Inte mina ord, MåndagsPoesi

Inte mina ord

Vad kommer du att minnas
långt efter
att jag har försvunnit
från utkanterna av ditt

liv är
inte mina ord
ömtåliga som blommor
under en dansares fötter
inte mina tankar
som drev som bubblor
genom luften
och ibland mötte dina
men vad du kände för mig
under ett ögonblick
i tiden
den häftiga
heta, knivskarpa
känslan
lika sann
och lika flyktig
som en nyfödds skrik.

av Vivimarie Vanderpoorten

Dikten är tolkad från engelskan av Anders Sjöbohm.

Den här dikten finns med i det nya numret av litteraturtidskriften Karavan.
Om ni är intresserade att läsa Vivimarie Vanderpoorten se hennes blogg Talking to Myself. Vivimarie lever och verkar på Sri Lanka, här finns också en intressant TV intervju med henne.

Årets Stig Dagermanpris fick just Karavan och dess ansvarige utgivare Birgitta Wallin.
För som det heter i juryns motivering: Birgitta Wallin och tidskriften Karavan får priset för att ha burit tusen och en nödvändiga dikter och berättelser in i det svenska språket.

Andra artiklar i Karavan den här gången är bl a ett porträtt av Véronique Tadjo, en spännande afrikansk författare som utöver sitt författarskap är konstnär och professor i litteratur.
Sargon Boulus, assyrier som växte upp i Irak presenteras. En oerhört intressant person som levde i olika städer i Europa och i San Fransisco.
Dessutom skriver Gert Lundstedt om de två mycket omtalade böckerna "Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer" av Philip Gourevitch och "Antilopernas list" av Jean Hatzfeld. De här böckerna handlar om folkmordet i Rwanda.

BLANDA VILT

Har tillbringat min första semestervecka med att sola, bada och promenera med en bok i handen. Hmm, bara mina egna böcker, jag badar inte med bibblans...
Det som jag tycker är häftigast med litteratur är att man kan välja så fritt i vilken värld man vill befinna sig i! Det finns ju böcker om ALLT!
Jag har inte läst någon deckare i år om man inte räknar med den jag var tvungen att läsa för mina studier. Den jag inte alls tyckte om, som utspelades på Västkusten, nu säger jag inte mer.
När jag väljer själv så ligger Denise Mina högt i kurs, så nu har jag läst "Det heligaste". Den handlar om Lachlan Harriot vars fru Susie står anklagad för ett mycket brutalt mord. Han tror på hennes oskuld men han finner bevis för att hennes hemligheter är hemskare än han någonsin kunna tro.
Har också läst italienskan Simona Vincis "Moderns svek". Det här är en bok om ofattbara lögner, svek och droger sett ur en ung pojkes ögon. Sakta uppenbaras hans värld som skiljer sig från den han trodde var hans. Det är mycket fängslande och sorglig bok. Vinci blev prisad för sin debutroman "Om barnen vet man ingenting".
Jag har längtat efter en riktigt njutbart lång berättelse och valde nu att läsa en roman av Carola Hansson (har tidigare läst hennes "Andrej" som jag ska läsa om för det var en så stor läsupplevelse). Nu valde jag "Mästarens dröm". Den här boken handlar om de två systrarna Agnes och Adina som åker till Kina som missionärer. Vi får följa deras arbete under 1920- och 30-talet med allt vad det kan innebära av dramatik, tro och tvivel i det Kina som genomgick en omvälvande tid. Det här är en mästerlig bok!

Grisarnas teater

Veckans MåndagsPoesi kommer här på en onsdag... En prosadikt av den amerikanske poeten Russell Edson, tagen ur En afton på grisarnas teater.

Hösten
Det var en man som hittade två löv och kom in och höll ut dem i händerna och sa till sina föräldrar att han var ett träd.

Då svarade de att han borde gå ut på gården och inte stå och växa i vardagsrummet eftersom rötterna förstörde mattan.

Han sa att han bara skojade och släppte löven.

