Kostis Papakongos

Sparven

Under jätteeken drog förbi
ett otal orkestrar genom åren
de spelade fiol och klarinett
kornett och elektrisk gitarr.

Och i eken en liten sparv
i djupaste ålderdom
som tappat fjädrar, blivit kal
fått vitt skägg och vit mustasch.

Han ser inget längre, hör inte
han bara sjunger
sjunger dag och natt
ovan orkestrarna, ovan tiden.
Det är poeten, mina barn!
Ni kan lägga undan era slangbågar!

Poeten faller ej till marken
och dödas ej av stenar.
Han sitter i eken och drömmer
sig hän till Egeiska havet
och mumlar Illiader och Odysséer
i örat på oändligheten.

Av Kostis Papakongos från diktsamlingen Drömmar.