Fogghelflora av Joar Tiberg

Gröngölingskrattet hör till det centrala i vårskramlet.
När det är två som faller varandra i talet svarar det långt
nere i nåt tukaktigt.
Han ger blanka fan i att allt är fel, att det är åtminstone
ett par månvarv för tidigt. Han skriker fylligt för
full hals - klyh - klyh - kly - kly!
En gång klev jag rakt in i hans kolsvarta ansikte.
Han satt och plundrade myrstack som vanligt, och var
så upptagen att han inte hörde när jag kom. (Ofta blir
han en mumsbit för räven på det sättet.) Han vred
ormhalsen och satte blicken i mig. Vi var nog lika förlägna
båda två - visste inte vilken fot vi skulle stå på.
Den gulgröna övergumpen lyste lamplik.
Sen minns jag inte mer.

En dikt ur Joar Tibergs nya diktsamling utgiven på Heidruns förlag.

Grace är en flyttfågel

När jag läser Janet Frames bok "Mot ännu en sommar" tänker jag på när mina barn var små och vi läste tillsammans. Helst läste jag Gunilla Bergströms böcker om Bill och Bolla och Tove Janssons "Vem ska trösta Knyttet". Det var berättelser att tala mycket om! Hur underfundig och speciell Bolla var och hur Bill visste vad Bolla tyckte bäst om. Och om Knyttets olika rädslor och att vi själva också var rädda för olika saker.

"Mot ännu en sommar" handlar om Grace Cleave, en Nyzeeländsk författare som bor i London. Hon blir bjuden till en ung journalist och hans familj över en helg. Grace tackar ja, men på väg till dit vill hon vända hem. Grace klarar inte av de sociala koderna och har mycket svårt att uttrycka sig verbalt. Men hennes tankar och känslor är rika. Helgen blir en enda plåga för Grace, hon vet inte vad som förväntas av henne. Hon flyr ut på en ensam promenad och upp på sitt övernattningsrum. Och hon gråter sig till sömns.
Parallellt med besöket får vi Grace´s minnen från barndomen, hur hon tidigt blev medveten om orden. Om de många flyttarna, lekarna med syskonen, pappans otäcka sånger om kriget.

Det här är en stark berättelse om utanförskap och oförmåga att passa in. Som jag förstår är Grace Janet Frames alterego, tunna stråk av igenkänning gör att berättelsen berör mig mycket. Grace beskrivs så naket och ömsint att det är svårt att hålla henne ifrån sig.
Med mer eller mindre vuxna barn läser jag inte högt längre, men den här boken vill jag dela med någon. Och läsa högt för!

"Jag är en flyttfågel. Stork, svala, näktergal, gök, lira. Grålira - du minns att de bor i hålor, du fångar dem nere i söder och de täcker din mun och ditt ansikte med mörkbrunt flott, det är som att äta jord som har blivit till kött och fett, och efteråt är du så tung att det känns som om du sjunker ner i en fettskvimpande grav, djup, varm som en fårfågels håla - jaha, nu sa jag det. Fårfågel. Nej. Grålira. Och så finns maorinamnet, titi, gamle Jimmy Wanaka sa det, han var pappas äldste vän, denförste maorilokföraren i hela landet......"

Den vita kungen

Har du läst Hertha Müller och är sugen på mer berättelser om livet i diktaturens skugga? Då kan György Dragománs Den vita kungen vara ett alldeles ypperligt tips.

Dragomán kommer liksom Hertha Müller från Rumänien, men lever numera i Ungern. Romanen, Den vita kungen, handlar om den elvaårige pojken Dsjata, vars far en dag hämtas av säkerhetspolisen. Att det är säkerhetspolisen förstår inte Dsjata till en början, och han väntar spänt på faderns hemkomst. I en rad episodiska kapitel får vi följa hur Dsjata försöker hanka sig fram, under trycket från en hård och brutal omvärld, och med en allt starkare längtan efter den frånvarande fadern. En omtumlande läsning är det, som varmt rekommenderas.

Sara Gordan har skrivit en något mer djuplodande analys i DN, för den som vill veta mer.

Fara vill

I helgen har jag läst Elin Ruuths fina debutroman Fara vill, som har fått finfina recensioner snart sagt överallt.

På sina håll diskuteras det om Fara vill är en diktsamling eller en roman, eftersom den befinner sig någonstans i gränslandet mitt emellan, med en poetisk prosa och ett i korta stycken reflekterande över sakers tillstånd snarare än en berättelse. Men ärligt talat är det rätt oväsentligt. Allt ni behöver veta är att ni inte bör missa.