Men föräldrarna sa, se där, nu är det höst.


Man kan givetvis fråga sig var gränsen mellan poesi och prosa går, men Edson kallade själv sina texter för prosadikter, så låt gå för det. Och fantastisk galna är de, hans prosadikter, så de bör verkligen inte missas!

Tipsarnas tips

Istället för att tipsa vidare, har jag tänkt läsa böcker vi blev tipsade varje dag, överallt.
Jag började med att kolla vad det är som tipsades mest på sistone, vilka böcker återkommer i medierna samt vilka har fått bra betyg. Dessutom har jag tagit till mig kollegornas tips och just de tipsen väger tyngst eftersom de räknas som personliga.
Nu har jag kommit fram till en egen lista av böcker jag kommer att försöka läsa i sommar:
Utrop; Céline Curiol
Melankoliska rum; Karin Johannisson
Amfitryon; Ignacio Padilla
Den sista läsaren; David Toscana
Fallet Kalteis; Andrea Maria Schenkel
Främmande jord; Jhumpa Lahiri
Dödgrävarens dotter; Joyce Carol Oates
Ett annat liv; Per Olov Enquist
Oscar Waos korta förunderliga liv; Junot Diaz
Våtmarker; Charlotte Roche

Har egentligen börjat med Eva Adolfssons "En liten historia"

och konstaterat att den tyvärr inte passar just nu.

Återkommer med resultatet!

Felsdavade ord

Ewa upptäckte en kul grej på nätet: en lista över de ord som vi oftast stavar fel som Norstedts sammanställt i samarbete med Språkrådet. Listan hittar ni här!

Personligen har jag länge haft bekymmer med att peta in ett d för mycket eller för lite i de två orden brevid och åtminstonde (eller om det nu ska vara bredvid och åtminstone...), det är som om d:et vill hoppa från det ena ordet till det andra.

Vilka ord gäckar er?

Emily Jane White

Om ni inte är upplagda för små grodorna till midsommar kan jag tipsa om den fantastiskt lågmälda skivan Dark Undercoat av Emily Jane White, som passar utmärkt för stillsamma kvällar, nätter och ja... egentligen när som helst - med undantag för dansen runt midsommarstången, måhända.

Fast det kanske vore något med lite nytänkande kring den där midsommardansen...

-----------------------
Här en recension av skivan!
Eller lyssna själva på Emily Jane Whites Myspace-sida!

Den 16 juni är en i världslitteraturens viktigaste dag.

I Dublin på North Great George´s Street vaknar Leopold Bloom 1904 för att inta sin frukost bestående av njure. Det är alltså James Joyce´s "Odysseus" jag talar om. En bok som förföljt mig i ett tjugotal år. Första kapitlet har jag säkert läst 17 gånger. I många år har jag tänkt att det ska bli min sommarläsning. Men jag har aldrig läst ut boken. Trots att jag längtar efter att läsa Molly Blooms monolog! Inte för jag inte tyckt om, utan för jag vill ha den kvar. Som något att verkligen längta efter. Min bok är skavd och inte alls fräsch längre men den är så fin. Och ett mycket värdefullt bokmärke för mig har jag i boken. En bild som ett barn för länge sedan ritade till mig. Med en hjärtegod hälsning från henne.
I Dublin är det folkfest och jag önskar jag var där. Erik Andersson är där med ett arbetsexemplar, Han nyöversätter ”Odysseus”. Läs vidare här. Så nu tänker jag läsa min slitna bok. Äntligen.

Fantastiska Ann Smith

Det är med dina händer

du talar med mig

inte med ord och ögon

inte med någon annan

del av dig själv

så som med handen

Därför

om du frågar hur

jag längtar efter dig

skulle jag svara

Det är din hand

Min hand i din varma

mot min rygg din hand

i mörkret din hand

din hand kring mitt hjärta

En dikt av Ann Smith, den finns i hennes samling Dikter

utgiven av Rönnells antikvariat.

