Den heliga oron

På Aftonbladets kultursida läser jag om att det finns en guldgruva på internet. (Bland många andra!) Den finska radion YLE her lagt upp ett historiskt arkiv och här finns många program på svenska.
Jag tittade runt och hittade en intervju med Solveig von Schultz. Hon inleder med att läsa dikten Den heliga oron. Sen diskuterar hon med sin bror, målaren Lennart Segerstråle, om konstnärskap.

Livet i Venedig

Jag tycker om italiensk poesi. Perugia-poeten Sandro Penna skildrar på ett skönt sätt Venedig och dess invånare.


PÅ PIAZETTAN

Venedigs piazetta
antik och gråstämd vilar
med lukt av hav. Och fladdret
av duvor. Men förtrollning
har nyss ett minne väckt -
en ung cyklist, som ilar
förbi och vänd till vännen
hörs fråga: "Går du ensam?" -
melodiskt. Som en fläkt.


Piazettan (en liten öppen plats) vilar på de två första raderna. Den blir fartfylld när duvorna fladdrar. Tempot i motivet fortsätter att vara högt några rader eftersom en cyklist "ilar" förbi. Vänd till vännen ställer han en fråga, vilket sänker farten. Men bara en aning. Han hörs nämligen fråga melodiskt. Som en "fläkt".

Dikten finns i "Italiensk lyrik från nio sekler".
Boken finns på Stadsbiblioteket i Jönköping.

Lettiska rader

Amanda Aizpuriete tycker jag om att läsa. Här följer en fin dikt av henne.


Vinglaset har samlat lite snö.
Än är året ganska ungt - för oss
återstår en smula ungdom. Skål!
Försiktigt nu, drick långsamt,
spill inte ut. Duk och snö så vit
och fin, ännu står ödet oskrivet.
Slut! Vinet droppar bokstäver i snön
och året skrivs in, ungdomsspillet
skvalpar i vårt glas. Jag dricker inte.


Några ungdomar delar ett glas vin som innehåller dryck, tid och snö. Ju mer de dricker, desto närmare kommer de vuxenlivet. Ett jag uppmanar dem att dricka långsamt och inte spilla ut. Det vill att de ska njuta av ungdomen.

Så länge "snön", en metafor för ett blankt papper, är vit och fin står ödet oskrivet. När vinet droppar bokstäver i den, skrivs livsssagorna.

Ungdomsspillet skvalpar i glaset. Jaget dricker inte. Det vill inte vara vuxet. Poesin vill inte vara vuxen.

Dikten finns i "Så som skymningen älskar dig".
Boken finns på Stadsbiblioteket i Jönköping.

Dansk scen

Sören Ulrik Thomsen är en av mina favoritpoeter. Kärleken är ett vanligt förekommande tema i hans poesi.


Du kommer gående mot sängen,
håret faller som växlande ljus
ner över ryggen -
ögonen rör sig med små, små ryck,
stannar och blir till en blick
som höjs och sänks, försvinner.
Cellerna delas och delas och dörr
efter dörr slås upp för en serie
säd som rivits loss ur ett mörker
långt äldre än kroppens,
strålande in i ett större.
Men den rörelse med vilken du
böjde dig och tog av vänsterskon,
rätade på dig och trampade den högra fri
återstår på golvet som två sneda skor:
den ena vräkt ovanpå den andra.


"Växlande ljus" är en skön bild av hur kvinnans hår faller ner över ryggen. Ordet "vräkt" gestaltar hennes upphetsning.

Dikten är originell därför att mannens säd sägs härröra från ett mörker beläget någon annanstans än i kroppen. Dikten är vacker därför att vaginans mörker uttrycks vara större än mörkret där sperman rivs loss.

Visst frammanar denna dikt en dejlig kärleksscen.

Dikten finns i "Hemfallen".
Boken finns på Stadsbiblioteket i Jönköping.

Ett oväntat möte

Öländskan Anna Rydstedt läser jag alla dagar. Nedanstående dikt av Ölands-Anna handlar om två temperament.


