Ur vulkanens mun

Helena von Zweigberks senaste bok är en ärlig och trovärdig berättelse om ett äktenskap i kris. Boken utspelar sig på Sicilien med vulkanen Etna i bakgrunden, symbolen för alla eventuella oväntade utbrött och explosioner.

Handlingen är i grunden väldigt enkel: ett par (Anna och Mats) i desperat försök att leva ett harmoniskt familjeliv, åker med sina barn på semester. Deras mål är att försöka hitta en lösning på deras situation.

I brist på kommunikation och förståelse, skadar Anna och Mats varandra mycket och även om det är det sista de vill, skadar de också sina barn. Det faktum att de gör illa sina barn får dem att inse att någonting måste hända, helst positivt i deras förhållande, men de vet inte hur. De har kommit så långt ifrån varandra och blivit så bittra, att det blir bara värre och värre vad de än gör. Vakuumpositionen de har hamnat i gör att de varken vet ut eller in, inte innan de börjar kommunicera med varandra, eller innan de får nog av varandras dåliga beteende.

På ett enkelt och trovärdigt sätt, berättar författaren deras historia. Spänningen byggs gradvis, dialogerna är bra och situationerna genomtänkta.

Hur än lyckligt förhållande man har, kan man inte undvika att fundera på några saker ur boken:

..." Ingen tror i början av ett förhållande att småsaker som ordning och städvanor kan ha någon egentlig betydelse. Att inte kunna skölja av en tandborste ordentligt, till exempel. I ett inledande skede konstaterar man bara att det är något ens älskade inte kan. Man kanske skämtar om det. Man kanske gör rent tandborsten i smyg eftersom man inte står ut med att se hur skummet som blir kvar bildar klumpar av grå levrad spott och torkad tandkräm.

Men när man har stått och borstat tänderna med blicken fast på den smutsiga tandborsten några hundra morgnar och kvällar börjar det göra något med ens sinnesfrid.

Plötsligt hör man sig själv säga: Men kan du inte skölja av tandborsten? Det ser ju äckligt ut!

Och ett steg till: Jag spyr om din tandborste ska se ut så där! Varför kan du inte bara göra vad jag ber dig om!

Därefter uppgivenheten: Han eller hon kommer aldrig att lära sig att skölja av tandborsten. Du kommer att få stirra på den grå sörjan resten av ditt liv. Och du börjar odla bitterheten."...

Boken är tydlig och lättläst. Jag har lyssnat på författaruppläsningen som är bra och ger mycket, man upplever den ständiga känslan av dålig stämning och spänningen byggs upp sakta och är stark.

Trevlig läsning!

Himmel av Torbjörn Flygt

Jag har lyssnat på Himmel av Torbjörn Flygt. Inläsaren är skådespelaren Björn Kjellman och han har spelat personer i boken. Det nya sättet att uppleva boken med redan skapade bilder av någon annan gör att läsningen får en annan dimension. Även intrycket och helhetskänslan blir annorlunda och man får en särskilt tolkning av boken just på grund av skådespelarens insats och jag tyckte om den.

Har läst några recensioner om boken samt att Flygt är en bra samhällsskildrare.
Ja, från början var jag ganska tveksam om jag tyckte likadant, eftersom personerna och handlingens utveckling kändes schablonartade.

Någonstans i mitten av boken har en bifigur i romanen en monolog, en längre monolog, som gör romanen absolut läsvärd. Diplomaten, en skum, halvkriminell figur (oklart i boken), lär man känna lite i början, och då förstår man att han är den cyniske, halvidiotiske, allvetande babblaren och samhällskritikern jag förväntade mig att få höra.

Diplomaten (och möjligtvis inläsarens presentation av honom) har gjort att jag resten av boken hoppades på mer liknande invändningar och skildringar av andra personligheter, men nej, det förblev enligt konceptet: bra, förväntat underhållning av bättre kvalité.
Det är lite synd, tycker jag, eftersom just Diplomaten är bevis på att rykten om Flygt stämmer bra och då förväntade jag mig en utveckling av andra redan bra påbörjade beskrivningar av personer och historier i boken, som Parvaneh och Amirs historia t ex.
Undrar vad en iranier eller irakier skulle säga om den. Själv är jag väldigt tveksam att den håller. Kan nästan tro att Parvaneh hade mod att lämna sin våldsamme make, men inte att hon skulle ha en pojkvän som dessutom är irakier. Den historia är berättad ur absolut svensk vinkel och jag undrar igen om Flygt har pratat med någon som kan ämnet bättre än han själv eller jag.
Vidare är det Lenas indolens, gränslösa indolens och svaghet, men där kan man snarare bli irriterad än tro att den inte är möjlig.
Det jag skulle vilja få mer av romanen är en djupare personlighetsskildring,
men det är kanske inte meningen med just den boken. Flygt har i alla fall varit ganska konsekvent, nästan hela vägen.
När jag tänker på dialoger, kommer jag på att de också är välarbetade, det som nästan stör mig att är att boken är väldigt slipad, nästan ansträngd, särskilt situationerna och sambandet mellan personerna. Jag skrev nästan två gånger i sista meningen och med det vill jag betona att jag tycker att "Himmel" är bra bok i sin genre och att den absolut fungerar, inte bara som sommarläsning. Undrar verkligen om det är möjligt att skildra samhället på djupare plan, när mycket runt om är så ytligt och materialiserat.