Sveriges Radios Romanpris 2011

Nu är det klart vilka böcker som är nominerade till

Sveriges Radios Romanpris 2011.

Magnus Florin: Ränderna

Beate Grimsrud: En dåre fri

Kristina Sandberg: Att föda ett barn

Oline Stig: Jupiters öga

Aino Trosell: Hjärtblad

Peter Törnqvist: Kioskvridning 140 grader

Spännande och intressanta titlar!

Igår lyssnade jag precis färdigt på Aino Trosells bok med den vackra titeln. Hjärtblad är det eller de första blad som utvecklas när ett frö gror. Hjärtblad kan likna växtens blivande, gröna blad eller ha ett helt annat utseende. (Står det i Nationalencyklopedin.) Och det är med sorg jag lämnar den. Ni må tro att mina bussresor fram och tillbaka till jobbet har varit intressanta under ett par veckor, då jag lyssnat till Anna Maria Källs eminenta inläsning. Berättelsen handlar om kullan Hulda som växer upp i svältens Malung på 1870-talet. Vi får följa henne under hennes liv. Hur hon har det i fjöset (huset där hennes familj lever tillsammans med djuren de äger), hennes skolgång och om hennes kärlek och åtrå. Och hur hon senare vandrar till Stockholm för att skaffa sig ett arbete. Trosell tecknar ett mycket gripande porträtt av en ung kvinna med "skinn på näsan" som levde i en tid strax innan industrialismen.

Aptitretare! Och man dregglar...

Muriel Barberys debutroman Smaken har sedan i våras funnits på svenska. Muriel Barbery blev mycket uppmärksammad för sin andra bok Igelkottens elegans.
Smaken handlar om världens främste gastronomikritiker, Monsieur Pierre Arthens. Han har fått sin dödsdom av sin läkare: ett dygn kvar att leva! Vi får följa honom under detta dygn, hans egna tillbakablickar blandat med hans hustrus, barns och dessutom hans katts historia om honom. Här möter vi också grannen och portvakten Renée på 7 Rue de Grenelle, huvudpersonen i Igelkottens elegans. Pierre Arthens tankar under den här tiden koncentrerar sig på en smak som han glömt. Han har levt ett liv där mat och dryck betytt allt för honom. Hustrun, barnen, älskarinnorna och vännerna har kommit i andra hand. Vilket visar sig i de olika berättelserna om honom. Pierre Arthens är en högst osympatisk person. Men han beskriver mat på ett sätt som får mig nyfiken på maträtter som jag aldrig skulle ha drömt om. Det vattnas i munnen!
Jag har lyssnat till ljudboken som är inläst av Kerstin Andersson, en alldeles utmärkt uppläsare!

Båda böckerna är utgivna av SEKWA förlag, det lilla men fantastiskt intressanta förlaget! De har länkat till Muriel Barberys blogg, att läsa för er som kan franska och för oss som inte kan det kan njuta av hennes makes fina fotografier.
Fotograf: Stéphane Barbery

Ristat i damm

En av Charles Bukowskis favoritförfattare sägs vara John Fante, och när man läser Fante förstår man varför. Samma sorts amerikanska fattigdom, samma sorts persongalleri av slitna själar, samma sorts längtan efter kvinnor och samma sorts författardrömmar. Eller åtminstone nästan samma sorts. Utan tvivel värt att kolla upp för alla som gillar Bukowski i vart fall!

Nattåg till Lissabon

"Om vi kan leva bara en liten del av det som finns inom oss - vad händer med resten?"

Ur Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier

Graceland + Rune = SANT

Rune Staaf, bibliotekarie emeritus, berättar allt vi behöver veta om den afrikanska kontinentens bästa skönlitteratur inför Bok & Biblioteksmässan i Göteborg 23-26/9, som har temat Afrika.
På stadsbiblioteket i Smålandsrummet kl. 12.15

