GRATTIS!

Foto: Toni Härkönen

ETT STORT GRATTIS TILL SOFI OKSANEN SOM VANN NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2010 FÖR SIN BOK "UTRENSNING"!

"Aliide Truu stirrade på flugan och flugan stirrade tillbaka. Flugans ögon stod ut och Aliide kände avsmak. En spyfluga. Ovanligt stor, högljudd och ivrig att lägga ägg. Den väntade på att få komma in i köket och den gned sina vingar och ben mot gardinen i kammaren som om den förberedde sig för en måltid. Den var ute efter kött, kött och ingenting annat."

Så inleds Sofi Oksanens bok "Utrensning" som handlar om Aliide och Zara och om Estlands historia under senare delen av 1900-talet. Aliide tittar en morgon ut genom sitt fönster och ser ett bylte ligga i trädgården. Byltet visar sig vara en människa, Zara.

"Utrensning" är en berättelse i flera tidsplan. Vi får följa hur människor påverkas av förtryck och ockupation. Hur en del möter det med motstånd medan andra blir medlöpare. Och hur man överlever.

Sofi Oksanen skriver om det svåraste på ett briljant språk och hon skriver med stark inlevelse. Det är en bok som drabbar mig och kryper in under mitt skinn.

Boken har välförtjänt belönats med både Runebergspriset och Finlandiapriset som första finska roman någonsin.

Här kan ni läsa en intervju med Sofi Oksanen

The Beyond

Gotiska skräckelement löser upp den förra sekvensen
och blottlägger en annan film,
några staplande tagningar, favoritscener,
ryckiga, bara delvis kontrollerade
vid det uppenbaras seende, manliga yta.

En blind kvinna och hennes hund
springer ljudlöst nerför trappan.

Någon, kanske jag, reflekterar över episodens tystnad,
är som döv
och tänker: Var de riktigt verkliga,
kvinnan och hunden?

...

Är vi i samma film?

Just nu gillar vi Leif Holmstrands Vid mardrömmens mål, en diktsamling fylld till bredden av zombier, mördare och referenser till klassiska skräckfilmer som Fredag den 13:e, Hellraiser och Motorsågsmassakern. Så fram med korsen, vitlöken, silverkulorna och läsglasögonen.

Mer poesi

jag doppar mig
i små blåbärs
buskage
låter mig
gärna rinna
mellan fingrarna
-ur Under morgonens bila

Nobelpristagaren Elfriede Jelinek inledde sin författarbana som poet, och nu finns ett urval av hennes dikter från 1966-68, utgivna av Modernista, med titeln Under morgonens bila.

----

En annan ny diktsamling på stadsbiblioteket är Kennet Klemets Kling kling, för vilken han fick Gerhard Bonniers lyrikpris 2010, med motiveringen:
"Med lugn behärskning skildrar Klemets den gränsöverskridande och radikalt jagupplösande erfarenheten av att på samma gång vara barn, älskande och förälder, underkastad och jämlik - en mångdimensionell tillvaro."

En stark känsla av drömmar. Av att fortsätta livet. Med
ryggen mot väggen. Blicken vidöppen, hämningslös. Livet
strömmar in. Utan förvarning. Utan spill.
-ur Kling kling.

Läs mer om Kling kling här.

Ett orent rim

Om dig vet jag ingenting

hur mycket jag än talar och skriver

jag förlorar alla strider

ett orent rim är jag

en ögontjänare

För andra är du

en bror en brudgum

men jag känner dig inte

fastän du säger att du känner mig

och alltid ser vem jag är

under förklädnader

Jag tillbad en tavla i bjärta färger

och sade att det var du

en sötaktig sorg målad i ditt ansikte

du såg sminkad ut

Hur ska jag kunna veta vad som är sant

om dig

och om mig

hur tavlans ansikte var verkligare

än ditt eget

Kom till mig, sade du

jag vände mig bort

det var min egen inre röst

inte sant

Christine Falkenlands bok ”Om honom” ligger vid min säng. I den finns det ord från henne till mig. Både med de tryckta bokstäverna och den varma hälsningen skriven med hennes hand.

