Bob Dylan i Jönköping

Ingen har väl missat att Bob Dylan spelar i Jönköping ikväll? Jag ser åtminstone fram emot spelningen. Dessutom kommer han med en ny skiva den 28 april, läs mer här.

Snygg på rockuppslaget?

Till Bokens lördag trycke vi upp en hel massa knappar med litteraturanknytning.

Det finns några kvar....

Välkomna in och köp för självkostnadspris 2:-

Bönbok för en vän

Apropå Ulf senaste inlägg om nytt och gammalt finns det ju en slags bokutgivning som förenar det bästa ur båda världar, nämligen återutgivningen eller nyöversättningen av gångna decenniers eller seklers litteratur. Flera av de svenska förlagen sköter sig ganska bra vad gäller detta tycker jag: Modernistas Klassiker, Lind & Co:s klassikerserie Nittonhundra, Atlantis och Svenska Akademins utgivning av Nobelpristagare för att nämna några exempel.

I år har bland annat tre av mina favoriter återsett dagens ljus, Christopher Isherwoods Farväl till Berlin, Elias Canettis Förbländningen och nu senast Joan Didions Bönbok för en vän. Den sistnämnda läste jag för bara någon vecka sedan, och det var en förunderlig läsning.

Bönbok för en vän (som gavs ut första gången mot slutet av 70-talet) är som en blandning mellan Carlos Fuentes Den gamle gringon och Philip Roths Amerikansk pastoral (som båda gjort outplånliga intryck på mig), den förstnämnda för det livshotande utanförskap som drabbar en vit amerikan i Mexiko, och den sistnämnda för den oerhörda vanmakt som drabbar föräldrar till barn som går för långt i sin revolt mot samhället. Handlingen i Bönbok för en vän är på ytan enkel: en amerikansk kvinna kommer till ett litet centralamerikanskt land, hon tycks både vara på flykt från det förflutna men ovillig att resa vidare, och hennes närvaro i den turbulenta krigsdiktaturen skapar oro. Till sist nås en ohållbar gräns. Det är poetiskt, välavvägt och känslomässigt drabbande.

Nyhetsfixeringen

Varför denna ständiga fixering vid nya böcker, nya författare, nya... När 99,99% av den bästa litteraturen som finns skrevs för så länge sedan att den idag inte går att hitta i närmaste bokhandel... Denna nyhetshets är väldigt lätt att ramla in i och som biblioteksanställda måste vi göra det men vår huvudsakliga uppgift bör väl vara att lyfta fram dessa 99,99% som skyms av alla dagssländor och "nyheter"? Eller skrämmer vi bort potentiella låntagare med en sådan politik? Å andra sidan bör det ingå i vårt ämbete att kunna göra denna avvägning mellan nytt och äldre. Att ha ett bibliotek som är medveten om problematiken och har intresse och intelligens att göra en bra mix är väl det optimal men hur jobba med det?

Ny poesi

Bland stadsbibliotekets nyligen tillkomna diktsamlingar märks Sofia de Mello Breyner Andresen:

Middagstid. En strand som ligger öde.
Den svävande, storslagna, vidöppna solen
Har jagat bort alla gudar ur himlen.
Ljuset faller obönhörligt som ett straff.
Här finns inga vålnader, inga själar
Och det väldiga, ensamma, urgamla havet
Tycks applådera.
(Ur I tingens namn, översättning: Lasse Söderberg)

Stor lyrik i litet format!

Och så givetvis den alltid så förträfflige australiensaren Les Murray, vars poesi
oftast är berättande och därför, åtminstone till ytan, tacksamt lättillgänglig:

Kärlek är alltid något man får till skänks
men somliga är inte vinnare, tillhör inte de vinstutdelandes klass.
Var och en är en sång som de själva inte kan sjunga.

I bojor hela månader av söndagar med bara flugor som umgänge
gick de säkra för all omtumlande småstadserotik,
vars hånfullhet gav deras blickar ett drag av foglig skamsenhet.
(Ur Den svarta hunden)

Les Murray är en av mina absoluta favoriter, har ni inte upptäckt honom än råder jag er att göra det nu. Två helt nyinkomna diktsamlingar av Murray finns att låna, Den svarta hunden och Dikter från den efterblivna landsbygden!

SLUMP!

Litterära experiment är nästan alltid intressanta, åtminstone på ett idéplan. För det tycks mig som om idén inte sällan tar överhanden till nackdel för utförandet, och det blir därför inte alltid särskilt väl fungerande eller läsbar litteratur. Kanske därav den så vanligt förekommande frasen: Det var åtminstone en god idé!

Jag tänker exemplevis på Raymond Queneaus Stilövningar, där en och samma händelse upprepas 99 gånger, på 99 olika sätt. Det är lekfullt och roligt men lite tröttsamt i längden. Det blir som så ofta med experimentell litteratur något man inte gärna kan sträckläsa (och kanske är det inte avsikten heller...).

Novellsamlingen Slump får mig att tänka på just Queneaus Stilövningar; men här handlar det om 11 kända svenska författare - Katarina Mazetti, Ronnie Sandahl, Emma Hamberg m fl. - som utifrån en epilog (nyskild kvinna får mystiskt brev, stressar till ett möte, trillar ned i hisschackt - man letar drömkvinna, får gratisbiljett till hotellbar, fångar fallande kvinnas hand) har fått skriva var sin berättelse, som tillsammans bildar en kontext till epilogen. Jag förväntade mig en intressant läsupplevelse, men kanske inte så mycket mer.

Men faktum är att jag verkligen gillar den här samlingen berättelser, det är oerhört lekfullt och enormt underhållande. Möjligen en smula förutsägbart (efter ett tag börjar man ana ett visst mönster), men det är en invändning som fullständigt kapitulerar inför det höga nöjet att möta 11 författares särpräglade stilarter och påhittiga leklusta. Bör inte missas!

Thriller med matematiska inslag

I dagarna släpptes Guillermo Martinez andra roman på svenska.
Författaren, matematiker i botten, har speciellt, lågmält sätt att bygga och beskriva både handlingen och karaktärerna i sina romaner.
I Lucianas långsamma död, känner man mer av det psykologiska, än matematiska i konstruktionen. Språket är enkelt, tempot lugnt och boken är väldigt spännande och välskriven.
Bokens berättare är en författare som blev uppringd av Luciana, en desperat, ung kvinna som han kände för flera år sedan och minns som vacker och smart.
Luciana visar sig nu vara väldigt sliten och paranoid och kommer med en otrolig berättelse, att en numera känd författare som hon arbetade för tio år sedan, vill henne illa och på något mystiskt sätt tar livet av alla i hennes närhet.
Historian, berättad ur hennes perspektiv, känns trolig och författaren blev indragen i händelserna. Så småningom skulle han träffa den anklagade författaren Kloster och höra hans version och den känns, berättad med matematisk precision, mer trolig än Lucianas, för att han lämnar ett lugnt och trovärdigt intryck medan han berättar sin personliga tragedi.
Återstår att man som läsare bildar egna uppfattningar samt funderar själv över bokens grundfrågor: sanning och verklighet.

Kan rekommendera även Morden i Oxford, skriven i mer traditionell deckaranda men ändå annorlunda i jämförelse med överflödet av romaner i genren som släpps ut dagligen.