No och jag av Delphine De Vigan

En del läser författarskap, jag tänker läsa förlagskap. Dvs läsa alla Sekwa förlagets böcker. Tänk att ha fått stifta bekantskap med Claire Castillon och Léonora Miano, som blivit två av mina favoritförfattare! Jag har även läst Muriel Barberys Igelkottens elegans, som blivit så uppmärksammad i pressen. Den påminde mycket om Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Huset som inramning till berättelsen. Utan någon som helst klaustrofobisk känsla.

I Igelkottens elegans får man träffa den tuffa men ensamma portvakten Renée och den 12-årig udda Paloma, som beslutat sig att ta livet av sig på sin 13-års dag. Paloma är också mycket smart likt Lou som är berättaren i Delphine De Vigans No och jag. Det finns ett slags systerskap dem emellan.

Jag ser No och jag som ett inlägg i den franska samhällsdebatten, den tar upp hemlösheten, som jag tror är utbredd i de större franska städerna. Så här tänker Lou när ”deras” hemlöse Mouloud, som bodde på hennes gata dött. Damen på baren mitt emot tog hand om Moulouds hund. Hundar kan man ta hem till sig, men inte hemlösa. Jag tänker att om var och en av oss tog emot en hemlös, om var och en bestämde sig för att ta hand om en enda människa, skulle det kanske vara färre som måste sova utomhus.

Lou är 13 år och får i skolan uppgiften om ett muntigt föredrag. Utan att tänka efter så väljer hon hemlöshet. Lou brukar titta på folk vid stationen Gare d’Austerlitz. Här träffar hon No en ung och hemlös tjej. Försiktigt närmar de sig varandra, Lou bjuder No på baren så hon får värme och något att dricka och äta. No går med på att bli intervjuas. Det utvecklas en stark förtrolighet mellan dem. No berättar om sin situation men helst vill hon att Lou ska berätta för henne. Om vad som helst. Och Lou berättar om Lucas i hennes klass. Han, som de flesta är förälskade i. Även Lou.Lucas som kallar Lou för Smulan vill att de ska träffas utanför skolan.

De här tre ungdomarna hittar varandra. No sover på härbärgen men där är en kamp om sovplatser och när man väl fått en säng måste man vakta sina ägodelar, sova med ett öga öppet som No säger. När situationen blir för svår för No, när hon inte orkar leva på gatan från sju på morgonen till sju på kvällen mitt i vintern, söker hon Lou för hjälp. Och Lou vill hjälpa.

Lou bor med sin mamma och pappa, en mamma som brutit ihop en Lous lillasysters död och hennes pappa gråter i smyg. Mamman orkar inte företa sig någonting utan sitter oftast med morgonrocken på när Lou kommer hem efter skolan påverkad av starka mediciner. Pappan försöker så gott han kan. Lucas har blivit övergiven av sina föräldrar, han bor ensam i en femrums lägenhet.

Det här är en varm berättelse om utanförskap. Jag kunde inte släppa den när jag väl börjat läsa. Den är skriven med en stark inkännande känsla för hur ungdomar tänker och känner.

Innan jag träffade No trodde jag att våldet fanns i skrik, slag, krig och blod. Nu vet jag att våldet också finns i tystnaden, att det ibland inte är synligt med blotta ögat.

Andrea Maria Schenkel

Den tyska författaren Andrea Maria Schenkel har nu kommit med sin andra kriminalroman på svenska, Fallet Kalteis, bygger som debuten Mordbyn på ett autentiskt fall.
Mordbyn har Mårten skrivit om här.
Josef Kalteis som i verkligheten Johann Eichhorn, var medlem i Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Han greps 1939 och avrättades i hemlighet för mord på fem kvinnor och ett hundratals våldtäkter.
Boken bygger bland annat på förhören med Kalteis i en berättande form. Och så man får följa den unga flickan Kathie, när hon kommer till München för att skaffa sig en tillvaro. Men hon vill inte arbeta som tjänsteflicka utan rör sig i Münchens nattliv. Hon har ingenstans att bo, utan sover några nätter här och några nätter där. På krogen Soller träffar hon och blir förälskad i ”chaffören”.
Stämningen byggs sakta upp och till slut känner jag mig som om jag är åhörare till de rättsliga förhören. Jag vill hålla för öronen men måste lyssna. Det finns inget förbarmande i den här berättelsen.
Fallet Kalteis är mycket välskriven men fullständigt obehaglig.
Det är förlaget Ersatz som ger ut boken, och jag ser på deras hemsida att Schenkel kommer ut med en tredje bok till hösten. Christine Bredenkamp har översatt Fallet Kalteis alldeles utmärkt.

