Jag har tidigare inte läst André Brink, och tänkte att jag skulle råda bot på det när jag plockade åt mig den förra året utgivna romanen Cupido - jag blev inte besviken.
Cupido handlar om Cupido Cockroach, en svart man som växer upp som slav på en vit mans ägor någonstans i södra Afrika mot slutet av 1700-talet. Hans mamma är synsk, och ser framför sig en storartad framtid för Cupido, vandrande sida vid sida med den store jägarguden Heitsi-Eibib. Men Cupido växer upp till en drinkare och kvinnokarl av stora mått, innan den vite mannens gud plötsligt och oväntat vänder hans liv i en ny riktning.
Det är en roman som delvis är vad som allmänt kallas magisk-realism, där sagan går in och ut ur verkligheten som en synål, men samtidigt en berättelse om en man som försöker anpassa sig i en annan mans värld, utan att vilja inse det sorgliga och idag ännu gällande faktum att hudfärg kan vara nog för att inte bli accepterad. De sagolika inslagen framstår i all tydlighet när pastor Read, en engelsk missionär, får tillfälle att jordnära beskriva sin tid tillsammans med Cupido i romanens mittparti. Det är på det hela taget en oerhört skickligt uppbyggd roman, som (vilket den avrundade kommentaren avslöjar) är underbyggd av noggranna studier av verkliga händelser. Brink har helt enkelt gjort sin hemläxa.
Men det är egentligen oväsentligt, bara romanens inledning är nog för att svepa undan de litterära benen under mig (eller var i herrans namn de nu kan befinna sig).
31 oktober 2008
Cupido
29 oktober 2008
Det här med litteraturpriser!
Le Clézio har ju inte bara fått Nobelpriset i litteratur utan också Stig Dagermanpriset 2008. Och om man förstår det hela rätt så blev Le Clézio mycket rörd över det och den gåva han förärades utöver pengarna. Han fick ett dedicerat exemplar av ”Ormen” med Stig Dagermans namnteckning. Föreningen Bokens dag i Mellösa hade skickat den, speciellt till pristagaren.
Om man läser lokaltidningen från Älvkarleby så kan man förstå det.
Det är ju en riktig fullträff av dem som sett till att Le Clézio fått Dagermans pris.
27 oktober 2008
Äntligen!
Häromdagen gjorde Ewa mig uppmärksam på att Don DeLillo tilldelats årets nobelpris i litteratur, och det till min absoluta förtjusning. Jag gillar verkligen Don DeLillo.
För att undvika att bli betraktad som en fullkomlig idiot inser jag att jag behöver precisera mig: DeLillos utmärkelse existerar enbart i det alternativa nobelprisuniversum som skapats av den amerikanske musikern och författaren Ted Gioia på internetsidan Great Books Guide. Skapelsen uppkom tydligen genom en artikel han skrev förra året, och som med hans egna ord väckte en viss uppmärksamhet, varför han nu följer upp med att också i år utnämna en alternativ pristagare, till den stackars Le Clézios nackdel. Dessutom finns på Great Books Guide en fullständig lista på alternativa pristagare, och det går att notera att amerikanen gärna lyfter fram amerikaner (go figure).
Fast jag gillar tanken, och jag gillar som sagt DeLillo. För den som vill få en god introduktion till DeLillos författarskap torde Den stora massans ensamhet vara en god startpunkt, eller möjligen Vitt brus; den senare som kan betraktas som en förstudie till DeLillos mästerverk, den ack så mäktiga Under jord (som dock är en nästan tusen sidor lång tegelsten, och därför kanske inte den naturliga ingången - om än bland det bästa jag läst... nyfiken någon?). Vad man mer kan säga om DeLillo är att han till skillnad från många andra amerikanska författare granskar det amerikanska samhället med en vasst kritisk blick, och inte minst dissikerar den uppblåsta konsumtionen, religionen och masskulturen. Det om inget annat torde kunna tilltala även den mest antiamerikanske rödvinseuropen. Kanske nästa år Horace?