Sommarkropp

En sommarkväll
ligger jag vid stranden.
Ingen kommer och
jag väntar ingen.
Det är bara en vanlig kväll.

Då stiger jag ur havet hastigt
och snuddar foten tätt
vid min sommarkropp.
Helt förvånad blir jag glad.
Vi mötas bara några somrar.


I den första strofen skildras ett ensamt och melankoliskt jag som ligger vid stranden. Ingen kommer och hon (jaget) väntar ingen. I den andra strofen uppmärksammar hon sig själv på ett oväntat sätt. När foten snuddar vid hennes sommarkropp blir hon glad och upplever en känsla av samvaro. Denna dikt är värdefull därför att den kan trösta om man känner sig ensam.

Dikten finns i "Anna Rydstedt - Dikter".
Boken finns på Stadsbiblioteket i Jönköping.

Viskningen

Jag tycker om Harry Martinsons poesi. Hans bästa diktning handlar om svensk sommarnatur.


Kärrets mossor dricker av bäcken
tills den blir alltmer lågmäld.
Den sänker sin vattenkluckning
till en sommarviskning, överröstad av mygg.
Den byter snart till teckenspråk
som alla tuvor känner.
Snart blommar dess dolda mening upp
i saftig vattenklöver.


Kärrets mossor dricker av bäcken tills den blir alltmer lågmäld. Den låter nu som en "sommarviskning" (vilken skön bild!) och är så lågmäld att den överröstas av mygg. Genom dess teckenspråk får tuvorna reda på att vattenklövern snart blommar upp. Ett svenskt försommarkärr är skapat av en mästerlig poet.

Dikten finns i "Tuvor".
Boken finns på Stadsbiblioteket i Jönköping.

I den brustna eftermiddagen

i den brustna eftermiddagen

leker barnen kring

det gamla skolhuset

gräsets mönster

och barnens mönster

går samman

jag sitter i

ett oroligt lugn

från köket hörs

ljuden av Margits pojke

som kommit hem från stan

aplarna sträcker in
sina skuggor mot mej

om jag går uppför
augustitrappan träffar jag
Margits mor som
läser Fröding hela dagarna
och säjer att ljuset går
sönder i hennes kropp

i stället går jag in
i skolsalen där barnen ännu
inte undervisas av Margit
jag öppnar ett av de höga fönstren
gräset och luften

strömmar in

jag kan sträcka in
handen i huvudet
och gripa efter en rest
av varmt liv
i Stockholm sitter Anna
utanför mitt huvud

här är äpplena alldeles lugna
barnens huvuden är också lugna
ljusets sprickor åskådliga
jag lutar mej ut
när jag hör ljudet av Margits bil
på vägen från Vikeby

en sten rullar
in i himmelen

Willy Granqvist, Samlade skrifter del 1, Dikter 1974-1976

Apropå fåglar!

Bengt Emil Johnson dog nyligen och idag sänder P2 ett minneprogram med honom.
Monitors Erik Mikael Karlsson mötte elektronmusikpionjären, poeten och radiomannen Bengt Emil Johnson i en stor intervju som gjordes 2009.

Vi är avsedda. Jo.
Vissa rågångar är osynliga.
Vi är hela tiden avsedda, tro mig.
Aldrig framme.
Strax här intill, och
det går doftstråk här.
Emot.
Emot.

Allvarligt talat: hur många
av er
har någon gång
trampat på
en trast?

Från diktsamlingen En gång till av Bengt Emil Johnson

Ny gästbloggare

Mitt namn är Dan Gustavsson. Jag är poet. Debutsamlingen fick positiv kritik i Aftonbladet och Jönköpings-Posten.

Här på Bokerier kommer jag att analysera mina favoritdikter. Jag kommer att publicera den första favoritdikten i mitten av augusti. Missa inte den!

hennes skratt klingade så skönt

Hi hi hii

hon var visst en riktig dadelpalmsnymf!
jo, minsann, det var hon och hennes skratt
klingade så skönt - ja, riktigt ljuvligt mellan
de höga dynorna, alldenstund vi vandrade
från oas till oas gav hon mig menande
blickar ... men jag tror att det var ungefär då

hon tog mig
till sitt hjärta!