1. Har du någon litterär förebild?
Nej det kan jag inte säga att jag har. Skulle vilja kunna skriva som Faulkner gjorde men också som Lagerkvist och de står långt från varandra i sin stil.
2. Vilket är svenska språkets bästa ord?
Kärlek.
3. Vilket är svenska språkets sämsta ord?
Just nu är det två ord: "Ja, alltså".
4. Vad är lycka för dig?
Att ha gjort något som gör en annan människa glad. Men det är lika sällsynt som jag tror att lyckan är. Jag tror att vi inte förmår se lyckan i de små tingen, vi tror att det måste vara något himlastormande.
5. Vilken bok skulle du vilja skriva om den inte redan vore skriven?
Sist svarade jag Kerstin Ekmans, Gör mig levande igen. Men jag skulle också ha velat skriva Mobergs, Din stund på jorden, den är så vackert skriven.
6. Har du någon dold egenskap som du är stolt över?
Nej.
7. Om du inte fick skriva, vad skulle du då göra?
Den här frågan är inte adekvat för mig eftersom jag inte kan skriva utan bara skulle vilja kunna det. Men jag skulle nog vilja syssla med fotografering åtminstone lära mig det ordentligt.
8. Ge oss i Jönköping ett boktips ...
När jag läste om böcker som gjort stort intyrck på mig udner mitt liv i somras slog det mig att jag skulle vilja att alla läste André Schwartz-Barts bok Den siste av de rättfärdiga. Det är den bok jag läst som ger den bästa bild av judeförföljelserna från medeltiden och fram till Andra världskriget. Men man ska också läsa den för att den är så otroligt bra skriven. En i Sverige bortglömd bok.

Vad är nu GRACELAND? Jo! En bok av Chris Abani som utspelar sig i Nigeria.
Så här skriver förlaget om Graceland: Den häpnadsväckande berättelsen om 16-årige Elvis Oke som lever med sin alkoholiserade far i ett slumområde i jättestaden Lagos, Nigeria. Elvis drömmer om ett liv i frihet, utanför slummen och bortom faderns kontroll. Han försöker försörja sig som Elvisimitatör, men det går inte så bra.

Bröderna Dalton var ju också tvugna att rida iväg åt var sitt håll i solnedgången

Har just lyssnat till Anna Gavaldas senaste "En dag till skänks". Den är inläst av Alexandra Rapaport. Gavaldas bok ger en fin beskrivning av stark syskonkärlek i vuxen ålder. Garance, Lola och Simon struntar i att gå på bröllopet som de hade bestämt. De tar sonika bilen och kör till Vincent, deras lillebror. De är tillsammans i det gamla slottet där Vincent arbetar. De känner att det här är sista gången de verkligen är tillsammans. Vuxenlivet ställer andra krav...

Gavaldas språk är snabbt och rappt. Boken är lite för kort kanske, jag hade gärna lärt känna syskonen lite mer.

Om jag vore kulturminister...

... skulle jag slåss för att säkra det fria ordet fritt, de fria teatrarna fria. Jag skulle låta barn måla elskåp och ungdomar klottra på utvalda broar längs motorvägen eftersom jag skulle vara nyfiken på vad deras samhällskommentarer stod för. Eftersom jag är orolig för den moderna analfabetismen hos barn så skulle jag se till att bibliotekslagen efterföljdes (skolbiblioteken!).
Dessutom skulle jag skynda mig att införa kommunala skrivskolor. Mycket skulle bli gjort fort.
Susanna Alakoski, författare

Alakoski är först ut när Aftonbladet frågar svenska konstnärer, musiker, filmare och författare om sina kulturpolitiska hjärtefrågor.

Alakoski kommer till stadsbiblioteket den 7/9 kl 18.00 och berättar om sitt författarskap. Hon är författare till de mycket berörande böckerna "Svinalängorna" och "Håpas du trifs bra i fengelset"

Medarragörer är ABF och Ordfront

En egensinnig liten tjej är Annie John!

Tack bokförlaget Tranan som ger ut ”Annie John” av Jamaica Kincaid igen. Den fina bilden på Annie har jag plockat från den amerikanska utgåvan.
Åter har jag läst en barndomsskildring.
På något sätt dras jag till barndomsskildringar, kanske läser jag dem på liknade sätt som när jag slukade eländeskildringar för många år sedan? Hur som helst tycker jag om att läsa om barn och unga i romanform. Här ställs ofta de stora och svåra frågorna, glädjen som beskrivs är många gånger så omedelbar och så är det mycket allvar, vilket jag tycker om.

Annie John är en tuff men ömsint liten tjej som ”hänger” sin mamma i kjolarna. Det bästa hon vet är mamman visar minnenas koffert för henne. Här fanns fina näsdukar, Annies dopklänning och första skor och mycket, mycket mer.
Men det starka mor-dotter bandet bryts när modern säger att Annie inte kan vara en kopia av henne hela livet.
”Det är på tiden att du får dina egna kläder. Du kan inte gå omkring och se ut som en liten kopia av mig resten av ditt liv.
Att säga att marken rämnade under mina fötter skulle inte vara någon överdrift. Det var bara inte det hon sade utan sättet hon på vilket hon sade det.”
Annie John är skriven med en varsam hand och med stor känsla för motsättningen mellan kärlek och hat.

