Halflead Bay

Ska ni bara läsa en novell i år skulle jag föreslå Halflead Bay, ur den hyllade novellsamlingen Båten av Nam Le. Helt fantastisk!
Läs mer här...

Imorgon har vi stängt...

pga golvrengöring i dagarna tre! Vi öppnar igen på måndag kl 9.00.
Men våra övriga bibliotek runt om i stan har öppet som vanligt och är väl värda att besöka.

Idag hade vi vår sista, för våren, bokcirkel på biblioteket. Dagens bok var Albert Camus "Främlingen". Vi hade en spännande diskussion om vad Camus egentligen ville med sin bok. Boken beskriver skickligt det torftiga utanförliv som utmärker huvudpersonen.

För några år sedan hade vi en personalbokcirkel där vi läste noveller. En av de intesivaste diskussioner vi hade då var Stig Dagermans novell "Att döda ett barn". Nu såg jag att den finns på YouTube i en version av Björne Larsson och Alexander Skarsgård. Filmen blev prisad på Odense International Film Festival 2003.
Stig Dagerman skrev novellen 1953 på beställning av Trafiksäkerhetsverket, för att få folk att inte överskrida hastighetsbegränsningen.

LYCKA * 3

1) Årets första blåsippa!

2) Jag fick min reserverade bok ”Sorgesång för Easterly”, en novellsamling skriven av Petina Gappah.
Se här Karin Nykvists recension i Sydsvenskan.

3) Och så imorgon är Virpi Pahkinen i stan med sin föreställning Morpho Z.

Novelltips

Ett litet tips:

Stygn av Antonya Nelson är en novellsamling som kan sägas vara ett mellanting mellan Claire Castillons och Alice Munros noveller. Kvinnoöden beskrivna med stor skärpa sålunda, i synnerhet titelnovellen är magnifik.

Antonya Nelson är en amerikansk författarinna, född 1961, som har gett ut fyra novellsamlingar och tre romaner. Stygn är den första som översatts till svenska. En chans att upptäcka ett nytt författarskap sålunda.

Taxens dag - apropå ingenting...

En slumrande astma tog mig häromdagen med chockartad överraskning, och för att komma på fötter igen har jag tillfälligt flytt fältet till kusten i skåne (havsluften gör underverk för astmatiker). Här har jag läst Patrick Modiano (en fransk Paul Auster) och från radion snappat upp att det är taxens dag på söndag (den lilla korvformade hunden).

Som alltid när jag känner av min astma kommer jag att tänka på Townes Van Zandt, en av de största låtskrivarna alla kategorier om ni frågar mig, och som bland annat har skrivit låten Lungs, som börjar med raderna "Won't you lend your lungs to me, mine are collapsing", vilket givetvis har blivit min theme-song (minns ni Ally McBeal? Yes, då vet ni vad jag talar om).

Astmatiker i litteraturen torde det finnas gott om, just minns jag en liten grabb i Stephen Kings (nästan skrämmande långa) tusensidiga roman Det. Fast ärligt talat minns jag inte så mycket av handlingen mer än att det fanns en clown som betedde sig mer än lovligt nedrigt, och att jag älskade att läsa den när jag var i tonåren. Faktum är att King är vad jag skulle kalla obligatorisk tonårsläsning, han har bland annat skrivit en novell om en mordisk oljefläck som slaktar några kvällsbadare ute på en liten insjö, en av dessa badare sugs faktiskt ned i mörkret genom tiljorna på en träflotte. Kittlande otäckt är det, och denna novell kan fortfarande förmå mig att undvika att stå på golvbrunnen när jag duschar. Apropå ingenting alls. Eller apropå litteraturens makt månne...

SLUMP!

Litterära experiment är nästan alltid intressanta, åtminstone på ett idéplan. För det tycks mig som om idén inte sällan tar överhanden till nackdel för utförandet, och det blir därför inte alltid särskilt väl fungerande eller läsbar litteratur. Kanske därav den så vanligt förekommande frasen: Det var åtminstone en god idé!

