Island i täten

Flest läsare och författare per capita lär Island ståta med. Och visst har landet gjort sig bemärkt på bokhimlen genom seklerna, alltifrån gamle Snorres tid. Jag har många personliga favoriter bland de isländska berättarna. Naturligtvis är nobelpristagaren Halldor Kiljan Laxness en milstolpe i det senaste seklets isländska prosa men en mängd ännu yngre författare är mycket intressanta. Vanligtvis kännetecknas den isländska berättelsen av både djupt allvar och stor komik, Einar Mar Gudmundsson och Einar Karason är två färska exempel. En alldeles ny bok är "Sommarljus, och sen kommer natten" av Jon Kalman Stefansson och även denna pendlar mellan komik och djupaste allvar. Stefansson har tidigare publicerat sig i poesiform och det märks även på prosan som är väldigt poetisk och mycket verkningsfull. Detta är en författare som jag tror vi kommer att höra mycket talas om framöver!

Philip Roth

Ikväll intervjuas Philip Roth i Babel, vid halv tio på SVT. Ett dilemma för er som både gillar ishockey och god litteratur (för det finns väl ingen motsättning, eller?).

Philip Roth är aktuell med Vålnaden försvinner, som ska komma ut nu i april, och som ska utgöra den sista delen i sviten om Roths alter ego, den en gång så självupptagne men sedermera, på ålderns höst, alltmer stillsamt iakttagande författaren Nathan Zuckerman. Den första, som kom ut i slutet av 70-talet, heter The ghost Writer, eller Spökskrivaren på svenska - och just därför irriterar det mig en smula att man nu valt att översätta den avslutande delen, som heter Exit ghost i original, till Vålnaden försvinner. Kanske tyckte förlaget att "Spöket försvinner" lät för barnsligt, men det är lite som att avsluta en påbörjad parentes med en klammer. En petitess månne. Men någonting ska man ju uppröras över här i livet.

(Bara som en vägledning: man behöver inte läsa böckerna om Zuckerman i ordning, varje bok är en avslutad helhet, men personligen tycker jag att Spökskrivaren är Roths kanske bästa roman, och därför är det en utmärkt startpunkt.]

Guldsmedens hemlighet

Om du kliver av ett tåg och upptäcker att du på något sätt lyckats förflytta dig bakåt i tiden, till omkring tjugo år innan du ens var född, vad skulle du då ta dig till?

Det är inte riktigt den frågan som Elia Barceló försöker ställa i sin kortroman Guldsmedens hemlighet, men det är delvis vad den handlar om. För det är vad som händer romanens huvudperson, guldsmeden, som får en andra chans att möta kvinnan som var hans första förälskelse. Då var han inte tjugo fyllda och hon medelålders. Nu är han medelålders och hon knappt tjugo... Komplicerat? Nja, egentligen inte. Snarare finstämt, vemodigt och tankeväckande.

Destruction song

Det är synd om människan lär Strindberg ha sagt, ja eller en av hans karaktärer i "Ett Drömspel" nu tänkte väl inte Strindberg på dans och Jönköping!
Men det är synd om er som inte var på teatern igår, lördag, och såg Kenneth Kvarnströms Destruction song. Det var en fantastisk föreställning där alla inblandade, dansare, Kvarnströms koreografi, musik, scenografi, ljussättning och kläder blandades till det absolut bästa jag sett.
Två helt svartklädda gestalter intar den mörka asktäckta scenen. Endast händerna syns, det är mycket händer i föreställningen. Snabba, ryckiga, långsamma klättrande. Jag får för mig att de är det enda överlevande efter en katastrof, ibland tänker jag på insekter. In kommer en ensam överlevande man vars smärta blir nästan outhärdlig i hans dans. De tre möts och blir nästan ett. Mjuka följsamma dansar de tillsammans men i starka rörelser som för att besvärja den kalla världen. Scenen ändras dansarna glädjes i mötet, vi i publiken får ta del av deras leenden, musiken går över till vackert gitarr spel. Dansen mellan man och kvinna blir sagolikt vacker.
Destruction song är en föreställning som jag kommer bära med mig länge.
Helena Strängberg skriver i Tidningen Kulturen; Kenneth Kvarnström vill helst av allt ge sin publik en emotionell upplevelse av vad den ser, och han lyckas. Oavsett kunskaper om danskonst. I sann demokratisk anda berör han den 14: åriga skejtaren lika mycket som den 57: åriga dansvetaren. Han kryper under huden på var och en av oss med sin dansdans, och det är det som är så obeskrivligt fint med Kenneth Kvarnström.
Sedan starten 2003 då Dansnät Jönköping bildades har jag sett många fantastiska förställningar med dansare och koreografer i världsklass. Dansfest väntar härnäst den 23-25 april. Se programmet här. Skånes Dansteater är på plats bland andra.

