En sista riktig kyss

Jag har tidigare bloggat om Modernista Pulp, en bokserie inriktad på noir och "kanoniserat skräp". Den tredje boken i serien är James Crumleys En sista riktig kyss, och det är en hårdkokt deckare av klassiskt snitt - iskalla tuffingar och svala damer med andra ord.

Vad som kanske kan intressera en och annan med just "En sista riktig kyss", är att deckarförfattare som George Pelecanos och Dennis Lehane har hyllat den med storslagna superlativ, och personligen gillar jag åtminstone Lehane (även om jag har svårt att förstå varför alla tycks vara så förbaskat förtjusta i den nyutkomna Ett land i gryningen, det var inte min kopp te!).

En sista riktig kyss börjar utmärkt; en privatdetektiv vid namn Sughrue är på jakt efter en författare som gett sig ut på en barrunda (som sträcker sig över hela USA!). Under jaktens gång blir han ombedd att leta efter en försvunnen flicka, och det osannolika inträffar att Sughrue och den sedmere återfunne författaren slår sina påsar ihop, varmed de snart bildar ett av de mer oväntade (och inte helt lyckade eller i slutändan samstämmiga) deckarparen i litteraturhistorien. Charmigt som attan.

Möjligen tappas en del av charmen under romanens andra halva, som till stor del ägnas åt våldsam action, men det är antagligen en smaksak. Drivet skrivet och underhållande är det i vart fall.