Jamaica Kincaid är en spännande författare, hon är född 1949 på ön Antigua i Karibien och det är här som Annie John utspelar sig. Kincaid är född Elaine Potter Richardson men bytte namn för hennes familj inte tyckte om att hon skrev. Jag hoppas att fler böcker av hennes kommer att översättas till svenska.

To kill a mockingbird fyller 50 år

Det är 50 år sedan Harper Lee debuterade med "To kill a mockingbird".
Boken, som blev så omtalad och välläst! Många menar att amerikanerna blev medvetna om rasfrågan i och med Harper Lees bok. 1961 fick Lee Pulitzerpriset för sin bok.

Berättelsen utspelar sig i amerikanska södern och handlar om Scout och hennes bror Jem. Deras pappa, advokaten, försvarar en svart man som står anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. I staden råder lynchstämmning. För barnen blir det ett abrupt uppvaknande.
Dödssynden, som den heter på svenska (översatt av Jadwiga P. Westrup) hör till mina absoluta favoritböcker. Läs den om du inte gjort det! Eller se filmen. Eller lyssna till CDboken på engelska, möjligheterna är många.
Den kommer dessutom, passande nog, ut i ny pocketupplaga i augusti.

En enda man

Vill ni se en fantastisk film kan jag rekommendera En enda man, om George som försöker hantera sin vardag efter att hans livskamrat Jim omkommit i en bilolycka. Filmen utspelar sig under en enda dag, då George kommit till ett avgörande beslut.

Hur färgsättningen används för att understryka Georges känslor är imponerande, och Colin Firth och Julianne Moore är briljanta i de bärande rollerna. Stor dramatik i det lågmälda.

Filmen bygger på en roman av Christopher Isherwood (tycker ni om filmen får ni absolut inte missa boken - och tvärtom), som är mest känd för boken Farväl till Berlin som också blivit film (Cabaret), och Isherwood som själv försökte sig på en karriär inom filmbranschen skulle antagligen vara mycket nöjd med filmatiseringen av En enda man. Så också jag.

Beryl Bainbridge

Läser att Beryl Bainbridge har gått bort. Förra sommaren läste jag hennes roman Sömmerskan som gavs ut på 70-talet. En fantastisk roman, väldigt brittisk: torrt betraktande med en mörk underton. Ett utmärkt semesterläsningstips!

"Sitt stora genombrott fick hon med "Sömmerskan" (1973, The Dressmaker), som också nominerades till Booker-priset samma år. Handlingen utspelas i andra världskrigets England. I centrum står sömmerskan Nellie, som aldrig har levt något eget liv. Efter moderns död vårdar hon minnena och håller ihop syskonen. In i denna slutna värld träder nu en amerikansk soldat och ställer till oro." (källa: Alex)

Bainbridge var brittiska, hon vann Whitbread-priset två gånger och nominerades till Booker-priset en handfull gånger.

Bernard Malamud

En av mina favoritförfattare är Bernard Malamud (1914-1986), som jag skulle tro är mer eller mindre bortglömd numera, åtminstone utanför USA, där han levde och verkade. Han fick Pulitzerpriset 1967 för romanen Syndabock.

Helst av allt vill jag dock rekommendera Medhjälparen, om en judisk familj som äger en livsmedelsaffär och som kämpar med dålig ekonomi under depressionen. Motvilligt tar de sig an en man med kriminell bakgrund som söker arbete, och snart ställs familjesituationen på sin spets. Ett mästerverk!

Och nyligen läste jag Ett nytt liv, som är hejdlöst underhållande, om en man som slösat bort sin ungdom i New York, bestämmer sig för att sadla om och skaffar sig ett lärarjobb i mellanvästern. Väl där upptäcker han dock att hans liberala idéer om humanism och kunskap hamnar i kollisionskurs med konservativa kollegors (stagnerade) uppfattning om relevant läroplan, och för att krångla till det ytterligare snärjer han in sig i ett förhållande med sin närmsta chefs hustru. Upplagt för kraschlandning med andra ord.

