In i vildmarken

En av årets bästa biofilmer så här långt är, i mina ögon, Sean Penns Into the Wild, som man nog kan tänka sig att vi köper in på DVD till biblioteket vad det lider. Vad vi redan har köpt in är det trevliga filmsoundtracket, som är gjort av Eddie Vedder, mest känd som sångare i grunge-bandet Pearl Jam.

Filmen bygger på verkliga händelser, om en ung man som överger civilisationen för att försöka överleva på egen hand i Alaska, bland annat skildrade i Jon Krakauers biografi In i vildmarken. Ytterst läsvärd. Medan ni väntar på dvd-släppet kan ni ju alltid läsa den, som utan tvivel tillför filmen lite kött på benen (ett mer väl valt uttryck än ni kanske först anar...).

JENNY HÄGGS MAMMA SOLAR BRÖSTEN I SOVRUMMET

I min vardag på biblioteket funderar jag mycket på vad som gör att jag intresserar mig för vissa böcker men inte för andra. Vi har stående diskussioner om böckers utseende, och det är ju faktiskt så att många böcker förlorar pga sina fullständigt intetsägande framsidor. Bilden på Ida Sälls debutbok är för mig inte den jag skulle se i första taget trots den lilla flickans "konstiga" uppsyn, en liten påpälsad tjej med mask för ansiktet. Men titeln den föll jag för, Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet den fick mig SÅ intresserad för vem är Jenny Hägg och vad har hon för mamma?? Titeln är den första meningen i boken som består av 70 små prosastycken.
JENNY HÄGGS mamma solar brösten i sovrummet. Man måste gå igenom där för att komma till toaletten. Hon är så snäll och brösten är fina. Vi spelar TV -spel i vardagsrummet. Jenny Hägg är ett jävla as. Jag blir så himla ledsen hela tiden men visar inget.

Och genast är jag inne i boken, för jag hade också en Jenny Hägg som kamrat när jag var liten, och vem har inte haft det? En kompis som hade mycket och alltid fick igenom sin vilja. Som inte brydde sig för hon hade kompisar ändå.
Boken har ett barnperspektiv med korta intensiva meningar. Vi får följa den lilla flickans funderingar i vardagen under några år. Man kan skönja barnets utsatthet, som förmodligen finns hos många små, då de har så liten chans att påverka sin situation. Flickan har mycket fantasi som blandas i och av vardagens realism.
Det är en stark debut, och jag längtar redan efter nästa bok av Ida Säll.

Guldkorn

Ett litet fynd från dagens botanisering bland bokhyllorna:

Man kan inte svika sin bäste vän och bli bra på att sjunga samtidigt av Kim Hiortøy; en samling korta texter med överraskande, ofta absurda vändningar. Vansinnigt rolig. Ett slags ögonblickslitteratur med en viss ton av ömsint sorgsenhet. Eller sorgsen ömsinthet, om ni så vill. Påminner mig inte så lite om Jan Stenmarks collage, och mycket bättre betyg kan jag knappast ge. Här en text ut Hiorthøys bok:

"Det var lördag. Jag hade klivit upp sent och gått ner till bageriet och köpt två bullar, men bara ätit den ena, och nu låg den andra på fönsterkarmen och blev torr. Ute var det sol och bullen blev torrare och torrare för varje sekund. Länge stod jag och bara såg på den. Jag visste att ögonblicket närmade sig, både för bullen och för mig."

Det absurda säger inte sällan mer om människor än vad vi i ett förstone vill erkänna, skulle jag vilja påstå. Avslutningsvis en uppfordran: Missa inte!

Månadens utgrävning

"Den publik för vilken mästerverk äro avsedda existerar ej på denna jord."

Se där - en grälsjuk mening minsann, hämtad ur romanen San Luis bro av Thornton Wilder. Denna roman blev Pulitzerprisbelönad när den utkom på engelska 1927, vilket är skälet till att jag fiskade fram den ur stadsbibliotekets magasin.

Thornton Wilder?

Ok, en amerikansk lärare som deltog i båda världskrigen och som förutom romaner skrev prisbelönta pjäser; Tony Blair hänvisade till just San Luis bro vid minnesstunder efter 9/11, och just denna bok har utsetts till en av 1900-talets hundra bästa böcker av förlaget Modern Library (hela listan här!).

Och det är verkligen en utmärkt roman, som handlar om hur San Luis bro en dag 1714 rasar ned i djupet och drar med sig fem människor i döden. Det är en roman om ondska och godhet, och upplevelsen av det meningslösa i mänsklig olycka. Varför just dessa fem frågar sig den allvetande berättaren, och vilka var de? Deras öden sammankopplas genom den olycksdigra dagen, men det visar sig att deras vägar korsats redan tidigare...

Människohamn

Kan verkligen tipsa om John Ajvide Lindqvists senaste bok, även om jag vet att de flesta kommer ändå att läsa/har läst den. Helt underbar berättarteknik, en paradoksalt läskig och mysig bok som fungerar även på sommaren. Det fungerar, kanske mest på grund av havet som är huvudantagonisten i boken. Havet är alltså det onda, men ändå, författarens makalösa berättande, spänningens underbara konstruktion och personligheternas utveckling, gör att man följer historien även om den är mild sagt orealistisk. Magiska inslag, levande döda, havet som tar människoliv, spöken, gör att man slutar bry sig om innehållets trovärdighet så länge realisationen fungerar bra. Det gör det absolut i Människohamn (kolla länken!). Jag har lyssant på författarens uppläsning och hittat en ny mästare bland svenska berättare.

Cohen

Såg Leonard Cohen live på Sofiero i Helsingborg i torsdag, och en fullkomligt fantastisk spelning var det. Molnfri himmel, lycklig publik och en strålande glad Cohen som tillät sig njuta av publikens hyllningar. En av de absolut största är han, enligt min mening.

Flera av hans skivor finns på Jönköpings bibliotek, tillika en handfull böcker. Lyssna och läs! Själv ska jag snarast ge mig på romanen Sköna förlorare.

Foto: Sonny Thoresen, HD

Korrekturläsarens Derby

Om McCarthys Vägen så här långt är årets mest känslo-omtumlande upplevelse, så är Ivan Vladislavics Snabbköpet Rastlös den roman som får mitt (så kallade) intellekt att jubla.

Snabbköpet Rastlös handlar om den pensionerade korrekturläsaren Aubrey Tearle, som fylld av närapå besinningslös aversion mot omvärldens allt omfångsrikare språkförfall vandrar omkring på Johannesburgs gator. Denne Tearle är inte bara en ytterst inskränkt herre, han lider dessutom av ett högmod som inte är av denna världen; likt en sydafrikansk Ignatius J. Reilly ser han, utan ett uns av självinsikt, ned på det "okunniga patrask" som råkar hamna i hans väg.

Förutom hemmet har Tearle en fast punkt i tillvaron, det Café Europa som visserligen, enligt honom själv, kommit långt ifrån sina glansdagar och numera bevistas av ett högst tvivelaktigt klientel, men likväl. Nu ska Cafét stängas för gott, och kanske är det plats för en avskedsfest trots allt...

Att följa Aubrey Tearles mödor är av den högsta njutning: en vilt språkassocierande rödpenna av yttersta rang som kolliderar med ett Sydafrika i förändring, där den vite mannens position inte längre är given, och en ensam korrekturläsare har världen emot sig. Efter högmod kommer fall...