25 oktober 2008
23 oktober 2008
Bonjour tristesse
När nu Bonjour Sagan har gått upp på biograferna (dock inte här i Jönköping (!?!)) är det onekligen ett gott tillfälle att ge sig i kast med Francoise Sagans lilla mästerstycke Bonjour tristesse (eller Ett moln på min himmel som den heter i svensk översättning).
Bonjour tristesse är en kultklassiker som går att rekommendera till de flesta läsare; en rapp berättelse på ett rappt språk, om en ung kvinna som helst ser att så lite som möjligt händer, så länge det lilla som faktiskt händer roar henne. Hon är nämligen fullt nöjd med att gå runt och dra benen efter sig (säg vilken tonåring som inte är det), och lever sitt liv i stilla förnöjsamhet tillsammans med sin far. Men så plötsligt dyker en ny kvinna upp i pappans liv, och allt sätts på sin spets.
22 oktober 2008
AFRIKANEN, porträtt av en far
Årets nobellpristagare i litteratur, J.M.G Le Clézio har skrivit en liten bok med stort innehåll om sin far. Här beskriver han fadern som arbetade som läkare i Nigeria och Kamerun. Nästan alltid ensam om ansvaret för sjukvården i stora områden. Le Clézio växte upp under brinnande krig i Nice i Frankrike. Han bodde med sin mamma, bror och sina morföräldrar. Pappan var "fast" i Nigeria och familjen i Europa pga andra världskriget. Först när Le Clézio var 8 år kunde de träffas då mamman och bröderna reste till Nigeria för att bo med fadern. Det var en omtumlande upplevelse för en liten 8-åring.
Le Clézio tecknar ett porträtt av en far som levt ett hårt liv och som formats av kolonialismens råa tillvaro och gjort honom hård och bitter. Hans kom aldrig sin son nära utan var mycket auktoritär och sträng mot sina söner. Trots detta söker Le Clézio förståelse för sin far, hur det kom sig att han blev den person han var. Vi får en bakgrund till pappans liv och också till kärleken mellan föräldrarna.
"Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling. Vi skulle stiga upp tidigt, genast bädda sängen, tvätta oss i kallt vatten i ett tvättställ av zink och spara tvålvattnet för blötläggning av sockor och kalsonger. Vi skulle ha lektioner med mor varje morgon, rättstavning, engelska och matematik. Läsa aftonbön varje kväll och släcka ljuset klockan nio. Längre kunde man inte komma från vår franska uppfostran med dess lekar - tafatt och gomorgon, gokväll - dess muntra middagar där alla pratade i munnen på varandra, från mormors berättelser på vers och mina drömmerier i hennes säng medan jag hörde vindflöjeln gnissla, eller läsningen om en skatas äventyrliga färd över den normandiska landsbygden. När vi reste till Afrika bytte vi värld. Som kompensation för disiplinen morgon och kväll var vi fria under dagen. Grässlätten utanför hyddan var ofantlig, farlig och lockande som havet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan frihet. Slätten låg där framför mig redo att ta emot mig."
Afrikanen är en oerhörd läsupplevelse som berör de största frågorna i livet!
16 oktober 2008
TSOOL
The Soundtrack Of Our Lives, ett av sveriges absolut bästa rockband, kommer med en ny platta i november, och det tycks som om de kommer att vinna priset för årets bästa skivomslag. Döm själva:
15 oktober 2008
Kärlek - hur fan gör man?
Undrar Bob Hansson i sin senaste prosa skrivningen. Gillar man Bob H. är detta en hyllning till hans underbara personlighet. Alltså, är man subjektiv (som jag), tycker man nog att boken är bra, och det är den i sin allra enklaste sökningen till närhet och tvåsamhet. Är man objektiv, kan man då hålla med DN-s skribent och hitta en massa si och så i boken.
Jag har i förväg valt att gilla boken och under den förutsättningen har jag haft både roligt och lärde mig egentligen mycket när jag läste den.
Dessutom har jag fått den av en kompis ifrån Bokmässan undertecknad av Bob själv. (Kan det bli bättre?).
