Peer Hultberg

Liksom Ewa var jag med och pratade om nordiska författare för några veckor sedan, och en sak som är spännande med dylika arrangemang är att man får en anledning att leta upp och fördjupa sig i litteratur som man tidigare inte var bekant med. I mitt fall upptäckte jag den danske författaren Peer Hultberg (1935-2007).

Hans roman Requiem är en besynnerlig tingest, han har själv sagt att han med denna roman försökte skriva fram en folkmassa. I 537 korta avsnitt får lika många människor komma till tals, och det blir till en kör av röster som frambesvärjer den mångbottnade varelse som människan är. (Påminner lite om Marsteins Göra gott som kom för något år sedan, den senare har dock en långt mycket tydligare röd tråd.)

Som roman är Requiem månne något för fragmentarisk, och då är Hultbergs Staden och världen tacksammare läsning, om än liknande i sin uppbyggnad. Här berättas om ett hundratal människor som levt i Viborg under 1900-talet, ett flertal karaktärer återkommer som bipersoner här och var, men varje kapitel har sin huvudperson. Och Hultberg är en mästare på att teckna dessa karaktärers högst mänskliga egenskaper: avund, missunsamhet, självupptagenhet, skvaller och förtal. Men emellanåt också vänlighet och kärlek som motvikter, små ljuva ljuspunkter av hopp. På sätt och vis blir dessa berättelser sedelärande i tonen, och inte minst är de oerhört humoristiska.