Taxens dag - apropå ingenting...

En slumrande astma tog mig häromdagen med chockartad överraskning, och för att komma på fötter igen har jag tillfälligt flytt fältet till kusten i skåne (havsluften gör underverk för astmatiker). Här har jag läst Patrick Modiano (en fransk Paul Auster) och från radion snappat upp att det är taxens dag på söndag (den lilla korvformade hunden).

Som alltid när jag känner av min astma kommer jag att tänka på Townes Van Zandt, en av de största låtskrivarna alla kategorier om ni frågar mig, och som bland annat har skrivit låten Lungs, som börjar med raderna "Won't you lend your lungs to me, mine are collapsing", vilket givetvis har blivit min theme-song (minns ni Ally McBeal? Yes, då vet ni vad jag talar om).

Astmatiker i litteraturen torde det finnas gott om, just minns jag en liten grabb i Stephen Kings (nästan skrämmande långa) tusensidiga roman Det. Fast ärligt talat minns jag inte så mycket av handlingen mer än att det fanns en clown som betedde sig mer än lovligt nedrigt, och att jag älskade att läsa den när jag var i tonåren. Faktum är att King är vad jag skulle kalla obligatorisk tonårsläsning, han har bland annat skrivit en novell om en mordisk oljefläck som slaktar några kvällsbadare ute på en liten insjö, en av dessa badare sugs faktiskt ned i mörkret genom tiljorna på en träflotte. Kittlande otäckt är det, och denna novell kan fortfarande förmå mig att undvika att stå på golvbrunnen när jag duschar. Apropå ingenting alls. Eller apropå litteraturens makt månne...

MåndagsPoesi

Jag vet att Mi är väldigt förtjust i Federico Garcia Lorca, och när man läser dikter som följande är det inte svårt att förstå varför:

Landskap

Kvällen tog av misstag
på sig rimfrostkläder.

Bakom matta rutor
sitter alla barnen,
ser det gula trädet
bli till en skock fåglar.

Längs den långa floden
ligger kvällen utsträckt.
Och en äppelrodnad
syns på de små taken.

Ordet rimfrostkläder känns passande en så kall dag som denna i Jönköping...
--------------
Mer info om den spanske poeten Lorca hittar ni här!

Sommarens söta

Egentligen förstår jag inte varför man ska läsa kokböcker! Men jag förstår på mina vänner och kollegor att det kan vara njutbart. Ibland lånar jag också hem en och annan kokbok, oftast med vegetariska rätter. Tänker då att nu ska jag laga något nytt och gott, men det inträffar väldigt sällan! Men nu har jag lånat hem Lisa Eisenman Frisks och Monica Eisenmans nya Sommarens söta. Vilken vacker bok, Oerhört fina bilder tagna av Ulrika Ekblom. Nu ska även jag börja baka smaskiga bakverk! Ett projekt för sommaren att baka sig genom denna smått fantastiska bok. När trädgårdens hallon är klara tänker jag mig en Jättesolskensbulle med hallon

Flyttromaner

Befinner mig mitt upp i en flytt, med allt som det innebär av städning svett och tårar. Tårar av lycka, tårar av panik, stress och ångest. Och när jag tar en kort paus för att kolla upp när Sverige möter Danmark ikväll (heja!) så tar jag tillfället i akt att fundera på om det finns någon roman som handlar om just flyttning. Jag vet inte om det är för att jag har huvudet fyllt av damm som jag inte kommer på någon mer än Steinbecks Vredens druvor, men det är å andra sidan en flytt som heter duga.

