"håpas du trifs bra i fengelset"

Ibland när jag läser berörs jag så kraftigt att jag har svårt att förhålla mig till det jag läser. Nu har jag precis läst ut en sådan bok! Susanna Alakoskis "håpas du trifs bra i fengelset".
Det är historien om Anni och Sami som växer upp med missbrukande föräldrar som aldrig fanns för sina barn. Anni blir den duktiga som tar hand om det mesta, hon försöker så gott hon kan. Som vuxen utbildar hon sig och arbetar till "hjälparbetare". Sami går i Obervationsklass, trots att han var begåvad, egentligen mycket begåvad! Som Anni uttrycker det. Han börjar missbruka narkotika tidigt.

Den har krypit in under mitt skinn! Ätit sig in i min kropp! Kunde inte hålla den ifrån mig. Var tvungen att vila mellan läsningarna. Boken tog tid att läsa, fick läsa om för jag snubblade runt bland orden av förtvivlan, den totala sorgen och hopplösheten. Fick kraft i kärleken som var så tydlig men också otydlig. Vem skulle offras Anni själv eller hennes man och barn eller Sami? Alakoski beskriver en människa som håller på att drunkna, som kämpar, som ger upp. Den stora förlusten över brodern som finns, som försvinner, för att sen dyka upp. Aldrig någon trygghet eller vanlighet.
Socialens trendkänsla för behandlingar och metoder som inte leder någonstans. Svensk socialhjälps stora misslyckande, för de har ingen hjälp för fattigdomen. Alakoski skriver "Fattigdom, klämtade klockorna, ringde det i öronen. Armodet, eländet, nöden, misären, torftigheten, bristen. Fattigarvet, hur kunde socialmodet vara så blint för fattigarvet och fattiggenen. På hjälputbildningen var detta den enda vinkel som aldrig togs upp, fattigdomsvinkelkursen fanns inte."
Boken har en dedikation: Till alla anhöriga. Det är en tröstbok mitt i allt elände trots allt. Och en bok om kärlek.

Anna Hallgren recenserar i Aftonbladet:
Håpas du trifs bra i fengelset är en tematiskt mycket viktig bok. Men stilistiskt sett känns den mindre angelägen. Jag rasar motståndslöst genom berättelsen, och slås av hur snabbt eller hastigt den tycks berättad. Som blixtrade den bara förbi och ja, det är ett problem.
Jag skulle faktiskt önska att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden.
För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligen att deras läsare i stället övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?
Varför?
Och på vems premisser?
Jag säger som G Greider i Aftonbladet -Jag trodde inte mina ögon när jag läste det.
Alakoskis bok hör ihop med titeln till Carl-Göran Ekerwalds Läsa innantill och bli en annan
Och jag hoppas att engagerade lärare kommer använda den här boken i hjälputbildningar!
Den behövs!
Läs Alakoskis "håpas du trifs bra i fengelset", låt dig uppröras och beröras!