Göra gott

Trude Marsteins Göra gott har hyllats på många håll, och bland annat fått PO Enquists litteraturpris. Onekligen intressant sålunda. Själv hade jag dock till en början svårt att få grepp om den, eftersom den är fragmentarisk så det förslår. Detta är visserligen avsiktligt, romanen byter ständigt perspektiv och lämnar över berättarrösten från karaktär till karaktär, så att till sist ett hundratal personer fått möjlighet att göra sig hörda. Det är väldigt häftigt, men som sagt, inte helt lätt att sjunka in i. (Berättargreppet påminner inte så lite om Richard Linklaters film Slacker, om någon sett den...)

Och jag var på väg att överge Göra gott efter att jag läst lite mer än hundra sidor, men sedan hände något. Halvägs in vände det (i dubbel bemärkelse), och plötsligt försvann tid och rum. Utan att jag visste ordet av hade jag läst ut den och var på vippen att börja om från början. Och jag kan tänka mig att det är en bok som vinner mycket på att läsas flera gånger.

Vill ni höra inledningen av romanen finns en sida på internet som heter Bokpuffen (ytterligare ett bra ställe för boktips) där man kan just lyssna till inledningar av olika böcker, en direktlänk till Göra gott hittar ni här!

Nya filmer på bibblan

Fredagar har blivit en dag då vi på stadsbiblioteket släpper ut nyinskaffade DVD-filmer för utlån, lite med tanke på att det ska gå att hitta några nya titlar för den eller de som söker något att se inför helgen. Med andra ord kan det vara en idé att komma in och botanisera bland våra filmer just på fredagseftermiddagen (om än guldkornen tenderar lånas ut illa kvickt).

Några av de nya filmer som kom upp på hyllan igår är Hipp Hipp-gängets Morgan Pålsson - Världsreporter; Ken Loachs omtalade It's A Free World; den animerade och ack så hyllade Persepolis; och av Noah Baumbach (se The squid and the whale) har vi ett nytt briljant relationsdrama med titeln Margot at the Wedding, där bland annat Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh och Jack Black syns i huvudrollerna.

Fredagsdeckare

Jag är ingen större deckarkonsument, men jag tycker att skönlitteratur liksom allt annat är som bäst när det serveras med viss variation. Sålunda blandar jag in en deckare emellanåt och håller alla tillgängliga tummar för att jag lyckas vaska ut guldkornen. Och jag tycker att jag lyckades ganska bra när jag lånade hem Jess Walters Den amerikanske medborgaren (och att den tilldelats en Edgar för bästa amerikanska kriminalroman får väl sägas vara en ledtråd i sammanhanget).

Romanens coole men knappast övermänsklige hjälte Vince Camden arbetar som munkbagare och knäcker extra med kredikortsförfalskning. Allt tycks frid och fröjd, men en dag får han en olustig känsla av att det är något som inte stämmer, och det är inte bara samvetet som spökar - det förflutna flåsar honom i nacken. Plötsligt befinner han sig i en rävsax mellan maffian och polisen, en inte helt tacksam position för någon som drömmer om att få leva ett normalt liv på rätt sida om lagen.

En bladvändare och nagelbitare av bästa klass med andra ord.