Av någon anledning kommer jag att tänka på Martina Lowdens Allt när jag läser Fara vill. Kanske är det på grund av utgångspunkten; en ung kvinna som betraktar världen omkring sig och det med lätthet till associationer och finurliga tankegångar, kanske är det något annat. Men jag skulle tro att de som tilltalas av den ena också gillar den andra.

Åsa Nelvin

ALLVARLIG TRAVESTI PÅ E SÖDERGRAN

Du sökte en kärna
och fann bara urgröpt tomhet.
Du sökte en springkälla, ett
vattenfall
och fann en stillastående göl
där trollsländorna spärrade sina
ben över gulvita bubblor av skum.
Du sökte en människa
och fann en man -
du är besviken.

(1 advent 1976)

Det här är inledningsdikten i Åsa Nelvins "GATTET, SÅNGER FRÅN BARNASINNET".
Den kom ut första gången 1981 strax efter Åsa Nelvins död.
Gattet handlar om Lisas sommar hos mormor innan skolan börjar. Gattet kallas gatan där mormor bor. Tiden är sent 50-tal. Den har många tidstypiska inslag. Lisas tillvaro kantas av utanförskap och ensamhet. Bokens första del består av sju dikter skrivna i olika tider, sen följer diktsviten Gattet.
På 80-talet läste jag Åsa Nelvins två romaner "Tillflyktens hus" och "Kvinnan som lekte med dockor" och blev starkt berörd. Åsa Nelvin debuterade 1969 med barnboken "De vita björnarna" med illustrationer av Hans Arnold.
Åsa Nelvin blev antagen till Göteborgs scenskola som den yngsta någonsin, endast 15 år gammal. Bilden som pryder "Gattet" är en målning av Åsa Nelvin.
Det här är litteratur när den är som bäst!

Haiku

Veckans Måndagsdikt består av två haikudikter som är författade av vår pensionerade bibliotekskollega Gerda Holm, som hälsar så gott till alla. Vill ni hälsa tillbaka så skriv gärna en kommentar till detta inlägg.

Haiku

Vitgrått vältrande
farligt formlös, vasst råkall
slukar dimman byn

Blå är vintersnön
om kvällen och gårdarnas
fönster som lyktor

Biblioteket i Aspudden

låg en trappa upp i den första porten på Erik Segersälls väg alldeles bredvid ölkaféet Norma. Dit sneglade far, men nu var vi på väg till en annan lokal, ganska mörk och oansenlig men för oss en helgedom. Ett biblioteksbesök får en att känna sig högtidlig och på samma gång erfara en stor glädje, kan man säga lycka? Visst var det lycka vi kände då vi sakta vandrade runt i biblioteket, spred ut oss och förrättade egen andakt, vid C eller Dg, men då och då möttes till gemenskap i gångarna vid Hc eller Hce. Där log vi mot varandra utan att säga något, ty tystnaden rådde härinne, en god tystnad som alla var rädda om.
Det fanns många olika slags böcker på biblioteket, men till det yttre var de lika, ingen förmer än någon annan, klädda som de alla var i röda skyddsband, dock med särskiljande titel och författarnamn, Jack London eller Moa Martinson eller Harry Martinson.
Och den som öppnar det magiska skrin som en bok är kan möta doften av hav och höra måsarna skria och avgångssignalen ljuda och se förtöjningarna lossas. Då far, du som seglat på de sju haven, vet du att serpentinrullarna tas fram och att de resande på skeppet fattar i ena ändan och de kvarblivande på kajen i den andra. Avstånden ökar och serpentinerna sträcks. De är långa, hundra fot och tusen fot, och det tycks som om skeppet är bundet till land med dessa band som sträcks allt längre och längre. Så börjar de brista, band efter band brister och serpentinernas ändar faller ner i vattnet. I denna syn skulle du kunna stå länge försjunken, eller hur, far?
I nästa skrin låg någon sorglig men trösterik händelse och i nästa en saga om en liten pojke som med mod och list övervinner alla faror och i nästa en berättelse om världens största hemlighet. I detta lilla bibliotek fanns hela världen samlad i ord, all kunskap en människa en människa behövde stod här mitt framför näsan på henne, i de böcker som vände ryggen till men inte av högfärd utan för att så många som möjligt skulle kunna beredas plats. Här kunde vi och andra som förlagt sin aftonstund hit finna allt vi önskade. Och möjligt var, ja troligt, att också den som inte kände sina önskningar skulle finna dem då de lockades av titeln, En jägares dagbok, eller av någon annan mystisk kraft slog upp boken på just den sida då morgonen grydde och allt vaknade och fick liv.

Utdraget kommer från Kjell Johanssons "Huset vid Flon".

I helgen har jag lyssnat på den som CD-bok. Torsten Wahlund läser och gör det fantastiskt bra!

(Bilden på Kjell Johansson är tagen av Sofia Runarsdotter)