Diana utgöra en term i ett uppslagsverk. "Den har ett eget ljus, gnistrande och kortvarigt", skriver Paz och påpekar sedan att det "på grund av dess unika genomskinlighet" faktiskt är få som kan se den. "Ensamhet, koncentration och allmän förädling av känsligheten" är nödvändiga förutsättningar att lyckas. Så här berättar Maria Nääs i sitt förord till Fragment för att bemästra döden. Det finns även andra inslag på Youtube där Alejandra Pizarnik själv läser själv på spanska. Vem sjunger? Vet någon? Om inte, bara lyssna och njut!
Trädgårdsvisioner heter Hannu Sarenströms nya bok. Första gången jag kom i kontakt med hans böcker var när jag fick bibliotekets fina Rimfrost och trädgårdsdrömmar i min hand, och den var helt fantastisk. På Hannus hemsida står det att den numer är kultförklarad. Det tror jag! Hannus trädgårdshistoria kantas av gyllene stunder och glömda misslyckanden.. står det på den nya bokens baksida. Och visst är det så, man försöker och ibland blir det bra andra gånger mindre bra. Som man helst glömmer för att senare göra om samma misslyckade försök och vem vet till slut blir det kanske riktigt lyckat? Trädgårdsvisioner är en bok att läsa när regnet strilar ner utanför! Hos mig blommar den skira malvan och humlorna leker bland den snart överblommade vallmon. Och snart ska jag njuta röda krusbär, mums!
vad det nu är, ska få övertaget. Äntligen tycker jag mig förstå henne. Hon vet inte hur hon ska ta lvet av sig. Hennes styvfar har våldtagit henne, men det är hon som känner skuld. Hennes mor har torterat henne, men det är hon som känner skammen. Så berättar Musango, huvudpersonen i Léonora Mianos "Konturer av den dag som nalkas". Miano berättar om den lilla flickan Musango, vars mor tror att hon är besatt av demoner och därför kastar ut henne naken på gatan. Det här är en stark berättelse som kräver sin läsare. Samtidigt som det är Musango som berättar så finns det en berättarröst som vägleder oss. Det kanske just är berättarrösten som skaver lite. Vad jag tycker om är Musangos samtal till sin mor. För det som driver Musango är hennes längtan efter mamman. Det Léonora Mianos andra bok på svenska, hennes första bok "Nattens inre", handlar också om det fiktiva afrikanska landet Mboasu. Böckerna är utgivna på det lilla men mycket intressanta förlaget Sekwa.
Jag har hennes andra bok "Hon älskade" som bussbok och jag tycker så mycket om den! Hon skriver om sin farmor Signe Thiel. Signe föddes 1885, dotter till Anna och Ernst Thiel. Helena Henschen följer Signe genom livet, med hjälp av Signes brev och anteckningar. Men hon tar sig författarens frihet att dramatisera. Helena Henschen väver själv in sig i berättelsen om Signe. Hon ställer frågor till Signe och Signe svarar och som Henschen skriver "när du inte svarar, ger jag svaren själv”. Det blir ett mycket levande porträtt av Signe men också av den tid och miljö hon levde i.
Signe gifter sig tidigt, skiljer sig och gifter sig igen. Så träffar hon sitt livs älskade, den kände tyske hjärnforskaren, Oscar Vogt. Som hon inleder ett komplicerat förhållande med, eftersom hon också är vän med Oscars hustru.
Ellen Key är gäst i barndomshemmet och senare rör Signe i Ellen Keys kretsar. Signe var engagerad i mycket, hon är blåstrumpa och har förtroendeuppdrag. Signe deltar även i arbetet med en svensk motståndsrörelse under andra världskriget.
Jag har fortfarande ett 50-tal sidor kvar och jag vill inte att den ska ta slut trots att jag missat min hållplats två gånger!
Vad är biblioteksporr? Bibliotekets böcker med nakna kroppar? Det ligger nära till hands att tänka så. Men biblioteksporr är bibliotek fulla med böcker...
Överst är Rijkmuseum i Amsterdam, nederst Biblioteca de la real academia de la lengua i Madrid.
Att skriva på snedden, att kunna skriva med vilken hand som helst, bägge samtidigt eller en i taget, växelvis? Handflatan mot backspegeln för att täcka och värma passerade sträckor, tystade frågetecken
Hon borstade mina tänder med sina fingrar med honung på före sängdags. Det känns olämpligt nu. Att kräva allt av två händer
Eolits förlag har gett ut fem böcker (6x7,5 cm) som ryms i en handflata på temat handflata. Medverkande: Joakim Andersson, Annika Boholm, Athena Farrokhzad, Tova Gerge, Sara Hallström, Karl Larsson, Pascal Prošek och Jenny Tunedal. Fina för ögat, dock något svårbläddrade pga det lilla formatet.
