I den brustna eftermiddagen

i den brustna eftermiddagen

leker barnen kring

det gamla skolhuset

gräsets mönster

och barnens mönster

går samman

jag sitter i

ett oroligt lugn

från köket hörs

ljuden av Margits pojke

som kommit hem från stan

aplarna sträcker in
sina skuggor mot mej

om jag går uppför
augustitrappan träffar jag
Margits mor som
läser Fröding hela dagarna
och säjer att ljuset går
sönder i hennes kropp

i stället går jag in
i skolsalen där barnen ännu
inte undervisas av Margit
jag öppnar ett av de höga fönstren
gräset och luften

strömmar in

jag kan sträcka in
handen i huvudet
och gripa efter en rest
av varmt liv
i Stockholm sitter Anna
utanför mitt huvud

här är äpplena alldeles lugna
barnens huvuden är också lugna
ljusets sprickor åskådliga
jag lutar mej ut
när jag hör ljudet av Margits bil
på vägen från Vikeby

en sten rullar
in i himmelen

Willy Granqvist, Samlade skrifter del 1, Dikter 1974-1976

hennes skratt klingade så skönt

Hi hi hii

hon var visst en riktig dadelpalmsnymf!
jo, minsann, det var hon och hennes skratt
klingade så skönt - ja, riktigt ljuvligt mellan
de höga dynorna, alldenstund vi vandrade
från oas till oas gav hon mig menande
blickar ... men jag tror att det var ungefär då

hon tog mig
till sitt hjärta!


Jag blir så mjuk i hjärtat av Eva-Stina Byggmästars poesi!
Dikten ovan kommer ur "Vagga liten vagabond" som är den avslutande delen i en kärlekstrilogi. 2006 gav Byggmästar ut ”Älvdrottningen”. Efter två år kom ”Men hur små poeter finns det egentligen”, det var den boken som fick mig verkligen på fall! Vem kan motstå en sådan titel? Och innehåll?
Eva-Stina Byggmästars poesi ger mig skratt, lust och lycka . Snart ska jag resa bort på en semestertripp med "Vagga liten vagabond" i kappsäcken.

ett resebibliotek ... man gör det riktigt
möjligt för sig, gör det så litet som
möjligt, mest floror - jo, men små och
packar ner, gör det i en grön kappsäck,
far sedan från blomsterö till blomsterö
sannerligen grönklädd med fickorna
fulla av gröna papperslappar - poem,
tätskrivna, med grönt bläck!

Jag älskar dansen

Jag älskar dansen
för den befriar människan
knyter den sorgsna till gemenskap

Jag älskar dansen som främjar sundhet
klarhet i tanken
och en rörlig själ
Dans är förvandlingen av rum och tid
för människorna som ständigt är i fara
att förfalla ensidigt till tanke
vilja eller känsla

Jag älskar dansen
O, människa lär dig dansa
för annars vet änglarna i himlen
inte vad de ska göra med dig

Augustius (354-430e.Kr.)

Med den här dikten avslutar Kerstin Thorvall sin bok "Nödvändigheten i att dansa".
Ja, efter att ha läst Thorvalls bok så tror jag på DANSEN! Som befrielse, tröst och glädje.
Tidigare har jag bara läst trilogin som börjar med "När man skjuter arbetare", de berörde mig starkt.
I "Nödvändigheten i att dansa" berättar Thorvall om hur hon "förlöstes" genom dansen på ett sinnessjukhus vid sitt första besök på Kuba.
"Lyckan eller den underbara befrielsen (förlossningen) och här börjar ju dansen och jag dansar som i en dröm när en stor man i uniform grabbar tag i mig, och när vi sen börjar dansa mitt emot varandra är jag redan inne i den andra dimensionen. Jag finns inte. Men jag finns, JAG FINNS. Och musiken , jag tror det är en rumba, går in i mig, fyller mig, lyfter mig, jag svävar, jag flyger, jag är ett moln, jag är en röd ballong, jag är utan tyngd, utan rädsla. Å, ni anar inte. Jag är inte rädd."

Sånger från äldreomsorgen

Gott minne

Minnet sviker.
Men ibland märker man
det är tvärt om - gott.
Jag minns allt mer
från min barndom.
Jag hade t.ex. ett livstycke
med vita strumpeband
och hemstickade långstrumpor
med stora stoppar på knäna.
Det kan man kalla
att ha i gott minne bevarat
det goda minnet
av mamma Signes omsorg.