Jag tänker exemplevis på Raymond Queneaus Stilövningar, där en och samma händelse upprepas 99 gånger, på 99 olika sätt. Det är lekfullt och roligt men lite tröttsamt i längden. Det blir som så ofta med experimentell litteratur något man inte gärna kan sträckläsa (och kanske är det inte avsikten heller...).

Novellsamlingen Slump får mig att tänka på just Queneaus Stilövningar; men här handlar det om 11 kända svenska författare - Katarina Mazetti, Ronnie Sandahl, Emma Hamberg m fl. - som utifrån en epilog (nyskild kvinna får mystiskt brev, stressar till ett möte, trillar ned i hisschackt - man letar drömkvinna, får gratisbiljett till hotellbar, fångar fallande kvinnas hand) har fått skriva var sin berättelse, som tillsammans bildar en kontext till epilogen. Jag förväntade mig en intressant läsupplevelse, men kanske inte så mycket mer.

Men faktum är att jag verkligen gillar den här samlingen berättelser, det är oerhört lekfullt och enormt underhållande. Möjligen en smula förutsägbart (efter ett tag börjar man ana ett visst mönster), men det är en invändning som fullständigt kapitulerar inför det höga nöjet att möta 11 författares särpräglade stilarter och påhittiga leklusta. Bör inte missas!

Updike ur tiden

Det var med en viss sorg som jag läste ut den sista delen av John Updikes romansvit om Harry "Haren" Angstrom i somras. Under fyra somrar i följd har jag läst de fyra böckerna i sviten, och det har varit fantastisk läsning; om den självupptagne och självgode men ändå så sympatiske Haren, en medelklasshjälte utan motsvarighet - jag insåg att jag skulle sakna honom.

Och så sent som i december tipsade jag en grupp nyfikna läsare om Updikes senaste novellsamling Två enkelsängar i Rom, som i sina bästa stunder är briljant (och som med fördel kan läsas parallellt med novellsamlingen Äktenskap och kärlek, eftersom några av karaktärerna återkommer i båda). Updike är onekligen en av mina favoritförfattare.

Fast nu har han gått ur tiden, och det känns oerhört sorgligt det med.

Chabon

För några år sedan fick amerikanen Michael Chabon Pulitzerpriset för sin roman Kavalier & Clays fantastiska äventyr, som jag tyckte mycket om. Jag minns inte så mycket av den annat än att den handlade om två serietecknare och att det förekom en Golem, men jag minns åtminstone att jag fann det riktigt behagligt att befinna mig mellan dess pärmar.

Av ren nyfikenhet letade jag därför fram en av hans tidigare böcker, novellsamlingen En modellvärld och andra noveller. Och till min glädje finner jag att dessa noveller verkligen är läsvärda, fyllda av en slags apatisk livsvisdom som är lätt att känna igen men svår att sätta ord på, och ständigt kretsande kring kärleken. Inte den soliga sidan av kärleken dock, utan snarare den frustrerade, desperata och i viss mån elaka sidan av det stora, fluffigt rosa molnet:"Det skulle vara fel att älska henne, det insåg han, men han var övertygad om att varje stor kärlek i viss mån var ett fruktansvärt misstag." I synnerhet novellen Miljonärerna, om två vänner som förälskar sig i samma kvinna, är alldeles för bra för att samla damm i vårt bokmagasin.

Novellsamlingens andra halva kretsar kring en pojkes upplevelser av hans föräldrars skilsmässa; hans sätt att komma till rätta med skuldkänslor och den nya värld som upprättas omkring honom. Samtidigt är det en skildring av en pojke på väg att bli man, med allt vad det innebär. Insiktsfullt, underhållande och oerhört god litteratur.

För den vetgirige kan tilläggas att Chabon skrivit boken som ligger bakom den så charmanta filmen Wonder Boys.

Jesus' Son

Modernista har kommit med en ny serie som de kallar Modernista pulp (termen pulp är antagligen bekant för de flesta i och med Tarantinos film Pulp fiction, men står hur som helst för den gamla sortens kiosklitteratur, pocketdeckare och serietidningar) och kommer vad det verkar överlag bestå av amerikansk underground-litteratur, mer eller mindre känd. Böckerna är formade med skönt gråaktiga pappomslag, och sidkanterna är röda så att de liknar de gamla pocketdeckarna man kunde köpa förr om åren. Jag gillar layouten oerhört, och har precis läst Denis Johnsons Jesus' Son, som är den första boken i serien.