(Foto Kristin Lidell)

LYCKA * 3

1) Årets första blåsippa!

2) Jag fick min reserverade bok ”Sorgesång för Easterly”, en novellsamling skriven av Petina Gappah.
Se här Karin Nykvists recension i Sydsvenskan.

3) Och så imorgon är Virpi Pahkinen i stan med sin föreställning Morpho Z.

Mystisk dam vid flygel

Det här är perfekt musik i mysjazz stuk att ha i bakgrunden när man är djupt försjunken i en god bok! Eller att ha i Ipoden på promenaden. Lyssna och njut av Melody Gardots senaste CD "My One and Only Thrill". En ung, mycket musikalisk tjej från New Jersey.

Den siste greken!

Ett stort GRATTIS till Aris Fioretos.

Igår tillkänna gavs det att han vunnit SR:s Romanpris för sin bok "Den siste greken".

– Romanpriset delas ut av det finaste man kan föreställa sig som författare: läsare, säger Aris Fioretos.

Kostis Papakongos

Sparven

Under jätteeken drog förbi
ett otal orkestrar genom åren
de spelade fiol och klarinett
kornett och elektrisk gitarr.

Och i eken en liten sparv
i djupaste ålderdom
som tappat fjädrar, blivit kal
fått vitt skägg och vit mustasch.

Han ser inget längre, hör inte
han bara sjunger
sjunger dag och natt
ovan orkestrarna, ovan tiden.
Det är poeten, mina barn!
Ni kan lägga undan era slangbågar!

Poeten faller ej till marken
och dödas ej av stenar.
Han sitter i eken och drömmer
sig hän till Egeiska havet
och mumlar Illiader och Odysséer
i örat på oändligheten.

Av Kostis Papakongos från diktsamlingen Drömmar.

Doris x 12

I veckan fick Kathryn Bigelow en Oscar för bästa regi och blev därmed första kvinna att få den utmärkelsen. På tiden kan tyckas. Faktum är att det endast är en knapp handfull kvinnliga regissörer som ens nominerats för en Oscar i denna kategori, vilket säger en hel del om filmbranschen.

För att stärka kvinnors villkor inom svensk film bildades 1999 filmnätverket Doris Film, vars manifest lyder:
Manus ska vara skrivna av kvinnor
Filmerna ska ha minst en kvinnlig huvudroll
Konstnärliga A-funktioner ska besättas av kvinnor
Originalmusiken ska komponeras av kvinnor

Ett spännande och kanske lite (och kanske inte så lite) provocerande projekt i en mansdominerad filmvärld, som hittintills lett fram till sju kortfilmer. Kortfilmerna kom till efter att man utlyst manustävlingar, och nu finns ett urval av dessa manus samlade i en bok tillsammans med de sju kortfilmerna. Boken heter Doris x 12, och är i allra högsta grad läsvärd liksom kortfilmerna är sevärda!

Inte minst är denna bok+dvd intressant för alla som skulle vilja göra en kortfilm, eller skriva ett filmmanus, eftersom de ger en spännande inblick i hur ett manus kan transformeras till film.

Cocktailslattar

I Joseph O'Neills roman Nederland läser jag följande:

"Isen låg över Hudson i hela dess bredd som ett molntäcke. De vitaste och största flaken var platta månghörningar omgivna av en sörja av stöpis, som om en triljon cocktailslattar hade hällts ut där. Vid flodstranden, där murkna stumpar från en gammal pir stack upp som en mangroveart, var isen en grumsig, stelnad, pappersaktig röra och längre ut färdades flak snabbt mot flodmynningen."

Jag gillar den bilden av snösörja som en följd av en triljon utspillda drinkslattar.Och nu när backen är hård, kall och farligt halkig ena dagen och plaskigt blöt och sörjig nästa känns bilden än mer träffande.

