Saramago har redan fått Nobelpriset

Det är många här på stadsbiblioteket som har hyllat José Saramagos senaste roman Dödens nycker. Nu har jag också läst den och kan inte annat än inställa mig i hyllningskören. Den är fullkomligt och oavkortat fantastisk.

Romanen handlar om döden (med litet d!) som tröttnar på människans gnäll, och bestämmer sig för att låta människorna i ett litet land fortsätta leva oberoende vad. Döden tar helt enkelt semester. Och komplikationerna som uppstår är många, vad ska begravningsbyråerna, försäkringsbolagen och inte minst kyrkan göra nu när den grundläggande principen för deras verksamhet är satt ur spel, och hur ska sjukhusen och ålderdomshemmen hantera de alltmer ökande antalen människor som inte faller ifrån av naturliga orsaker?

Trots det inte så lite allvarliga ämnet upprätthåller Saramago en ton som är både ömsint och roande när han lyfter fram människans skenhelighet och hyckleri, och samtidigt formulerar en kärlekshistoria som är lika oväntad som vacker. Det är helt enkelt ett mästarprov av en mästare.

Nobelpriset till Magris?

Jag läste häromveckan Claudio Magris roman Ett annat hav, och blev oerhört imponerad. Magris lyckas med konststycket - och det närmast paradoxala - att vara precis samtidigt som han är vag, med en text som trots att den rör sig framåt i tiden ändå tycks befinna sig i nästan fullkomlig vila. Det kanske låter tråkigt, men är tvärtom en mycket behaglig upplevelse.

Den handlar om Enrico Mreule, som ingenting annat önskar sig än att fly världen och livets tumult, likt en Buddha försöker han kasta av sig begär och önskningar, och ger sig av från Europa till Sydamerika där han blir kvar i tretton år, i självvald isolering. En stor del av romanen ger plats åt Mreules funderingar och minnen, kanske därav känslan av stillastående tempo, men språket är så klart och funderingarna så skarpa att läsningen trots det låga tempot känns omtumlande.

Enrico Mreule har existerat i verkligheten, och är ihågkommen eftersom han var god vän till en italiensk poet som dog mycket ung och delvis därför kommit att bli beryktad. Och Claudio Magris låg högst upp på Ladbrokes lista över tänkbara Nobelpristagare i litteratur förra året - jag skulle inte ha några invändningar om han fick det i år (och det är ju snart dags, som bekant...).

Det moderna genombrottet

Det moderna genombrottet är titeln på den nyutkomna sjunde delen av Signums svenska kulturhistoria. Andra hälften av 1800-talet målas upp med industrialisering, väckelse och nykterhetsrörelse.

Fjorton författare behandlar t ex stadsplanering, friluftsliv, folkmusik och kommunikationer. Ämnen som prydnadsfåglar, encyklopedier och naturaliesamlande lockar till läsning och ger inblick i tänkandet och livet på 1800-talet.

Allt är lättsamt skrivet med tidstypiska illustrationer men också med gedigen notapparat och litteraturlista.

Signums svenska kulturhistoria är ett storverk som lundaförlaget har all heder av.

Fullständiga färskingar

Skulle du mot förmodan söka en länk mellan låt säga Salingers Räddaren i nöden och Burgess A Clockwork Orange (även utgiven på svenska med titeln En apelsin med urverk), med andra ord en länk mellan en relativt stillsam tonårsrevolt till en något mer extravagant dito, skulle möjligen Colin MacInnes Fullständiga färskingar kunna vara svaret.

Och det är just allt jag har att komma med idag...

Författarafton i bokhandeln

Är just hemkommen från en författarafton på Akademibokhandeln. Mian Lodalen och Johan Theorin presenterade sina nya böcker. En spännande tillställning som även bjöd på boktips av Marcus Rehn från Bonnierförlagen. Jag blev mycket intresserad av Mian Lodalens bok, Dårens dotter, som handlar om hennes uppväxt i Jönköping och framförallt om hennes frånvarande, galne pappa. Jag tycker att det kan vara en extra krydda när man känner igen miljön. Boken utspelar sig på -60 och -70 tal och har dessutom en ordlista som "översätter" Jönköpings slangen till svenska. Det är att sätta Jönköping på litteraturkartan.


Johan Theorins nya bok med den underliga titeln Nattfåk underhöll med underfundiga historier. Vi fick veta att fåk på "Öländska" är ett riktigt kraftigt snöoväder. Ser verkligen fram emot att läsa den, tyckte mycket om Skumtimmen.

McSweeney

Nu när snart Dave Eggers nya roman finns tillgänglig att låna, vill jag passa på att tipsa om den hemsida som Eggers driver, som heter McSweeneys, vilket tillika är namnet på den litteraturtidskrift som Eggers är redaktör för.

McSweeneys är en hemsida som blandar högt och lågt, det är onekligen en blandad kompott men inte sällan är det hejdlöst kul. Hemsidan hittar ni här, och en av mina favorittexter som visar vådan av att skicka epost till kategorin "alla", den hittar ni här.

Och tycker ni att det är såå trist att sitta framför skärmen och läsa (och kanske redan har tröttnat) så finns McSweeney även i bokform, under titeln Created in darkness by troubled Americans.

Och Dave Eggers senaste roman heter givetvis Vad är detta vad, och den har jag ännu inte läst, men kritiken tycks hittills ha varit blandad med övervikt till det positiva. Får återkomma i den frågan.

Hiss till galgen

Det är något alldeles extra att se Jeanne Moreau vandra omkring och mumla för sig själv i ett nattligt Paris, vad hon säger går inte att höra eftersom ljudet dränks av ett stämningsfullt jazz-beat signerat Miles Davis, men man behöver inte höra för att förstå vad som pågår i hennes tankar, känslorna befinner sig på huden, och det är något alldeles, alldeles extra.

Scenen är hämtad ur Louis Malles utmärkta thriller Hiss till galgen, en film som onekligen känns Hitchcock-inspirerad, en man mördas och ett misstag begås som leder till minst sagt oanade konsekvenser. Det är film när det är som bäst - känsla, atmosfär och suveränt skådespeleri. I den flodvåg av nya, hårt marknadsförda filmer som vi blir överrösta av är det lätt att glömma vilka guldkorn det finns att finna om man bara tar sig tid att gräva sig en bit bakåt i tiden. På stadsbiblioteket kan man hitta en mängd dylika guldkorn.

Vill du veta mer om Hiss till galgen kan du läsa Louis Malles egen redogörelse här!