Läs Malamud, numera på Stadsbibliotekets Klassiker-hylla!

Semesterläsningen

Tre böcker i ryggsäcken på semesterresan till Tyskland, olika men så lika till sitt tema. Om barn som far illa och hur kärlek gör skillnad!

Purple Hibiscus är berättelsen om Kambili och hennes bror Jaja. Hur de växer upp med en far som styr sin familj med ett våld som får mig att bli illamående. Utanför familjen har han en framstående ställning i samhället och han är djupt troende och tillhör den katolska kyrkan.
Det är en utvecklingsroman med motsättningen och komplikationen mellan gott och ont som huvudtema.
Purple Hibiscus är Chimamanda Ngozi Adichies debutroman och den har nu äntligen kommit på svenska, översatt av Ragnar Strömberg. Den är mycket välskriven och rik på detaljer. Läs den!

BOKTJUVEN av Markus Zusak är en bok jag lånat ett antal gånger, men ändå inte läst. Varför? Kanske mest för jag har haft andra böcker som pockat på uppmärksamhet. Men under min första semestervecka läste jag den och blev mycket förälskad i den lilla boktjuven, Liesel som lär sig läsa genom de böcker hon lyckas stjäla.
Det är en historia om ordets makt, kärlek och vänskap och om överlevnad i Tyskland under Andra världskriget.
Liesel kommer till familjen Hubermann när hennes föräldrar hamnar i koncentrationsläger. Här möter hon lille Jesse Owens och Max Vandenburg. Fosterpappan Hans blir hennes trygghet och kärlek och han lär henne läsa. Det är Liesels berättelse berättad av Döden, Döden som visar sig vara en sympatisk berättare. Han påminner mig lite om Saramagos Döden i "Dödens nycker", dvs en som är trött på sitt arbete.
Jag säger som Svenska Dagbladets recensent skrev om Boktjuven: "Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: Läs den!"
"Boktjuven" är översatt av Anna Strandberg.

Tredje boken under min Tyskland semester var "Den siste brodern" av Nathacha Appanah. Appanah berättar en historia som har sitt ursprung i verkligheten. Den 26 december 1940 anländer fartyget Atlantic till Mauritius. Ombord finns cirka 1500 judar som avvisats från Palestina.
Den åldrande Raj drömmer om den judiske pojken David som han lärde känna som barn. Det får honom att besöka Davids grav och Raj berättar deras historia. Raj som förlorat sina två bröder möter David vid fängelset där Rajs far arbetar. En cyklon drabbar Mauritius och fängelset förstörs till stor del. David flyr och Rajs och Davids resa börjar.
En grym och gripande berättelse om två unga pojkars öde.
Nathacha Appanah föddes 1973 i Mahébourg på Mauritius, där hon efter litteraturstudier arbetade som journalist innan hon 1998 flyttade till Frankrike. "Den siste brodern" är översatt av Ragna Essén.

En tyst minut

Jag är väldigt förtjust i det nystartade förlaget Thorén & Lindskogs utgivning. Det är ett förlag som specialiserat sig på att översätta tyskspråkiga författare, de skriver själva så här på sin hemsida:
"Vi vill ge människor som inte vill eller kan läsa på tyska en möjlighet att ta del av alla roliga, tragiska, spännande, vansinniga och fantastiska historier från Tyskland, Österrike och Schweiz vilka aldrig nått Sverige."

En utmärkt plan tycker jag, och hittills har de lyckats med beröm. Tre böcker så här långt: Upptäckten av currywursten; Mjölk och kol och nu senast En tyst minut, och alla tre är högst läsvärda.

Jag läste ut En tyst minut bara för några dagar sedan och det är en oerhört skör och skimrande berättelse, om en gymnasist som inleder ett förhållande med sin lärarinna, och sedan förlorar henne oåterkalleligt.

Läs mer om Thorén & Lindskogs böcker och framtida utgivning på deras hemsida!

Vilken bok läser jag?