Jag blir så mjuk i hjärtat av Eva-Stina Byggmästars poesi!
Dikten ovan kommer ur "Vagga liten vagabond" som är den avslutande delen i en kärlekstrilogi. 2006 gav Byggmästar ut ”Älvdrottningen”. Efter två år kom ”Men hur små poeter finns det egentligen”, det var den boken som fick mig verkligen på fall! Vem kan motstå en sådan titel? Och innehåll?
Eva-Stina Byggmästars poesi ger mig skratt, lust och lycka . Snart ska jag resa bort på en semestertripp med "Vagga liten vagabond" i kappsäcken.

ett resebibliotek ... man gör det riktigt
möjligt för sig, gör det så litet som
möjligt, mest floror - jo, men små och
packar ner, gör det i en grön kappsäck,
far sedan från blomsterö till blomsterö
sannerligen grönklädd med fickorna
fulla av gröna papperslappar - poem,
tätskrivna, med grönt bläck!

Jag älskar dansen

Jag älskar dansen
för den befriar människan
knyter den sorgsna till gemenskap

Jag älskar dansen som främjar sundhet
klarhet i tanken
och en rörlig själ
Dans är förvandlingen av rum och tid
för människorna som ständigt är i fara
att förfalla ensidigt till tanke
vilja eller känsla

Jag älskar dansen
O, människa lär dig dansa
för annars vet änglarna i himlen
inte vad de ska göra med dig

Augustius (354-430e.Kr.)

Med den här dikten avslutar Kerstin Thorvall sin bok "Nödvändigheten i att dansa".
Ja, efter att ha läst Thorvalls bok så tror jag på DANSEN! Som befrielse, tröst och glädje.
Tidigare har jag bara läst trilogin som börjar med "När man skjuter arbetare", de berörde mig starkt.
I "Nödvändigheten i att dansa" berättar Thorvall om hur hon "förlöstes" genom dansen på ett sinnessjukhus vid sitt första besök på Kuba.
"Lyckan eller den underbara befrielsen (förlossningen) och här börjar ju dansen och jag dansar som i en dröm när en stor man i uniform grabbar tag i mig, och när vi sen börjar dansa mitt emot varandra är jag redan inne i den andra dimensionen. Jag finns inte. Men jag finns, JAG FINNS. Och musiken , jag tror det är en rumba, går in i mig, fyller mig, lyfter mig, jag svävar, jag flyger, jag är ett moln, jag är en röd ballong, jag är utan tyngd, utan rädsla. Å, ni anar inte. Jag är inte rädd."

Sånger från äldreomsorgen

Gott minne

Minnet sviker.
Men ibland märker man
det är tvärt om - gott.
Jag minns allt mer
från min barndom.
Jag hade t.ex. ett livstycke
med vita strumpeband
och hemstickade långstrumpor
med stora stoppar på knäna.
Det kan man kalla
att ha i gott minne bevarat
det goda minnet
av mamma Signes omsorg.

Av Ragnar Thoursie som förra året gav ut diktsamlingen "Sånger från äldreomsorgen". Då var han 90 år gammal.

Guide to The poets´ cosy planet

(men@kom.fort hit du.oxå!)


och betänk,
hur underbart det vore om rummets
väggar var jättelika pappersark -

ja, betänk, om vi alla vore poeter,
vad skulle vi väl säga varandra då,
om inte... -

att byxorna var vackert
säckiga och att snön var
nästan blå och att små
vagabonder tycker om
att gå eller bara så här...

det är ju tur
att vi har litteraTUREN

Ur Eva-Stina Byggmästars finurliga "Men hur små poeter finns det egentligen"

Damer i konstnärlig dikt

">
En bild säger mer än tusen ord brukar man säga...

The Beyond

Gotiska skräckelement löser upp den förra sekvensen
och blottlägger en annan film,
några staplande tagningar, favoritscener,
ryckiga, bara delvis kontrollerade
vid det uppenbaras seende, manliga yta.