Kul musikvideo av svenska gruppen Val Venosta, med en titel som andas traditionell syn på bibliotek - för hur har vi det egentligen med tystnad och lugn på biblioteken nu för tiden?
Personligen gillar jag tystnad och lugn, men bilden av den hyssjande bibliotekarien är väl förlegad vid det här laget, eller är den det? Och om inte, är det helt fel att det finns en plats i världen där människor kan uppehålla sig i kontemplativt lugn bortom omvärldens aldrig ljudlösa stress? Vad är rätt och vad är fel? Och hur förena det bästa av båda världar: glädjefulla samtal, lek och stoj med stillsam läsro?
Maken och jag var på bibblan och lånade böcker häromdagen. Maken lånade endel böcker från fackplanets nyhylla, bl a Svensk Sensationsfilm, en ocensurerad guide till den fördolda svenska filmhistorien 1951-1993 av Daniel Dellamorte, Amerikanska fascister(om den kristna högern på frammarsch) av Chris Hedges, Jonas SjöstedtsMasthugget Moskva Madrid, berättelsen om Bengt och Greta och Livstidslögnen av författaren och militärhistorikern Stellan Bojerud. Igår kväll så sa maken: Jag har läst ut tre böcker idag!, hur många har du läst? Nu tävlar vi inte ofta i vår familj, men vi brukar notera när vi läst ut en bok…
Jag hade bara läst ut 100 nobelpristagare och jag bara frågar, vem slår det??
Nja, boken jag läst var 100 års Nobelpristagareav Sven Christer Swahn. Det var en intressant läsning, många av dem som fått priset kände jag inte till. Och jag fick lust att läsa flera av dem, framförallt Nadine Gordimer och Luigi Pirandello. Pirandello har skrivit en fantastisk novellsamling ”Krukan”.
Nobody knows what to believe about you, and you know least of all. You spent most of your time convinced that the ends justify the means, but your means were, well, downright mean! And the end is nigh. Meanwhile all you want is to travel back in time, if not to change, then to just delight in the way it used to be. You are who you pretend to be. Oh yes, you're the great pretender.
Våra pratbubblepåsar med Ordet är ditt. Ordet är ditt står på Albanska, Finska, Somaliska, Tyska, Jiddisch, Arabiska, Latin, Franska, Bosniska, Samiska, Danska, Kurdiska, Persiska, Förenklad kinesiska, Isländska, Ryska, Engelska, Meänkiell, Gammalgrekiska, Assyriska, Spanska, Nynorsk, Kroatiska, Franska och Svenska.
”Han slog sig på knäna, ögonen såg ut att vilja tränga ut ur sina hålor, svetten stod honom i pannan och flåsade och med darrande mustascher kröp han närmare sulorna, mormors skosulor, och såg upp mot henne som ett litet och brett djur så att mormor inte kunde fortsätta att mumsa på sin potatis; hon drog åt sig benen och tänkte inte längre på tegelbruket, teglet, tegelbrännarna och tegelslagarna utan lyfte kjolen, nej alla fyra kjolarna så högt att den lilla men breda mannen som inte tillhörde tegelbruket kunde krypa under dem; borta var han med mustaschen och såg inte mer ut som ett djur och var varken från Ramkau eller från Viereck, befann sig med sin rädsla under kjolen och slog sig inte mer på knäna, var varken bred eller liten och intog väl sin plats, han glömde att flåsa och darra: det var tyst och stilla som på den första dagen eller den sista; vinden virvlade tag med röken, telegrafstolparna sträckte sig bortåt i en ljudlös rad, tegelbrukets skorsten stod där hög och oberörd och hon, min mormor, slätade ordentligt till den översta kjolen och förstod inte riktigt varför det kändes så ovanligt på hennes hud under den fjärde.”
Filmen Blecktrummans inledande scen om jag minns det rätt? Jag läser i DN att Blecktrumman fyller 50 år i år. Och nya översättningar kommer på flera språk, dock inte på svenska. Jan Lewenhagen berättar hur han lyssnar till en uppläsning av Günter Grass. Han berättar hur han upptäcker att den svenska översättaren från 1961 års upplaga tagit sig friheten att korta ner Grass speciella omtagningar. Grass har nu bjudit in de nya översättarna till långa sittningar i Gdansk ”Blecktrummans” hemstad. Speciella uttryck är svåröversatta, den danske översättaren berättar att när det inte förklaringarna räckte till så sa Grass ”Hitta på något. Dikta.”
Jag hoppas på en ny svensk översättning, så jag nu med ”ålderns erfarenhet” slipper läsa mellan fingrarna när hästhuvudet hittas! Som jag gjorde 1983 när jag läste min fina Albatross bok med översättning av Nils Holmberg. Det var det otäckaste jag någonsin läst.