Av Ragnar Thoursie som förra året gav ut diktsamlingen "Sånger från äldreomsorgen". Då var han 90 år gammal.

Guide to The poets´ cosy planet

(men@kom.fort hit du.oxå!)


och betänk,
hur underbart det vore om rummets
väggar var jättelika pappersark -

ja, betänk, om vi alla vore poeter,
vad skulle vi väl säga varandra då,
om inte... -

att byxorna var vackert
säckiga och att snön var
nästan blå och att små
vagabonder tycker om
att gå eller bara så här...

det är ju tur
att vi har litteraTUREN

Ur Eva-Stina Byggmästars finurliga "Men hur små poeter finns det egentligen"

The Beyond

Gotiska skräckelement löser upp den förra sekvensen
och blottlägger en annan film,
några staplande tagningar, favoritscener,
ryckiga, bara delvis kontrollerade
vid det uppenbaras seende, manliga yta.

En blind kvinna och hennes hund
springer ljudlöst nerför trappan.

Någon, kanske jag, reflekterar över episodens tystnad,
är som döv
och tänker: Var de riktigt verkliga,
kvinnan och hunden?

...

Är vi i samma film?

Just nu gillar vi Leif Holmstrands Vid mardrömmens mål, en diktsamling fylld till bredden av zombier, mördare och referenser till klassiska skräckfilmer som Fredag den 13:e, Hellraiser och Motorsågsmassakern. Så fram med korsen, vitlöken, silverkulorna och läsglasögonen.

Ett orent rim

Om dig vet jag ingenting

hur mycket jag än talar och skriver

jag förlorar alla strider

ett orent rim är jag

en ögontjänare

För andra är du

en bror en brudgum

men jag känner dig inte

fastän du säger att du känner mig

och alltid ser vem jag är

under förklädnader

Jag tillbad en tavla i bjärta färger

och sade att det var du

en sötaktig sorg målad i ditt ansikte

du såg sminkad ut

Hur ska jag kunna veta vad som är sant

om dig

och om mig

hur tavlans ansikte var verkligare

än ditt eget

Kom till mig, sade du

jag vände mig bort

det var min egen inre röst

inte sant

Christine Falkenlands bok ”Om honom” ligger vid min säng. I den finns det ord från henne till mig. Både med de tryckta bokstäverna och den varma hälsningen skriven med hennes hand.

(Foto Kristin Lidell)

Kostis Papakongos

Sparven

Under jätteeken drog förbi
ett otal orkestrar genom åren
de spelade fiol och klarinett
kornett och elektrisk gitarr.

Och i eken en liten sparv
i djupaste ålderdom
som tappat fjädrar, blivit kal
fått vitt skägg och vit mustasch.

Han ser inget längre, hör inte
han bara sjunger
sjunger dag och natt
ovan orkestrarna, ovan tiden.
Det är poeten, mina barn!
Ni kan lägga undan era slangbågar!

Poeten faller ej till marken
och dödas ej av stenar.
Han sitter i eken och drömmer
sig hän till Egeiska havet
och mumlar Illiader och Odysséer
i örat på oändligheten.

Av Kostis Papakongos från diktsamlingen Drömmar.

Internationella kvinnodagen

Idag är det 100 år sedan Internationella kvinnodagen instiftades.

Jag är i Göteborg och här har 8 mars-kommittén anordnat en demostration. Jag ska demonstrera för första gången på flera år.

Min dotter Cornelia ska tala på Götaplatsen om den unga kvinnans situation i samhället.

Det är inte lätt för de unga kvinnorna idag med arbetslöshet och kraven om att passa in dagens sväva skönhetsideal.

När det begav sig på 70-talet lyssnade jag mycket på Röda bönor. Deras musik håller fortfarande idag!

Så var så goda!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de änglsades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye ur För trädets skull (1935)

Ann Smith

Mörker möter mig i fallet

Tala till mig!

Tala länge

så jag kan

lyssna

på din röst

som talar

till mig

som din handstil

rör mig

så att

när jag ser den

är du nära

så att jag kan

röra vid dig

Talar med dig

länge gör jag

fast jag aldrig

hört dig

tala länge

inte känt dig

många timmar

Själv jag ofta

vill berätta

likt ett barn

om blandar verklighet

med drömmar

Orden trängas

på min tunga

Kanske är det inte

vad min röst tänkt säga

som du hör

Då får du söka mig

på andra vägar

Å jag längtar

att få drömma

fast långsamt

mister ljuset

mörker möter mig

i fallet

genom ljusförmörkad

dager

Ur diktsamlingen "Kvad"

Igår är idag och kanske också en annan dag.