En blind kvinna och hennes hund
springer ljudlöst nerför trappan.

Någon, kanske jag, reflekterar över episodens tystnad,
är som döv
och tänker: Var de riktigt verkliga,
kvinnan och hunden?

...

Är vi i samma film?

Just nu gillar vi Leif Holmstrands Vid mardrömmens mål, en diktsamling fylld till bredden av zombier, mördare och referenser till klassiska skräckfilmer som Fredag den 13:e, Hellraiser och Motorsågsmassakern. Så fram med korsen, vitlöken, silverkulorna och läsglasögonen.

Mer poesi

jag doppar mig
i små blåbärs
buskage
låter mig
gärna rinna
mellan fingrarna
-ur Under morgonens bila

Nobelpristagaren Elfriede Jelinek inledde sin författarbana som poet, och nu finns ett urval av hennes dikter från 1966-68, utgivna av Modernista, med titeln Under morgonens bila.

----

En annan ny diktsamling på stadsbiblioteket är Kennet Klemets Kling kling, för vilken han fick Gerhard Bonniers lyrikpris 2010, med motiveringen:
"Med lugn behärskning skildrar Klemets den gränsöverskridande och radikalt jagupplösande erfarenheten av att på samma gång vara barn, älskande och förälder, underkastad och jämlik - en mångdimensionell tillvaro."

En stark känsla av drömmar. Av att fortsätta livet. Med
ryggen mot väggen. Blicken vidöppen, hämningslös. Livet
strömmar in. Utan förvarning. Utan spill.
-ur Kling kling.

Läs mer om Kling kling här.

Ett orent rim

Om dig vet jag ingenting

hur mycket jag än talar och skriver

jag förlorar alla strider

ett orent rim är jag

en ögontjänare

För andra är du

en bror en brudgum

men jag känner dig inte

fastän du säger att du känner mig

och alltid ser vem jag är

under förklädnader

Jag tillbad en tavla i bjärta färger

och sade att det var du

en sötaktig sorg målad i ditt ansikte

du såg sminkad ut

Hur ska jag kunna veta vad som är sant

om dig

och om mig

hur tavlans ansikte var verkligare

än ditt eget

Kom till mig, sade du

jag vände mig bort

det var min egen inre röst

inte sant

Christine Falkenlands bok ”Om honom” ligger vid min säng. I den finns det ord från henne till mig. Både med de tryckta bokstäverna och den varma hälsningen skriven med hennes hand.

(Foto Kristin Lidell)

Kostis Papakongos

Sparven

Under jätteeken drog förbi
ett otal orkestrar genom åren
de spelade fiol och klarinett
kornett och elektrisk gitarr.

Och i eken en liten sparv
i djupaste ålderdom
som tappat fjädrar, blivit kal
fått vitt skägg och vit mustasch.

Han ser inget längre, hör inte
han bara sjunger
sjunger dag och natt
ovan orkestrarna, ovan tiden.
Det är poeten, mina barn!
Ni kan lägga undan era slangbågar!

Poeten faller ej till marken
och dödas ej av stenar.
Han sitter i eken och drömmer
sig hän till Egeiska havet
och mumlar Illiader och Odysséer
i örat på oändligheten.

Av Kostis Papakongos från diktsamlingen Drömmar.

Internationella kvinnodagen

Idag är det 100 år sedan Internationella kvinnodagen instiftades.

Jag är i Göteborg och här har 8 mars-kommittén anordnat en demostration. Jag ska demonstrera för första gången på flera år.

Min dotter Cornelia ska tala på Götaplatsen om den unga kvinnans situation i samhället.

Det är inte lätt för de unga kvinnorna idag med arbetslöshet och kraven om att passa in dagens sväva skönhetsideal.

När det begav sig på 70-talet lyssnade jag mycket på Röda bönor. Deras musik håller fortfarande idag!

Så var så goda!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de änglsades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye ur För trädets skull (1935)