En morgon för några dagar sedan fann jag en tumnagelstor svart skalbagge i mitt toaletthandfat, och som min naturliga reaktion i dylika situationer är att vrida på kranen gjorde jag precis det. Trots att vattentrycket var rätt högt kämpade den lille rackaren emot med imponerande iver - tillräckligt för att jag skulle hinna bygga upp en försvarlig mängd empati för den stackaren innan den väl försvann ner i avloppet. Nåväl, gjort är gjort, tänkte jag.
När jag kom hem samma kväll låg den på nytt och kravlade omkring i handfatet - en riktig kämpe med andra ord - och nu kunde jag inte annat än förbarma mig över den. Med hjälp av diverse attiraljer (jag är en mes) lyckades jag putta ut den genom badrumsfönstret och slutet gott, allting gott. Nu är jag sugen på att läsa om Kafkas Förvandlingen, minsann.
Och som ett brev på posten kommer här en fabel av den suveräne Augusto Monterroso:
Skalbaggens dröm
Det var en gång en skalbagge vid namn Gregor Samsa som drömde att den var en skalbagge vid namn Franz Kafka som drömde att den var en författare som skrev om en tjänsteman vid namn Gregor Samsa som drömde att han var en skalbagge. (ur Det svarta fåret och andra fabler).
Allt är en dröm månne? I så fall bör ni läsa denna... Fast det bör ni göra i vilket fall.
Nässjö bibliotek har utsetts till Månadens bibliotek av Vi Läser
Månadens bibliotek juli 2009
Nässjö stadsbibliotek Nässjö bibliotek har precis publicerat sin första bok: Novellfest, ett resultat av en novelltävling i höstas. Och det är klart att de bloggar och finns på Facebook, Twitter och Myspace.
Vad gör en bibliotekarie när ett ungt par står och kysser varandra i ett av bibliotekets skrymslen (alldeles intill lyrikhyllan)? Lånarna går omkring och sneglar. Det struntar de två i. De kysser och kysser
Vad gör jag när det är jag som har ansvaret för detta pass och en av lånarna klagar att två unga människor står i en vrå (alldeles intill lyrikhyllan) och kysser varandra? Går jag då bort och ber de två att låta bli att kyssas, eller struntar också jag i det och säger till honom som klagar att världen till exempel är fri för alla? Jag kanske kan be honom titta åt ett annat håll, eller säga att sådana är nu en gång de unga idag eller något sådant. Kyssning på biblioteket, vad gör man åt det?
Mitt jobb är att tjäna folket. Vem är då folket i detta fall? Han som klagar, eller de som kysser? Bägge parter, skulle jag tro.
Kanske jag kan gå bort till de två och säga att hör nu här, kära vänner, det är en lånare där borta som ogillar att folk kysser varandra på biblioteket. Kan ni inte vänta med det där tills ni kommer ut? Men det verkar ogint, eller hur? Och tänk om de bara fortsätter.
Så det är inte så lätt, nej.
En dikt av den norske författaren och bibliotekarien Stig Holmås Från boken Se, vad det lyser! Dikter i urval och översättning av Bengt Berg
bestämmer hon sig för. En del av Dagmar är borta för alltid, men vi kommer att hinna, tänker hon, nu när den dagliga oron är borta kommer vi att hinna ta farväl, mamma. En tröst för Clara och en tröst för mig som läsare. Boken jag har läst är Mamma minns du mig av Elisabet Norin. En bok om Clara, en kvinna mitt i livet, ensamstående med två tonårsbarn. Och Claras mamma Dagmar som får diagnosen Alzheimer. Vi får följa Dagmars tankar och Claras verklighet. Clara är mamma, lärare, nykär och så är hon dotter. En dotter som tar ansvar för sin mamma. Dagmar förlorar sakta men säkert taget, hon blir mer och mer förvirrad. Det här är en sorglig och verklighetsnära bok. Men den ger styrka genom sin acceptans till livet som det kan te sig.
Under våren har jag varit med i en studie som två studenter på Bibliotekshögskolan i Borås (BHS) arbetar med.
De har valt att skriva om vuxnas tankar och reflektioner vid läsning av skönlitteratur eftersom de tror att en ökad förståelse i detta ämne kan underlätta och förbättra litteraturförmedlingen vid våra bibliotek.
Jag fört en läsdagbok som de har tagit del av. Och nu har jag fått en massa frågor som jag besvarat. En av frågorna tyckte jag var speciellt intressant: Hur reflekterar du kring den kostnad, i form av tid och pengar, du lägger ut på ditt läsande?