I sin bok har Bob interljuvat (obs! inte intervjuat) olika personer han tydligen tycker mycket om samtidigt som han tycker att dessa personer kan mycket om kärlek. I letandet efter visa svar säger Bob själv någonstans i boken att han inte är ute efter några teorier, utan efter konkreta exemplar, alltså människor som genom sin tvåsamhet har uppnåt det stora, mystiska, enkla men samtidigt det krångligaste fenomenet som finns - KÄRLEKEN.
Genom samtal med kända personer, projicerar Bob själv sina tankar, funderingar och reflektioner ur sitt eget liv och det kändes så klart mest intressant. Jag undrar hur mycket mod krävs för att skriva så öppet om sig och sina känslor. Jag beundrar också. Att våga visa att man är så mycket eller så lite människa och en sådan sårbar. Vad man än nu tycker om den trevliga, må bra boken, en sak fortsätter man definitivt att göra och det är att älska Bob Hansson, just sådan som han är.
Alla som kommer att hålla med mig, kan jag påminna att Bob är i Jönköping den 29 oktober och 20 november, uppträder på Gnistan, respektive Jönköpings teater.
Varmt välkommen, Bob!
Åtta procent av ingenting (biblioteksdricks?)
Läser Etgar Kerets alldeles nyutkomna novellsamling Åtta procent av ingenting. Korta, korta berättelser som till en början ger mig en lätt avståndstagande känsla - men allteftersom charmas jag av Kerets glada infallsrikedom: den fantastiska flickvännen som förvandlas till man och öldrickarkompis om nätterna (ett intressant dilemma); mannen som ständigt och utan förvarning överges av sina flickvänner och upptäcker att en skum liten figur ligger bakom det hela; och ett möte mellan en pojke och en flicka skildrat ur ytterdörrens och tevens perspektiv. Det är i allra högsta grad fantasifullt. Möjligen en smula bagatellartat, men onekligen underhållande när det är som bäst.
Etgar Keret är en israelisk författare och regissör, som bland annat har gjort den prisbelönade filmen Jellyfish, och som även har skrivit novellen som ligger bakom den finfina filmen Wristcutters: a love story, med Tom Waits i en av rollerna.
09 oktober 2008
Se där: Le Clézio
Ja, då var det officiellt. Le Clézio får nobelpriset i litteratur. Ett utmärkt val av vad det verkar, inte helt okänd men inte heller välkänd, mycket att upptäcka sålunda. Och är inte det något vi på biblioteken i slutändan tycker är viktigt, att människor får möjlighet att upptäcka ny, god litteratur.
Själv har jag bara läst Le Clézios debutroman Rapport om Adam, som inte var helt lättläst, en smula uppbruten berättarstruktur och ingen riktig klar episk linje. Egentligen, för att vara ärlig, tycktes den inte handla om någonting, men det var å andra sidan antagligen en del av poängen. En intressant läsning är den hur som helst, jag kan rekommendera er att prova på.
Annars verkar det som om det är Afrikanen man ska läsa, en självbiografisk roman om Le Clézios far.
06 oktober 2008
Nattens inre
NATTENS INRE
Leonora Miano, författare från Kamerun har skrivit en berättelse som kryper in under huden om ett fiktivt land i Afrika. Den tar bl a upp frågor som ondska, tradition och vad skuld och ansvar egentligen är, både för sig själv och för det samhälle man lever i. Boken tar sin början i en isolerad by dit den unga kvinnan Ayané kommer för att ta adjö till sin döende mor. Ayané har vuxit upp i utkanten av byn, hennes familj har ej blivit accepterade av övriga byinnevånarna. Ayenés familj har inte levt som seden varit i byn. Dessutom har Ayané fått utbilda sig, vilket inte var brukligt för byns innevånare, i varje fall inte för kvinnorna. Ett inbördeskrig har närmats sig byn och milisgruppen Förändringens Styrkor kommer för att värva soldater. Och ohygglig mardröm tar sin början.
Med en oerhörd känsla för de stora mänskliga frågorna i en miljö, som är för mig relativt okänd, beskriver Miano den lilla människan med stor respekt. Jag tror att berättelsen har gett mig en känslomässig förståelse för den politiska värld vi lever i idag. Det är en mycket läsvärd bok.
04 oktober 2008
På torsdag smäller det!
(Men saknas inte Christa Wolfs namn på den listan...)