Kraften i armtagen och det kyliga mörka vattnet.
”Simtag” av Jessika Berglund drabbade mig med kraft genom sitt vackra poetiska språk, det är en suggestiv berättelse om kärlek och passion, den nästan omöjliga. Till barndomskamraten, vännen Cecilia. Men också kärleken till naturen vid det blå huset i den lilla gläntan i skogen, dit Anneli har dragit sig undan.
”Jag är en sån som finns genom att se på regn.” Tänker hon.
Berättelsen har sin början när Cecilia och hennes dotter Mia är och hälsar på Annelie. Efter besöket plockar Annelie fram sina många minnen av Cecilia och plötsligt slås hon av att hon alltid älskat Cecilia. Som hon konstaterar ”Igår hade jag en bästa vän. Idag är jag olyckligt förälskad sen många år. Hela livet.”
Och så går det vidare. Annelie lever vidare i sin ensamhet på landet, njuter av naturen, arbetar som lärare och träffar ibland sina vänner. Och Cecilia.
Jessika Berglund är tecknare och författare. Och hon tycker om det långsamma.
Simtag är långsam och nära naturen. Hon vänder och undersöker orden och låter dem falla på plats bland hundlokor och tallbarr. Fantastiskt lockande för mig som stadsbarn!
09 november 2008
SIMTAG
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Märkligt och intressant, själv tyckte jag att det poetiska språket mest var irriterande, och hade därför svårt att ta till mig berättelsen. Men kul att du gillade den, liksom många av våra tidningskritiker (måste alltså vara mig det är fel på... attans).
Just DET poetiska språket? Eller poetiskt språk? Man ska inte vara så självkritisk!!
Jag tror att jag ganska ofta kan störa mig på när ett språk blir för poetiskt och abstrakt. Känns som om jag inte får något grepp om karaktärerna eller handlingen. Och ibland får jag känslan av att författaren tar en genväg helt enkelt genom att måla istället för att berätta... Men om det gäller Simlek vill jag inte påstå, övergav den ganska snabbt. Inte min slags bok helt enkelt.
Simtag hette den visst... börjar bli dags att gå hem från jobbet...
Skicka en kommentar