I Det bästa som kan hända skriver 70 poeter om livet. Poeterna som medverkar är en salig blandning från kända poeter som Kristina Lugn (min favorit!) till flera nya aldrig tidigare publicerade. Det är en rolig och spännande läsning, det blandas frisk mellan roligt och sorgligt.

Mitt första val faller på Fjodor Dostojevskij, som jag inte visste skrev lyrik

Envar

av

oss

är ansvariga

för alla

och

allt

som

sker

på

jorden

Baksides texten har ett utdrag av Johan Nordgren

/.../

skriv en bok,

säg upp dig

från jobbet,

det är det bästa som kan hända

Till sist men absolut inte minst Sara Hallström

Vi är alltid törstiga och hungriga och någon annan längtan är

ännu större. Förr eller senare strandade på en plats mellan två

sidor som inte flyter undan eller torkar bort. I underjorden

klättrar sprickorna upp genomhalsar och svalg. Sand över

anklarna, rör dig långsammare, glöm allt du vet om vägen,

vänd löven som handflator till de blir handflator.

Fogghelflora av Joar Tiberg

Gröngölingskrattet hör till det centrala i vårskramlet.
När det är två som faller varandra i talet svarar det långt
nere i nåt tukaktigt.
Han ger blanka fan i att allt är fel, att det är åtminstone
ett par månvarv för tidigt. Han skriker fylligt för
full hals - klyh - klyh - kly - kly!
En gång klev jag rakt in i hans kolsvarta ansikte.
Han satt och plundrade myrstack som vanligt, och var
så upptagen att han inte hörde när jag kom. (Ofta blir
han en mumsbit för räven på det sättet.) Han vred
ormhalsen och satte blicken i mig. Vi var nog lika förlägna
båda två - visste inte vilken fot vi skulle stå på.
Den gulgröna övergumpen lyste lamplik.
Sen minns jag inte mer.

En dikt ur Joar Tibergs nya diktsamling utgiven på Heidruns förlag.

Åsa Nelvin

ALLVARLIG TRAVESTI PÅ E SÖDERGRAN

Du sökte en kärna
och fann bara urgröpt tomhet.
Du sökte en springkälla, ett
vattenfall
och fann en stillastående göl
där trollsländorna spärrade sina
ben över gulvita bubblor av skum.
Du sökte en människa
och fann en man -
du är besviken.

(1 advent 1976)

Det här är inledningsdikten i Åsa Nelvins "GATTET, SÅNGER FRÅN BARNASINNET".
Den kom ut första gången 1981 strax efter Åsa Nelvins död.
Gattet handlar om Lisas sommar hos mormor innan skolan börjar. Gattet kallas gatan där mormor bor. Tiden är sent 50-tal. Den har många tidstypiska inslag. Lisas tillvaro kantas av utanförskap och ensamhet. Bokens första del består av sju dikter skrivna i olika tider, sen följer diktsviten Gattet.
På 80-talet läste jag Åsa Nelvins två romaner "Tillflyktens hus" och "Kvinnan som lekte med dockor" och blev starkt berörd. Åsa Nelvin debuterade 1969 med barnboken "De vita björnarna" med illustrationer av Hans Arnold.
Åsa Nelvin blev antagen till Göteborgs scenskola som den yngsta någonsin, endast 15 år gammal. Bilden som pryder "Gattet" är en målning av Åsa Nelvin.
Det här är litteratur när den är som bäst!

Haiku

Veckans Måndagsdikt består av två haikudikter som är författade av vår pensionerade bibliotekskollega Gerda Holm, som hälsar så gott till alla. Vill ni hälsa tillbaka så skriv gärna en kommentar till detta inlägg.

Haiku

Vitgrått vältrande
farligt formlös, vasst råkall
slukar dimman byn

Blå är vintersnön
om kvällen och gårdarnas
fönster som lyktor

Inför resan

Man kallar det för: rymd.
Den är lätt att definiera med det enda ordet,
desto svårare med flera.

Både tom och full av allt?
Tätt tillsluten, fast den är öppen,
då ju ingenting
kan slinka ur den?
Uppsvälld till gränslöshet?
För om det finns en gäns,
vad tusan gränsar den då till?