Jesus' Son består av 11 berättelser som har det gemensamt att alla utgår från en karaktär som kallas Fuckhead. Det handlar om utslagna karaktärer på jakt efter kärlek eller medmänsklig värme, och gärna bådock på samma gång. Men det är inte alltid de lyckas eller att pengarna räcker till, snarare mer sällan än ofta, och det finns onekligen en ton av apati och misär. Stilen är avskalad och korthuggen, och det gör att berättelserna har svårt att hänga sig fast i mitt minne, men mot slutet dyker två upp som jag verkligen gillar. "Svart bröllop", som handlar om en man som följer sin flickvän till abortkliniken, och som när väl ingreppet är gjort håller på att tappa konceptet varför han blir utkastad, och spenderar resten av dagen på tunnelbanetåg. Den andra berättelsen, "Den andre mannen", handlar om ett möte med en polsk man som visar sig komma från Cleveland. Det är enkla historier, en händelse, ett möte, en förhoppning och inte mycket mer. Egentligen, inser jag, handlar dessa berättelser just om ingenting, och det är rätt skönt att tänka sig att det inte behövs så mycket mer. Det är som livet självt.

Åtta procent av ingenting (biblioteksdricks?)

Läser Etgar Kerets alldeles nyutkomna novellsamling Åtta procent av ingenting. Korta, korta berättelser som till en början ger mig en lätt avståndstagande känsla - men allteftersom charmas jag av Kerets glada infallsrikedom: den fantastiska flickvännen som förvandlas till man och öldrickarkompis om nätterna (ett intressant dilemma); mannen som ständigt och utan förvarning överges av sina flickvänner och upptäcker att en skum liten figur ligger bakom det hela; och ett möte mellan en pojke och en flicka skildrat ur ytterdörrens och tevens perspektiv. Det är i allra högsta grad fantasifullt. Möjligen en smula bagatellartat, men onekligen underhållande när det är som bäst.







Etgar Keret är en israelisk författare och regissör, som bland annat har gjort den prisbelönade filmen Jellyfish, och som även har skrivit novellen som ligger bakom den finfina filmen Wristcutters: a love story, med Tom Waits i en av rollerna.

Angående den fantastiska Miranda July

Hade tänkt skriva ett boktips på Miranda Julys novellsamling "Ingen hör hemma här mer än du", som jag tycker är fullständigt fantastisk. I det sammanhanget tänkte jag passa på att tipsa om hennes film "You, me and everyone we know" som är lika fantastisk, och som fick drösvis med priser när den kom 2005. Båda finns att låna på Stadsbiblioteket.

Och dessutom hade jag tänkt hänvisa till den hemsida som July gjorde i samband med den amerikanska utgivningen av "Ingen hör hemma här mer än du", som ni hittar här!, och som likaså är fantastisk och helt klart värd de tre minuter det tar att vandra igenom den. Ett tips apropå bra marknadsföring...

Men det visar sig att det finns ett flertal boktipsarsidor som gjort precis allt ovanstående, så nu känns det lite överflödigt.

Gunnarsson vs. Carver

Läste någonstans nyligen (minns inte var) att Hans Gunnarsson jämförs med Raymond Carver, vilket åtminstone gör mig nyfiken. Jag gillar Carvers korthuggna utan-början-utan-slut-noveller. Samtidigt drar jag mig till minnes att Carver under en tid sågs som något mindre lustigt i den svenska litteraturkritiken, mycket beroende på att han ansågs ha ett något för stort inflytande på de svenska novellförfattarna.

Googlade runt lite snabbt och hittade en trevlig artikel om detta av Jonas Thente, trevlig inte minst eftersom han håller med mig i sak. Thentes artikel hittar du här!

Och flera omistliga böcker av Raymond Carver finns att låna på stadsbiblioteket, inte minst "Genvägar". Vilka de övriga är kan ni se här!