Mårtens utmaning... jag väntar lite med den!
I morgon bär det söderut och det blir en pocketbok som reselitteratur. Och jag undrar om ni vet vilken?
"För de flesta människor var Hans Hubermann nätt och jämnt synlig. En ospecifik person. Hans skicklighet att måla var visserligen ypperlig. Hans musikaliska förmåga var bättre än genomsnittet. Men på något sätt, och du har säkert stött på sådana människor förut, hade han förmågan att smälta in i bakgrunden, även om han stod längst fram i ledet. Han var alltid bara där. Inte märkbar. Inte viktig eller särskilt värdefull. Det frustrerande med det intrycket var, som du kan föreställa dig, dess fullständiga, låt oss säga bedräglighet. Han var i allra högsta grad värdefull, och det gick inte Liesel Meminger obemärkt förbi. (Människobarnet . inte sällan så mycket mer skarpsinnigt än den förlamade tröge vuxne.) Hon såg det med en gång.
Hans sätt att bete sig.
Stillheten kring honom"

SOMMARUTMANINGAR

Utmaning 1:
För några år sedan hittade jag Mia Bengtssons roliga blogg, En kreativ liten blogg, och jag blev så glad när jag såg hennes lilla Panda. Mia Bengtsson gett ut en böckerna om hur man virkar små amigurumisar, "Virka amigurumi : söta små glädjespridare" och "Virka roliga amigurumis : lätta att göra, svåra att släppa".







I den första boken har Mia Bengtsson delat upp de små figurerna i olika svårighetsgrader. Kanin var en utmaning. Så kolla in min lilla fina kanin!


Utmaning 2:
Mårten har utmanat mig i sommarläsning!
Tre klassiker av rang: Homeros "Odysséen", James Joyces "Odysseus"
och Eyvind Johnsons "Strändernas svall".
Två och en halv har jag redan läst, Johnsons bok läste jag för många år sedan. Den ska bli roligt att läsa den igen!
Homeros "Odysséen" läste jag för lite mer än ett år sedan på en helg... (kursuppgift) Det ska väl sägas att det gick alldeles för snabbt! Men den kommer jag mycket väl ihåg, trots snabbläsningen. Den satte spår, det är förunderligt att tänka i vilken tid den skrevs.
Och så vill Mårten att jag ska ta mig igenom min "livsbok" Odysseus. Jag brukar säga att den ska jag läsa ut när jag blir gammal.. Jag har läst första tredjedelen många många gånger. Nu är jag gammal och ska äntligen få läsa det avslutande kapitlet, Mollys monolog, många sidor långt utan en enda punkt!?

"Leopold Bloom åt med förkärlek inälvor av fyrfotadjur och fågel. Han tyckte om tjock kråssoppa, en saftig fågelmage, fyllt griljerat hjärta, panerad stekt lever, stekt torskrom. Mest av allt tyckte han om griljerad fårnjure som förmedlade en fin och svag urinarom till han gom."

Inledningen till kapitel fyra i Odysseus kommer jag aldrig glömma första gången jag läste! Det var det äckligaste jag någonsin läst! Nu blir jag mest fascinerad. Kan det vara åldern? = )

Spänning i sommar!

Igår hade vi besök av författaren Lars Rambe som pratade om sin nya bok "Skuggans spel" som är en fristående fortsättning av debutboken "Spåren på bryggan".
"Skuggans spel" är en våldsam historia. Den utspelas i juni 2006 och riksdagsvalet står för dörren. Men det är ännu sommar och jazzfestival i Strängnäs. "Skuggans spel" är en berättelse om utanförskap och desperata människor.

Lars Rambe berättade att hans bok har jämförts med Morden i Midsomer av några för sina miljö- och personskildringar. Hörde av en besökare här på biblioteket att "Skuggans spel" är mycket spännande och en riktig sträckläsarbok!

Lars Rambe är författare och advokat och just nu bor han med sin familj i Nairobi, Kenya. Vill ni veta mer så kan ni gå in på hans hemsida, Strängnäsdeckaren.

