Gästbloggare

Här kommer ett sista inlägg från vår Gästbloggare Dan Gustavsson, som vi ber att få tacka för den här tiden!

------

I nedanstående dikt gestaltar Lasse Söderberg konflikten i Jerusalem.

De unga soldaterna
lägger ifrån sig sin ungdom vid vägkanten

i hopp om att kunna hämta den igen
när de återvänder.

Men den är redan skrynklig,
urvuxen, ingen har brytt sig om den,

regnet har fallit,
några kommer inte tillbaka.


"Ungdomen" skildras som om den är ett "klädesplagg" (abstrakt blir konkret). De unga soldaterna lägger ifrån sig den vid vägkanten i hopp om att kunna hämta den igen, när de återvänder från tjänstgöringen. Men den är redan skrynklig och urvuxen. Den är helt enkelt förstörd och förlorad.

En del soldater kommer inte tillbaka utan dödas i striderna.

Söderberg speglar på ett poetiskt och överskådligt sätt hur krig påverkar tillvaron.

Dikten finns i Stenarna i Jerusalem, som ni kan låna på Stadsbiblioteket.
/Dan Gustavsson

BLÄCK

Ibland tänker jag att om jag vore ung skulle jag nog ha tatuerat mig! Som mycket ung ristade jag in ett E på min hand... nu syns ingenting av det längre. Tur för mig! Men kanske skulle jag ha en som syns, som visar att jag är jag... Frågan är vad det skulle vara för motiv! En bok uppslagen över ryggen! Men vilken bok? Och vilken text? Nej, jag vill inte ha någon tatuering längre...
Det har kommit ut en ny bok, BLÄCK om tatueringar av Elisabeth Åsbrink och fotografen Björn Abelin. Den är som ett konstverk i sig, mest bilder både i färg och svart-vitt. Jag både fascineras och njuter!

Ristat i damm

En av Charles Bukowskis favoritförfattare sägs vara John Fante, och när man läser Fante förstår man varför. Samma sorts amerikanska fattigdom, samma sorts persongalleri av slitna själar, samma sorts längtan efter kvinnor och samma sorts författardrömmar. Eller åtminstone nästan samma sorts. Utan tvivel värt att kolla upp för alla som gillar Bukowski i vart fall!

Kulla-Gulla min vän!

Som barn fick jag av min mamma alla Kulla-Gulla böcker. Jag tror att hon hade en förhoppning om att jag skulle bli lika duktig som Kulla-Gulla. Men en slarva var jag då och en slarva är jag nu!
Trots att jag läste Kulla-Gulla böckerna om och om igen...


Nu har Nationalencyklopedin en test där man kan se vilken fiktiv figur man är.
Se HÄR!

Jag tror min mor ler i sin himmel när jag nu påminner mest om Kulla-Gulla av 150 fiktiva figurer!

Istället för dikt!

- Jag tänker ofta på dig.
Hur tänker du?
- Kanske inte på dig, men på att jag har så få minnen av dig
och att de minnena kanske mest är påhitt och fantasier, byggda
runt ingenting Som dammtovor runt en torr brödsmula.
Jag önskar att jag hade fler och säkrare minnen av dig.

Det känns som om jag nu borde fråga dig ifall du kan förlåta mig?
- Vill du fråga det?
Nej. Verkar jag förhärdad? Det är inte meningen. Men det känns
meningslöst med sådana frågor. "Kan du förlåta mig?"
Det är väl sådant man säger om man trampar någon
på tårna på bussen? Det jag gjorde är oförlåtligt. Hur skulle man
kunna förlåta något sådant?
De som blir kvar måste väl leva med det ändå?
Det oförlåtliga är oförlåtligt hela tiden, men det går väl att uthärda?
Och i längden är väl det oförlåtliga det enda som är värt att förlåta?
Saknar du mig fortfarande?

ur Magnus Florins "Ränderna"

(Fotograf: Cato Lein)

Augustpriset

Hur det än är med litteraturpriser så är det spännande!
Det prestigefyllda Augustpriset delas i år ut för tjugoandra gången. Priser är en bronsstatyett av Mikael Fare samt 100 000 kronor vardera i följande tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. Prisutdelningen sker vid Augustgalan måndagen den 22 november.

Följande böcker har nominerats till Årets svenska skönlitterära bok:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen, Norstedts

Vad är fakta och vad är fiktion i Sigrid Combüchens roman ”Spill” och vem har tolkningsföreträde? Den ”verkliga” Hedvig, som i brev berättar för författaren om sitt unga liv på 30-talet, eller Hedda, den skapade gestalten? Författarjaget försjunker i decenniets dofter och detaljer och låter damromanen handla såväl om sömnad och torftiga inackorderingsrum som om förtryck och frigörelse, medan den ”verkliga” Hedvig vill leva i nuet och inte se sitt liv som förspillt. Sigrid Combüchen har skrivit en imponerande roman, stilistiskt och tekniskt formfulländad med många perspektivskiften, som ger henne möjlighet både att berätta underhållande om ett människoliv och att med intellektuell stringens reflektera kring det egna skrivandet.

Ränderna av Magnus Florin, Albert Bonniers Förlag

”Ränderna” är ett utforskande av minnets metoder och saknadens mönster. Läsaren sugs in i jagets allvarsamma och lekfulla sökande efter sin historia och hur den ska berättas. Ränderna går igen – i vågorna, i spjälorna, i skuggorna, i sorgen. Magnus Florin strimlar skickligt sin berättelse i mörker och ljus, svärta och hopp, rim och reson, han stuvar om bland bokstavsklossarna och laddar orden med nya betydelser, där ”törst” kan bli ”tröst” och ”dör” kan bli ”röd”! Så blir detta sist och slutligen en poetisk äventyrsberättelse om sorgens makt och språkets magi.