Jag har aldrig haft en tanke på detta! Att tid och faktiskt pengar är något man kan fundera över när det gäller sitt läsande…
Fast jag har alltid tid och pengar till mitt läsintresse! Som väl är!
Vad säger ni andra? Är det något ni funderar över?
"Det finns ingen plats för rättvisan efter ett folkmord, eftersom ett folkmord överstiger mänsklig fattningsförmåga." Säger Berthe Mwanankabandi, en överlevare. Jag har läst Antilopernas list, Berättelser om offer och gärningsmän i folkmordets Rwanda av Jean Hatzfeld. 800000 människor dödades under några månader, ja det övergår min fattningsförmåga! Och framförallt att inte världen och FN agerade. Hatzfeld har skrivit två böcker tidigare om vad som skedde i Rwanda i april 1994. I den första så intervjuade han överlevande tutsier, i den andra mördarna, hutuerna. (Dessa är inte översatta till svenska) I denna tredje blandas intervjuerna mellan överlevare och gärningsmän. Idag är det så att de också lever sida vid sida eftersom många av mördarna har frigivits. Mördarna har fått återvända till sina hembyar efter att ha "omskolats" till att inte tala om det de har utfört. Man talar om, från regimen, en officiell försoning. Det är en mycket plågsam läsning. Francine Niyitegeka avslutar boken Antilopernas list: "Om en människa har insett att hennes liv är slut, om hon en gång har känt att hon inte kommer att överleva, då har hon sett in i tomheten i sitt innersta och det glömmer hon inte. Om hennes själ har övergivit henne för en liten stund, då kan det vara mycket svårt för den människan att hitta tillbaka till livet igen."
Nu finns en dansmix på nätet, med en hojtande Philip Roth på sång, kallad Jewish shouting mix 3. Den amerikanske författaren, en av mina favoriter för övrigt, blev tydligen intervjuad av en journalist och på frågan vad han tycker om filmatiseringen av hans roman Portnoys besvär svarade han att den är som ett "judiskt skrik". Han ombads då att exemplifiera, och hans joddelliknande tjut har nu förevigats understött av ett dansbeat. Faktiskt helt suveränt, tycker jag. Vad Roth själv tycker om saken framgår inte...
Vill du höra dansmixen och Roths oefterhärmliga tjut, lyssna här, eller kom in på stadsbiblioteket (det hänger ett par hörlurar vid anslagstavlan mittemot informationsdisken på entréplan) om ni hellre föredrar det.
Det var vad som hände. Precis vad som hände. Jag provocerade honom. Jag provocerar honom jämt. Det var alltid mitt fel. Jag borde ha hållit mun. Men det funkade inte heller. Jag kunde provocera honom även på så sätt. Med att tiga. Med att tala. Se på honom. Inte se på honom. Titta på honom på det där viset. Inte titta på honom på det där viset. Med att titta och tala. Sitta, stå. Med att vara i rummet. Med att vara. Vad var det som hände? Jag vet inte. Nån berätta en gång för mig att vi aldrig minns smärtan. När den väl är borta. En sköterska. Hon sa det just innan doktorn satte armen i led på mej igen. Hon var trevlig. Hon hade sett mej förr. - Jag ramlade nerför trappan igen, förklarade jag. Förlåt. Inga frågor. Och det här brännsåret på handen? Det bortslitna håret? Tänderna? Jag ville bli utfrågad. Fråga mej. Fråga mej. Fråga mej. Jag skulle ha berättat det för henne. Jag skulle ha berättat allt för dom. Titta på brännsåret. Fråga mej om det. Fråga. Men nej. Det här är ett utdrag från Roddy Doyles"Kvinnan som gick in i dörrar". Och det är en av de starkaste böcker jag läst om kvinnomisshandel. Och jag kan inte låta bli att förvånas över att Doyle faktiskt är en man som skriver så oerhört inkännande om Paula Spencer. Det är ett kvinnoporträtt som berör och upprör. Så läs!
Var i Stockholm i helgen och såg M. Ward, och trots att jag gillar åtminstone en del av vad han spelat in på skiva var det ingen höjdarspelning. Däremot har Ward skrivit den kanske snyggaste textraden på år och dar: "If love is a poisoned cup, then drink it up." (från plattan Post-War).
Hur som, helgens höjdpunkt blev istället Hans Gunnarssons Albatross som jag läste på bussresan upp, en arton hål lång roman om en man som tappar fotfästet, alltmer maniskt sysselsatt med golf för att till fullo inse att världen omkring honom är på väg att rasa samman. Har inte läst Gunnarsson tidigare, men nu är jag sugen på att läsa mer, och det är som alltid ett högt betyg. Johan Svedjedal har skrivit en insiktsfull recension i DN, för den som vill veta mer.