Grålila himmel i Bay City

Ny bok från [sekwa], förlaget som jag har skrivit om i tidigare inlägg. Sekwa ger ut franskspråkig litteratur av samtida författare på svenska. Och deras utgivning består av så många spännande och intressanta böcker! Och utseendemässigt är de så fina och genomtänkta, vilket för mig har en stor betydelse.
Härom veckan fick jag, i min brevlåda, Catherine Mavrikakis bok "Himlen i Bay City".
Himlen i Bay City handlar om Amy som växer upp, oönskad av sin mor, hos sin moster och hennes familj i en liten håla i Michigan där himlen ständigt är grålila. Smutslila av flygplanen och bilarnas avgaser och alla utsläpp från industrier och fabriker. Och röken från Auschwitz krematorier som ligger som ett "klibbigt stoft" över hela boken. Amy lever i skuggan av sin syster "Angel som dog utan att be någon om något och utan att ha haft oturen att leva länge." Amys mamma och moster har flytt Europa för att börja ett nytt liv långt borta från förintelsen och hemska minnen.
Efter en lång prolog får vi följa Amy från den 1 juli till den 4 juli som är hennes 18-års dag. Den dag då hennes hela familj blev innebränd.
Mavrikakis bok handlar om hur det kollektiva minnet etsar sig fast trots tystnad och förnekelse. Mamman som inte vill prata alls om sin bakgrund men anklagar Amy att bete sig som en judinna. Och mostern som konverterar till katolicismen och gömmer sina mördade föräldrar i en skrubb i källaren. Vem är galen i denna värld?
Det är en stark och smärtsam berättelse som berörde mig djupt.
Himlen i Bay City är Catherine Mavrikakis fjärde bok och den första som publiceras i Europa. Jag hoppas att jag får läsa hennes andra böcker också!

"Jag har drömmar som ger mig kalla kårar längs ryggen. Varje natt återvänder jag till kriget, och jag ser Guds ansikte gömma sig bakom de mörka molnen. Hans kinder är variga och täckta av blåsor. Han vill inte att jag ska titta på honom, och jag har ingen lust att i döden ansluta mig till den perverterade, motbjudande bilden av honom. Jag är en liten judinna, en motståndskraftig flicka, en som våldtagits av livet, en dödsdömd."

Peer Hultberg

Liksom Ewa var jag med och pratade om nordiska författare för några veckor sedan, och en sak som är spännande med dylika arrangemang är att man får en anledning att leta upp och fördjupa sig i litteratur som man tidigare inte var bekant med. I mitt fall upptäckte jag den danske författaren Peer Hultberg (1935-2007).

Hans roman Requiem är en besynnerlig tingest, han har själv sagt att han med denna roman försökte skriva fram en folkmassa. I 537 korta avsnitt får lika många människor komma till tals, och det blir till en kör av röster som frambesvärjer den mångbottnade varelse som människan är. (Påminner lite om Marsteins Göra gott som kom för något år sedan, den senare har dock en långt mycket tydligare röd tråd.)

Som roman är Requiem månne något för fragmentarisk, och då är Hultbergs Staden och världen tacksammare läsning, om än liknande i sin uppbyggnad. Här berättas om ett hundratal människor som levt i Viborg under 1900-talet, ett flertal karaktärer återkommer som bipersoner här och var, men varje kapitel har sin huvudperson. Och Hultberg är en mästare på att teckna dessa karaktärers högst mänskliga egenskaper: avund, missunsamhet, självupptagenhet, skvaller och förtal. Men emellanåt också vänlighet och kärlek som motvikter, små ljuva ljuspunkter av hopp. På sätt och vis blir dessa berättelser sedelärande i tonen, och inte minst är de oerhört humoristiska.

Jag älskar dansen

Jag älskar dansen
för den befriar människan
knyter den sorgsna till gemenskap

Jag älskar dansen som främjar sundhet
klarhet i tanken
och en rörlig själ
Dans är förvandlingen av rum och tid
för människorna som ständigt är i fara
att förfalla ensidigt till tanke
vilja eller känsla

Jag älskar dansen
O, människa lär dig dansa
för annars vet änglarna i himlen
inte vad de ska göra med dig

Augustius (354-430e.Kr.)

Med den här dikten avslutar Kerstin Thorvall sin bok "Nödvändigheten i att dansa".
Ja, efter att ha läst Thorvalls bok så tror jag på DANSEN! Som befrielse, tröst och glädje.
Tidigare har jag bara läst trilogin som börjar med "När man skjuter arbetare", de berörde mig starkt.
I "Nödvändigheten i att dansa" berättar Thorvall om hur hon "förlöstes" genom dansen på ett sinnessjukhus vid sitt första besök på Kuba.
"Lyckan eller den underbara befrielsen (förlossningen) och här börjar ju dansen och jag dansar som i en dröm när en stor man i uniform grabbar tag i mig, och när vi sen börjar dansa mitt emot varandra är jag redan inne i den andra dimensionen. Jag finns inte. Men jag finns, JAG FINNS. Och musiken , jag tror det är en rumba, går in i mig, fyller mig, lyfter mig, jag svävar, jag flyger, jag är ett moln, jag är en röd ballong, jag är utan tyngd, utan rädsla. Å, ni anar inte. Jag är inte rädd."