Livdikt av Johan Jönson, Albert Bonniers Förlag

Mellan liv och död, frågor och svar, förhör och bikt pendlar Johan Jönsons 700 sidor långa ”Livdikt”. Ett rasande flöde, en kritisk dialog om arbete, skapande och vanmakt i självanalysens form. Men dess skoningslösa blottande av drifterna och de lägre känsloregistren – uppgivenheten, föraktet, självhatet och dödslängtan – rymmer också en frånsida av närvaro, kraft och obändig livsvilja. ”Livdikt” är ett uppfordrande prov på den nya tidens genreupplösta poesi där minnen och materia blandas med provokation och politisk teori. ”Går det att lära ut någonting om det omöjliga?” Johan Jönsons kompromisslösa petande i såren ger om inte ett svar, så åtminstone en indikation: ”också det utopiska är outplånligt”.
(Den här boken ska vi köpa in så snabbt som möjligt!)

Darling River av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag

I gåtfulla filmiska sekvenser, som elegant snuddar vid varandra, osäkrar Sara Stridsberg frågan om offer-förövare. Hon skriver en roman om Lolitaflickor som aldrig mognar till vuxna kvinnor, där mannens blick för evigt sexualiserar barnet, och kvinnligheten är ett sår som aldrig läker. ”Darling River” är en drömsk medvetandeström där allt är i rörelse och samtidigt står stilla. Det är en encyklopedi över "begärets melankoli " och flickors vanmakt där den spruckna barndomen nödtorftigt hålls ihop av säkerhetsnålar och självbedrägeri. Med stadig hand driver Stridsberg in skönheten som en skärva i betraktarens öga, och resultatet blir en suggestiv och smärtsam roman på en svidande vacker prosa.

Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist, Norstedts

I hjärtat av Småland ligger Njudung. Där finns Tjippen och Sula och Hannele och alla de andra. De har meningen med livet att undra över och 152 kilometer landsväg att utforska. Och från och med nu leder alla vägar till Westra Härad. För när Peter Törnqvist erövrar den småländska västern gör han det med besked. Med en sprudlande språklig nybyggaranda får han sidorna att sjunga och orden att framstå som alldeles nyupptäckta. Och om vi inte visste det förut så vet vi det nu – att Njudung är världens mitt och alltings mått, och att Peter Törnqvist inte bara är en mästare på torvvändning, tungvrickning och kioskvridning – utan också en enastående författare.

Ingersonetterna av Magnus William-Olsson, Wahlström & Widstrand

”Ingersonetterna” präglas av en längtan tillbaka till moderlivet i dubbel bemärkelse, mytiskt och erotiskt, där den stränga formen förlöser känsloflödet och finner möjligheterna i begränsningen. Tjugosju sonetter flätas kring diktjagets alzheimersjuka mor och försöker förstå det eviga nu som omger henne, utan minnen och utan morgondag. Samlingen är en storartad sorgesång över en älskad anhörig och ställer oroligt frågan om fortsättningen: Vem ska Magnus William-Olsson skriva till när modersblicken slocknat? Magnus, dikta för oss!

Igår hade vi två bokcirklar

på stadsbiblioteket.
Först vår vanliga förmiddagscirkel som har varit igång sen snart ett år. Vi talade om Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd". Mårten inledde med att sjunga snapsvisan som finns i boken, vilket var uppskattat! Vi tyckte en hel del om Moa Martinsons bok och vi hade ett intensivt men trevligt samtal. Någon tyckte mindre om den, de flesta av oss tyckte mycket om den. Moa Martinson beskriver en verklighet utifrån ett kvinnligt perspektiv. Hon är en föregångare till dagens författare. Martinson gör inga omskrivningar utan mycket rakt på sak om fattigdom, barnafödande, alkohol och vänskap. Martinsons språk är mycket målande och starkt och hon skildrar naturen poetiskt.

Sallys barn, Ellens barn, alla mödrars barn, snavar i mörkret över osynliga trådar. De flesta reser sig och försöker få bort smutsen, fläckarna, försöker hela skråman de fick, stryker över ett blekt ansikte med rouge och fortsätter vägen. En och annan försöker få fatt i tråden de snavat över, men ännu har ingen lyckats. Vem har lagt snaran? frågas. Alla skaka på huvudet. Ingen vet något, men alla har snavat.

På kvällskvisten var det Öppen bokcirkel. Vi talade om Virginia Woolfs "Mot fyren". Berättelsen cirklar kring familjen Ramsay, det är framförallt Mrs Ramsays vindlande tankar vi får följa. Det är genom de inre dialogerna man lär känna romanens karaktärer. Familjen med alla åtta barnen är vid sitt sommarhus vid havet, de har många gäster som ska underhållas och passas upp. Mrs Ramsay lovar sin älsklingsson James att de ska resa till fyren dagen därpå om vädret är fint. Det ska dröja tio år innan de kommer till fyren och då är allt förändrat.

Helt plötsligt, liksom utlöst av hans gester, välte hela lasset av de intryck hon hade av honom, och allt vad hon kände för honom kom störtande i en mäktig lavin. Detta var en förnimmelse. Sedan steg essensen av hans väsen upp som en rökslinga. Detta var en annan. Hon kände sig förlamad av skärpan i sina förnimmelser, hon förnam hans stränghet, hans godhet. /.../ Men vad blev nu resultatet av allt detta? Hur bedömde man människor, hur tänkte man på dem? Hur bar man sig åt för att lägga drag för drag och avgöra om det var sympati man kände eller antipati? Och vad hade dessa båda ord egentligen för betydelse?