I don't wanna grow up

Jag har läst någon gång att Christopher Milne i perioder av sitt liv var oerhört deprimerad eftersom han i omvärldens ögon ständigt betraktades som Christopher Robin, den förevigade pojken i A.A. Milnes böcker om Nalle Puh. Han tilläts helt enkelt inte växa upp.

Ett liknande öde tycks de fyra bröderna Davies ha haft, som tillsammans utgjorde inspirationen för J.M. Barries berättelser om Peter Pan, pojken som de facto aldrig växte upp. Detta åtminstone om man tar den argentinske författaren Rodrigo Fresan på orden, i hans fiktiva biografi (en sån där som till stor del bygger på fakta men som inte utger sig för att vara sann) Kensington Gardens, som handlar om just J.M. Barrie. Enligt denna roman följde engelsk press varje steg som Davies-bröderna tog, med rubriker som ständigt hänvisade till Peter Pan.

Och det är när jag läser Fresans roman som jag slås av skönlitteraturens kraft, hur den kan inverka i människors liv och påverka deras tänkande. Ibland stöter man på frågan huruvida skönlitteratur kan ha makt att förändra människors liv. Om det vore möjligt att fråga Christopher Milne eller bröderna Davies är svaret antagligen uppenbart.

Under strecket: Fresans roman är i ärlighetens namn en smula krävande, och onekligen lätt att köra fast i (jag har åtminstone gjort det). Men den är hyllad världen över, så den ska väl vara bra... För den som föredrar ett mer lättsmält alternativ är tipset givetvis filmen Finding Neverland, som med Johnny Depp i huvudrollen skildrar J.M. Barries liv omkring tillkomsten av Peter Pan.

McCarthy-filmatisering

Nu när film är på tapeten i Jönköping, kan jag inte låta bli att uttrycka min skräckblandade glädje över att ytterligare en roman av Cormac McCarthy ska filmatiseras. Tidigare har ju Dessa vackra hästar och nu senast No Country For Old Men blivit sevärda filmer, och den här gången är det McCarthys senaste och ack så mästerliga roman Vägen som ska upp på duken.

I vanlig ordning undrar man om det är möjligt att överföra McCarthys konsekvent hållna prosa till rörliga bilder, eller om läsupplevelsen kommer att få en fadd eftersmak genom Hollywood-kludder, men det får framtiden utvisa.

Har även läst någonstans att No Country For Old Men ska komma i bokform på svenska inom kort, men hur jag än söker lyckas jag inte återfinna den informationen. Om det bara är något jag drömt så får väl framtiden utvisa det med.

Absalom, Absalom!

Under min sommarsemester har jag i vanlig ordning haft tillfälle att springa med huvudet före in i den vägg av storslaget berättande som är William Faulkners. De senaste tre somrarna har jag läst Faulkners oslagbara triologi om släkten Snopes. I år: Absalom, Absalom!, enligt somliga bedömare hans främsta.

Och det är en mäktig roman, som handlar om Thomas Sutpen, en uppåtsträvare på jakt efter sin bit av världen, och som en dag dyker upp i staden Jefferson (en ort som återkommer i Faulkners romaner). Thomas låter ingenting stå i hans väg, det är hans stolthet och beslutsamhet som driver honom och som blir hans och hans barns öde. Det dramatiska, och inte sällan överraskande (på det mest fantastiska vis) skeendet återberättas finurligt i andra eller tredje hand, och bildar därigenom en berättelse som byggs upp av förmodanden, rykten och föreställningar om vad som kan ha hänt. På så sätt är det tidvis en krävande roman att läsa, ett intryck som inte minst förstärks av Faulkners ibland sidlånga meningar (han är bisatsernas okrönte mästare). Men det är också en roman i vilken man inte behöver förstå varje nyans eller tankegång för att drabbas av det som berättas, för att njuta av den i grunden ganska enkla historien som oerhört skickligt lindas upp.

Om Absalom kan man läsa i Wikipedia: Absalom är en av Davids söner som omnämns i det Gamla testamentet. Davids replik "Absalom, Absalom!" är ett välkänt uttryck
för osjälviskt beklagande.

Det är en väl vald titel, på en av litteraturens stora mästerverk.

Ge barnen en chans att älska böcker

Här är länken till föregående inlägg...

Alma Löv och Petsson

Att läsa böcker för sina barn är en upplevelse! Närhet, glädje och många samtal. Så många bra böcker det finns men också mycket ”skit”. När jag lånade hem böcker av Sven Nordqvist till mina döttrar var det en upptäcktsfärd för både dem och mig. Så roligt vi hade, vi letade figurer och skrattade som vi aldrig gjort förut när vi läste böcker! ”Agaton Öman och alfabetet” och Barbro Lindgrens ”Stackars Allan” var våra favoriter. Men naturligtvis också alla Pettson böckerna och Nasse förstås! (Fick nog med ALLA hans böcker vid den tiden). I DNs kulturbilaga 12/8-08 läser jag en intressant artikel om ”Vad barn ska läsa och varför”. Det är inledningen till en artikelserie om barns läsande och blir fortsättningen lika väl underbyggd som denna artikel har vi mycket att se fram emot! Saxar en mening ur Lotta Ossons text ”Ta inte första bästa glitterbok ur traven på stormarknaden, gå istället till ett bibliotek och tala med barnbibliotekarierna som nästan alltid är guldgruvor av kunskap och erfarenhet."