Ja, ja, ja. Men somna nu då.
Det är natt, och i morgon har du viktigare saker
som är lagom för ditt utmätta mått:
röra vid föremål placerade i din närhet,
kasta blickar på avsett avstånd,
lyssna till röster åtkomliga för örat.

Och så resan från punkt A till punkt B.
Avgång 12:40 lokal tid,
och flygning över härvarande moln
längs en ringa slinga av himmel
oändligen någon.

av Wislawa Szymborska
ur diktsamlingen Här, som precis nu finns att låna på Stadsbiblioteket!

Ja tack

Ja tack

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Sonja Åkesson

Drömmen i nästa kropp och Dan Andersson

Det är lite av ett kaos på biblioteket!
Vi har i helgen haft ett stort stängsel som delar bibblan mellan skönlitteraturen och barnavdelningen, för nu läggs vårt nya konstverk på golvet som ska binda ihop museet, biblioteket och arkivet. Det möbleras också om, hyllor flyttas och nya avdelningar skapas. Och som det inte vore nog, vi märker också om våra böcker för att de ska kunnas lånas i våra nya utlåningsdatorer. I det arbetet hittade jag en liten pärla! Bland lyrikböckerna, som numer finns där de engelska böckerna tidigare stod, fanns "Tysnaden innan vi talar" av Gabeba Baderoon utgiven av Bokförlaget Tranan.
Läs vad bernur skriver om boken som så förtjänstfullt översatts av Roy Isaksson.

DRÖMMEN I NÄSTA KROPP

Från fotändan av sängen lägger jag
lakanen till rätta igen.

En gammal man målar en stor sol strimmad
av moln i sju sorters blått.
Tvärs över det gula i centrum är varje
blå nyans precis sig själv och ändå,
i den punkt där den möter en annnan,
kan ögat inte upptäcka någon förändring.
Luften ändras, säger han,
och färgerna.

När du rörde vid mig i en dröm,
för en timme sedan, upphörde din hud inte
där den mötte min. Min kropp fortsatte
rörelsen hos din. Någonting svävade
mellan oss som fåglar i en flock.

I en ensamhet större än våra två kroppar
skilde det hårdnande ljuset oss åt igen
men under täcket är avtrycket
av våra kroppar en enda, varm fördjupning.

Om ni vill kan ni höra Gabeba Baderoon läsa dikten på hennes hemsida.

En bonus så här i juletid:

Ett försenat GRATTIS på 60-årsdagen!

Tom Traubert's Blues
(Tom Waits 1976)



Wasted and wounded, it ain't what the moon did
Got what I paid for now
See ya tomorrow, hey Frank can I borrow
A couple of bucks from you?
To go waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

I'm an innocent victim of a blinded alley
And tired of all these soldiers here
No one speaks English and everything's broken
And my Stacys are soaking wet
To go waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

Now the dogs are barking and the taxi cab's parking
A lot they can do for me
I begged you to stab me, you tore my shirt open
And I'm down on my knees tonight
Old Bushmill's I staggered, you buried the dagger
Your silhouette window light
To go waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

Now I lost my Saint Christopher now that I've kissed her
And the one-armed bandit knows
And the maverick Chinaman and the cold-blooded signs
And the girls down by the strip-tease shows
Go, waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

No, I don't want your sympathy
The fugitives say that the streets aren't for dreaming now
Manslaughter dragnets and the ghosts that sell memories
They want a piece of the action anyhow
Go, waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

And you can ask any sailor and the keys from the jailor
And the old men in wheelchairs know
That Matilda's the defendant, she killed about a hundred
And she follows wherever you may go
Waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

And it's a battered old suitcase to a hotel someplace
And a wound that will never heal
No prima donna, the perfume is on
An old shirt that is stained with blood and whiskey
And goodnight to the street sweepers
The night watchman flame keepers and goodnight to Matilda too

Skymningsberättaren

Vi är för små.

Jag har inte förstått.

Varför allting som är - måste röra sig?

Varför inte himlen står still och bugar för mig

och visar sitt djävla ansikte?

Det ljusblå är vackert på mig

En enda droppe säger ingenting

Den ligger i handen och skrynklar sig.

Blinka lilla stjärna - finns inte heller där

den glimmar på himlen

molnen runtomkring

när de behagar skölja över

är lika tänjbara som vokaler i sångarens register.

Vem sjunger för vem?

Om inte allt som gungar

är en och samma kropp?

Dikt nummer 10 från den Blå delen ur Skymningsberättaren av Anna Lindegren.