Irène Némirovsky

En ruggig dag i januari, läser jag Némirovskys Blodets hetta.
"...kom en bil full med parisare som stannade till framför hotellet för att få något att dricka och samtidigt få ett litet fel reparerat på bilen. Skrattande och pratande kom de in i salen. Några kvinnor mönstrade mig, andra försökte förgäves sminka sig framför de grumliga spegelglasen som förvanskar ansiktsdragen. Ytterligare andra gick fram till fönstren och betraktade den lilla knaggliga gatan och de sovande husen i hällregnet.
-Så lugnt det är här sa en flicka skrattande och vände genast blicken från fönstret.
Senare passerade de mig på vägen. De var på väg mot Moulins. I natten skulle de köra igenom många fridfulla trakter, många sömniga byar; här på landsbygden skulle de åka förbi stora tysta hus med mörka fönster. De skulle inte kunna föreställa sig att folk här lever ett rikt och hemligt liv som de aldrig får veta något om."
Jag har fått följa med Silvio genom de olika årstiderna när han berättar om det hemliga livet parisarna ej tog sig tid för.
Han lever i en liten utdöende by i Frankrike. Silvio trivs med sitt gammelmansliv, som mest består av att klappa hunden och sköta om sin trädgård. Hans släktingar, familjen Èrard bjuder honom på dottern Colettes bröllop. Här ser han den unga vackra Brigitte. Ju längre jag läser desto mer tätnar historien med stark passion och ond bråd död.
Blodets hetta är troligen skriven 1941. Manuskriptet var ett av dem som "återfanns" 2005. Irène Némirovsky dog i Auschwitz 1942.