Och nu ser jag att denna Pettson värld finns i verkligheten! Och det visste jag egentligen, för förra sommaren var jag på en semestertripp till Värmland. Då besökte vi bl. a Alma Löv! I år firar denna konsthall 10 år. I Aftonbladet skriver Jenny Aschenbrenner om Alma Löv med den fantastiska liknelsen –som ett Pettson-land för vuxna. Om ni hinner innan den 22 augusti så passa på att ta er dit. Det är en fantastisk idyll mitt ute i svenska landskapet och mitt i allt detta vackra finns konsten. Som berör. Men glöm inte barnen hemma!

”Vill inte minnas kan inte glömma”

Elina Hivonens debutbok ”Vill inte minnas kan inte glömma” är en stark bok om kärlek, ansvar och om möjligheten att gå vidare.

Anna, bokens berättare växer upp med en älskade bror, Joona, mor och far.

I familjen finns mycket hat och konfrontationer mellan Joona och pappan som är präst. Anna vill helst vara pappans lilla flicka. Men känner ett starkt band mellan sig och brodern. Joona går så småningom in i psykoser och hamnar på mentalsjukhus.

Som vuxen träffar Anna Ian som är en amerikansk gästföreläsare på universitet. De blir kära men deras förhållande bygger mycket på svåra minnen från barndomen som de berättar för varandra. Anna vill helst hänge sig i sitt förhållande till Ian, men har känslan av att inte tillåta sig bli lycklig då Joona fortfarande mår dåligt. Mellan kapitlen är texter insprängda skrivna av Joona riktade till olika personer, vilket får läsaren förstå vem han är.

Historien rör sig mellan olika tidsrymder och platser. Frågor ställs hur man klarar bli egen människa med så mycket sorg i bagaget och hur mycket ansvar har man för andra människor som står en nära. Jag tycker mycket om hur Annas och Ians minnen bildar egna berättelser i boken.

Elina Hirvonen (f. 1975) är journalist, litteraturvetare och dokumentärfilmare bosatt i Helsingfors.

Leonora Carrington "Hörluren"

Leonora Carringtons "Hörluren" är utgiven på Sphinx Bokförlag, som ger ut prosa och teoretiska texter i surrealismens, absurdismens och den ohejdade tankens anda. Vilket är härligt nödvändigt i vår bokmarknad. Tack alla mindre förlag som VÅGAR satsa friskt.
"Hörluren" skrevs på engelska men gavs först ut på franska 1974. Leonora Carrington (född 1917) är också surrealistisk konstnär.

Den är en av mina främsta läsupplevelser det här året.
Huvudpersonen är 92-åriga Marian Leatherby som är mer eller mindre döv får, av sin goda väninna Carmella, en hörlur. Och det får konsekvenser för Marian. I romanens början bor hon hos sin son och hans familj. Med hörluren lyssnar hon till följande samtal-

"Vi måste berätta det för henne." "Berätta?" sade Muriel förvånat. "Hon har ingen aning om var hon är någonstans, jag tror inte ens att hon kommer märka förändringen." "Hon skulle kunna göra det", sade Galahad. "Man kan aldrig vara säker på hur mycket hon förstår av någonting." "Din mor", svarade Muriel, "är senil. Ju fortare du accepterar det, desto bättre." Jag tog bort luren från örat en liten stund, delvis för att min arm värkte. Senil? ja jag får nog säga att de har rätt, men vad betyder senil? (sid 17)

Marian blir flyttad till mycket underligt hem för äldre damer som drivs av Ljusbrunnens brödrarskap, där religiösa riter hör till det dagliga programmet.
Här bor det egensinniga, originella damer som blir Marians vänner. Hemmet styrs hårt av dr Gambit, damerna gör uppror, trötta på allt arbete och lite mat . Det är starka porträtt av starka kvinnor som vägrar låta sig underkasta sig. Berättelsen är fantasifull och humoristisk, där verkligheten blir dröm och mardröm. Till en början historien lågmäld men den växer sig starkare och starkare för att slå ut i en riktig istid!
Jag kände mig styrkt, glad och häpen efter att ha läst boken om 92-åriga Marian Leatherby.

Personligen tycker jag att tiden är oviktig och när jag tänker på höstlöven och snön, våren och sommaren, blommorna och bina inser jag att tiden är oviktig, ändå fäster människor så stor vikt vid klockor. Jag å min sida tror på inspirationen, ett inspirerat samtal mellan två människor med något slags mystisk samhörighet kan bringa mer glädje åt livet än ens det dyraste slag av klocka. (sid.33)