Om boken Nederland vill jag inte säga mycket mer, det är svårt att beskriva den utan att få den att låta tråkig, vilket den absolut inte är. Den fick Pen Faulkner Award 2009, och vill ni veta mer än så är det bara att släpa sig till biblioteket.

Internationella kvinnodagen

Idag är det 100 år sedan Internationella kvinnodagen instiftades.

Jag är i Göteborg och här har 8 mars-kommittén anordnat en demostration. Jag ska demonstrera för första gången på flera år.

Min dotter Cornelia ska tala på Götaplatsen om den unga kvinnans situation i samhället.

Det är inte lätt för de unga kvinnorna idag med arbetslöshet och kraven om att passa in dagens sväva skönhetsideal.

När det begav sig på 70-talet lyssnade jag mycket på Röda bönor. Deras musik håller fortfarande idag!

Så var så goda!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de änglsades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye ur För trädets skull (1935)

"håpas du trifs bra i fengelset"

Ibland när jag läser berörs jag så kraftigt att jag har svårt att förhålla mig till det jag läser. Nu har jag precis läst ut en sådan bok! Susanna Alakoskis "håpas du trifs bra i fengelset".
Det är historien om Anni och Sami som växer upp med missbrukande föräldrar som aldrig fanns för sina barn. Anni blir den duktiga som tar hand om det mesta, hon försöker så gott hon kan. Som vuxen utbildar hon sig och arbetar till "hjälparbetare". Sami går i Obervationsklass, trots att han var begåvad, egentligen mycket begåvad! Som Anni uttrycker det. Han börjar missbruka narkotika tidigt.

Den har krypit in under mitt skinn! Ätit sig in i min kropp! Kunde inte hålla den ifrån mig. Var tvungen att vila mellan läsningarna. Boken tog tid att läsa, fick läsa om för jag snubblade runt bland orden av förtvivlan, den totala sorgen och hopplösheten. Fick kraft i kärleken som var så tydlig men också otydlig. Vem skulle offras Anni själv eller hennes man och barn eller Sami? Alakoski beskriver en människa som håller på att drunkna, som kämpar, som ger upp. Den stora förlusten över brodern som finns, som försvinner, för att sen dyka upp. Aldrig någon trygghet eller vanlighet.
Socialens trendkänsla för behandlingar och metoder som inte leder någonstans. Svensk socialhjälps stora misslyckande, för de har ingen hjälp för fattigdomen. Alakoski skriver "Fattigdom, klämtade klockorna, ringde det i öronen. Armodet, eländet, nöden, misären, torftigheten, bristen. Fattigarvet, hur kunde socialmodet vara så blint för fattigarvet och fattiggenen. På hjälputbildningen var detta den enda vinkel som aldrig togs upp, fattigdomsvinkelkursen fanns inte."
Boken har en dedikation: Till alla anhöriga. Det är en tröstbok mitt i allt elände trots allt. Och en bok om kärlek.

Anna Hallgren recenserar i Aftonbladet:
Håpas du trifs bra i fengelset är en tematiskt mycket viktig bok. Men stilistiskt sett känns den mindre angelägen. Jag rasar motståndslöst genom berättelsen, och slås av hur snabbt eller hastigt den tycks berättad. Som blixtrade den bara förbi och ja, det är ett problem.
Jag skulle faktiskt önska att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden.
För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligen att deras läsare i stället övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?
Varför?
Och på vems premisser?
Jag säger som G Greider i Aftonbladet -Jag trodde inte mina ögon när jag läste det.
Alakoskis bok hör ihop med titeln till Carl-Göran Ekerwalds Läsa innantill och bli en annan
Och jag hoppas att engagerade lärare kommer använda den här boken i hjälputbildningar!
Den behövs!
Läs Alakoskis "håpas du trifs bra i fengelset", låt dig uppröras och beröras!