Glitter and Doom

I december gratulerade Ewa Tom Waits då han fyllde aktningsvärda 60 år. I väntan på att herr Waits ska höra av sig med tacktal, pukor och trumpeter lyssnar vi på hans senaste skiva - den formidabla live-upptagningen Glitter and Doom.

De senaste åren har Waits bara blivit skramligare och skramligare, och trots att jag slaviskt köper allt han ger ut har mitt tålamod börjat tryta. Därför är det ack så ljuvligt att höra honom i god slag på scen, med material hämtat ur hela hans katalog, nytt som gammalt, med fokus på värme snarare än skrammel. Publikkontakten är formidabel.

Dessutom är Waits en oöverträffad mellansnackare, och som bonus kommer en hel skiva med bara (!) mellansnack. Hur kul som helst.

*****

They warned me about ebay, säger Tom och tillägger att han via ebay köpt Henry Fords sista andetag ("the dying breath of Henry Ford"). Publiken skrattar. Well think about it, säger Tom, it's one of a kind.

Nya skivor på biblioteket

De av er som såg popcirkus igår snappade kanske upp den finstämde slowcoustic-sångaren J Tillman, som numera antagligen är mest känd som trummis i förra årets mest hyllade band Fleet Foxes (vars platta är ett utmärkt tips i sig), men som på egen hand gjort fem skivor varav den senaste heter Vacilando Territory Blues. Tillman spelar den sortens introverta och lågmälda musik som det tar viss tid att acklimatisera sig med, men väl gjort är det som att slumra i ett varmvattenbad. Låten "James Blues" är ett mästerstycke!

Ytterligare en lågmäld artist är Glen Hansard, som tillsammans med Marketa Irglova har gjort skivan The Swell Season. Stämningsfulla sångharmonier och mycket stråkar är vad som erbjuds. Hansard fick en Oscar 2008 för låten "Falling Slowly" ur filmen Once, där han också medverkade som skådespelare (faktum är att han hade en av rollerna i den gamla fina The Commitments).

Den ack så produktive Sufjan Stevens (som för några år sedan släppte plattan Illinoise och därefter deklamerade att han skulle göra en skiva för varje amerikansk delstat, ett projekt som han antagligen är den ende som faktiskt skulle kunna gå i hamn med (strax därefter släppte han en trippelcd med egenskrivna julsånger - vem som helst verkar lat i jämförelse)) har producerat The Welcome Wagons debutskiva Welcome to the Welcome Wagon, en folkpopsnäcka av den sorten man förväntar sig komma från herr Stevens håll, med idel massiva arrangemang bestående av körer, stråkar och blås. Och även om denna skiva möjligen är lite väl medhårsstrykande har den en viss charm, och kan kanske lysa upp en smula i det kvardröjande vintermörkret. Men låna gärna Sufjan Stevens egna skivor också, de är snäppet bättre!

Och så har vi kompletterat med Frank Zappas Joe's Garage, som är Zappa i sin absoluta högform. Personligen är jag inte förtjust i allt Zappa gjort, men när jag lyssnar på titelspåret på nämnda skiva blir jag banne mig sugen på att göra slag i sak och bilda ett band; med min (numera) fyrsträngade gitarr och mina tre stackars valhänta ackord (men som Lundell har sagt - kan du tre ackord kan du ha hur kul som helst!) Någon som är sugen på att spela trummor?

TSOOL

The Soundtrack Of Our Lives, ett av sveriges absolut bästa rockband, kommer med en ny platta i november, och det tycks som om de kommer att vinna priset för årets bästa skivomslag. Döm själva:

Till dess den nya skivan finns att låna får ni hålla till godo med deras senaste singel på myspace, eller några av deras tidigare skivor.

Okkervil River

En av förra årets bästa skivor var för övrigt den amerikanska gruppen Okkervil Rivers fjärde fullängdare Stage Names. Liksom alla Okkervils skivor är den i det närmaste självlysande; till bredden fylld av dramatisk, inte sällan dyster musik, ledsagad av sångaren Will Sheffs fantastiska texter. Väl värd att leta upp med andra ord.

Under Stage Names tidsrymd tar Sheff bland annat rollen som pappan till Shannon Wilsey, en porraktris som tog livet av sig sedan hon skadat ansiktet i en bilolycka (Savannah Smiles), och även poeten John Berryman, som tog livet av sig efter en lång tids skrivkramp (John Allyn Smith Sails). Ingen munter samling låtar således, men likväl är det i all dysterhet en skimrande vacker skiva, som inte lämnar sin lyssnare oberörd.

I oktober kommer Okkervils nästa skiva, The Stand Ins, så håll ögon och öron öppna...

Plus: Okkervil River uppstod genom ett samarbete mellan Will Sheff och Jonathan Meiburg, men för att ge båda tillräckligt utrymme bildade de även gruppen Shearwater, som numera är till största delen Meiburgs projekt, och precis som med Okkervil River finns det en rad av fantastiska skivor att ge sig i kast med. Inte minst Winged Life som finns att låna på biblioteket.

In i vildmarken

En av årets bästa biofilmer så här långt är, i mina ögon, Sean Penns Into the Wild, som man nog kan tänka sig att vi köper in på DVD till biblioteket vad det lider. Vad vi redan har köpt in är det trevliga filmsoundtracket, som är gjort av Eddie Vedder, mest känd som sångare i grunge-bandet Pearl Jam.

Filmen bygger på verkliga händelser, om en ung man som överger civilisationen för att försöka överleva på egen hand i Alaska, bland annat skildrade i Jon Krakauers biografi In i vildmarken. Ytterst läsvärd. Medan ni väntar på dvd-släppet kan ni ju alltid läsa den, som utan tvivel tillför filmen lite kött på benen (ett mer väl valt uttryck än ni kanske först anar...).

Cohen

Såg Leonard Cohen live på Sofiero i Helsingborg i torsdag, och en fullkomligt fantastisk spelning var det. Molnfri himmel, lycklig publik och en strålande glad Cohen som tillät sig njuta av publikens hyllningar. En av de absolut största är han, enligt min mening.

Flera av hans skivor finns på Jönköpings bibliotek, tillika en handfull böcker. Lyssna och läs! Själv ska jag snarast ge mig på romanen Sköna förlorare.

Foto: Sonny Thoresen, HD

Benson vs. White

Utan förvarning släppte The Raconteurs sin andra platta, Consolers of the Lonely, i mars i år. Plötsligt, utan tillstymmelsen till reklam fanns den bara på skivdiskarna. Det får sägas vara ett ovanligt tillvägagångssätt i vår tid, där termen marknadsföring ger fler träffar på google än humanism...

Egentligen är Raconteurs två band i ett, å ena sidan Jack Whites (till vardags i The White Stripes) vilda gitarrbaserade rock, å andra sidan Brendan Bensons powerpop, och kombinationen ger oss onekligen en varierad skiva. Det är två oerhört skickliga låtskrivare som gör det här till en av årets absoluta höjdare, inte minst titelspåret ger mig rysningar... ("I'm not sure there is a point to this story, but I'm gonna tell it again" sjunger Jack White).

Tyvärr har stadsbiblioteket inte Brendan Bensons soloplatta Lapalco, som är ett mästerverk, men det kanske går att åtgärda med tiden. Däremot finns båda Raconteurs plattor att låna, vill du se om de finns inne kan du klicka här.