Någon som kan komma på fler förslag?

UKON

Jag och Ewa har numera låtit måndagar bli lite av en dikthörna här på Bokerier, men det hindrar ju inte mig att så här en onsdagseftermiddag lyfta UKON till skyarna.

UKON, som är initialerna för Ulf Karl Olov Nilsson, har precis kommit ut med diktsamlingen Barndomstolen, och den är helt fantastisk. En mängd korta utsagor följer på varandra, som dessa:

Vi är överens, vi tänker på samma sak, vi är precis som vi vill vara.

Vi vet vad som är rätt och fel.

Vi älskar kärlek och hatar hat.

Det är bra att dom gör flygplatsernas landningsbanor så platta.

Det är hur kul som helst med andra ord. Och den naivistiskt prövande och självsäkert förnumstiga tonen påminner mig om Jean-Philippe Toussaint (som jag tänkt att jag ska tipsa om hur länge som helst nu, och faktum är att jag nog väntar lite till).

__________

Vad ger ni för den cliffhangern?

Livets små mysterier

När jag gick till bibblan imorse hejdades jag av en tjej som frågade om jag visste var Smålandsgatan ligger. Nu har jag inget vidare lokalsinne, och jag är direkt usel på att lägga gatunamn på minnet, så särskilt mycket till hjälp var jag inte. Men av någon anledning ihärdade hon, och undrade om jag möjligen visste var Klippoteket ligger. Till saken hör att jag klipper mig själv, och i perioder låter mitt hår växa utom all kontroll. En fingervisning om vad jag talar om finner ni här.

Jag vet inte om jag numera har vuxit in i rollen som bibliotekarie så pass att det lyser informationsförmedlare om mig (när jag ser mig själv i spegeln är det inte riktigt det jag ser, men kanske är det så att mina drömska förhoppningar får mig att se något som inte finns) eller om det är så (och den här tanken slog mig nyss med all sin försmädlighet) att hon bara ville ge mig en pik.

Hur som helst skulle jag bara tipsa om att vi numera har Sara Granérs Det är bara lite AIDS för utlån, och det är därifrån bilden här ovan kommer... Och som av en slump är jag född 1976 i Eskilstuna. Fler kommentarer än så torde vara överflödiga.

Sylvia Plath

Biodlarens Dotter

En trädgård av munnar. Purpurfärgade,
scharlakansfläckiga, svarta,
vidgar sig de väldiga kronorna, och drar ner sina
sidenkjolar.
Deras mysklukt tränger sig på, i ring efter ring,
Som en brunn av dofter nästan för tung att inandas.
Prästerlig i din rock, bimäster,
Går du mellan de mångbröstade kuporna,

mitt hjärta under din fot, syster till en sten.

Trumpethalsar öppnar sig för fågelnäbbar.
Guldregnet fäller sitt frömjöl.
I dessa små budoirer, strimmande i orange och rött,
böjer ståndarna sina huvuden, potenta som kungar,
avlande dynastier. Luften är mättad.
Här är ett drottningskap ingen mor kan tävla med –

en frukt som är döden att smaka: mörkt kött, mörka
skal.

I tunnlar smala som fingrar, hushållar ensamma bin
i gräset. Jag böjer knä och lägger mitt öga
intill munöppning och möter ett öga,
runt, grönt och sorgset som en tår.
Far, brudgum, i detta påskägg,
under krans av sockerrosor,

äktar bidrottningen vintern i ditt år.

Från diktsamlingen Dikter

”Det bekymrar mig inte att dikter når relativt få människor. Ändå når de förvånansvärt långt, till och med till andra folk runtom i världen. Längre än en lärares ord i klassrummet eller ett läkarrecept, ja, om de har tur når de längre än en livstid”

Sylvia Plath, London Magazine, 1962