Saramago har redan fått Nobelpriset

Det är många här på stadsbiblioteket som har hyllat José Saramagos senaste roman Dödens nycker. Nu har jag också läst den och kan inte annat än inställa mig i hyllningskören. Den är fullkomligt och oavkortat fantastisk.

Romanen handlar om döden (med litet d!) som tröttnar på människans gnäll, och bestämmer sig för att låta människorna i ett litet land fortsätta leva oberoende vad. Döden tar helt enkelt semester. Och komplikationerna som uppstår är många, vad ska begravningsbyråerna, försäkringsbolagen och inte minst kyrkan göra nu när den grundläggande principen för deras verksamhet är satt ur spel, och hur ska sjukhusen och ålderdomshemmen hantera de alltmer ökande antalen människor som inte faller ifrån av naturliga orsaker?

Trots det inte så lite allvarliga ämnet upprätthåller Saramago en ton som är både ömsint och roande när han lyfter fram människans skenhelighet och hyckleri, och samtidigt formulerar en kärlekshistoria som är lika oväntad som vacker. Det är helt enkelt ett mästarprov av en mästare.

Nobelpriset till Magris?

Jag läste häromveckan Claudio Magris roman Ett annat hav, och blev oerhört imponerad. Magris lyckas med konststycket - och det närmast paradoxala - att vara precis samtidigt som han är vag, med en text som trots att den rör sig framåt i tiden ändå tycks befinna sig i nästan fullkomlig vila. Det kanske låter tråkigt, men är tvärtom en mycket behaglig upplevelse.

Den handlar om Enrico Mreule, som ingenting annat önskar sig än att fly världen och livets tumult, likt en Buddha försöker han kasta av sig begär och önskningar, och ger sig av från Europa till Sydamerika där han blir kvar i tretton år, i självvald isolering. En stor del av romanen ger plats åt Mreules funderingar och minnen, kanske därav känslan av stillastående tempo, men språket är så klart och funderingarna så skarpa att läsningen trots det låga tempot känns omtumlande.

Enrico Mreule har existerat i verkligheten, och är ihågkommen eftersom han var god vän till en italiensk poet som dog mycket ung och delvis därför kommit att bli beryktad. Och Claudio Magris låg högst upp på Ladbrokes lista över tänkbara Nobelpristagare i litteratur förra året - jag skulle inte ha några invändningar om han fick det i år (och det är ju snart dags, som bekant...).

Det moderna genombrottet

Det moderna genombrottet är titeln på den nyutkomna sjunde delen av Signums svenska kulturhistoria. Andra hälften av 1800-talet målas upp med industrialisering, väckelse och nykterhetsrörelse.

Fjorton författare behandlar t ex stadsplanering, friluftsliv, folkmusik och kommunikationer. Ämnen som prydnadsfåglar, encyklopedier och naturaliesamlande lockar till läsning och ger inblick i tänkandet och livet på 1800-talet.

Allt är lättsamt skrivet med tidstypiska illustrationer men också med gedigen notapparat och litteraturlista.

Signums svenska kulturhistoria är ett storverk som lundaförlaget har all heder av.

Fullständiga färskingar

Skulle du mot förmodan söka en länk mellan låt säga Salingers Räddaren i nöden och Burgess A Clockwork Orange (även utgiven på svenska med titeln En apelsin med urverk), med andra ord en länk mellan en relativt stillsam tonårsrevolt till en något mer extravagant dito, skulle möjligen Colin MacInnes Fullständiga färskingar kunna vara svaret.

Och det är just allt jag har att komma med idag...

Författarafton i bokhandeln

Är just hemkommen från en författarafton på Akademibokhandeln. Mian Lodalen och Johan Theorin presenterade sina nya böcker. En spännande tillställning som även bjöd på boktips av Marcus Rehn från Bonnierförlagen. Jag blev mycket intresserad av Mian Lodalens bok, Dårens dotter, som handlar om hennes uppväxt i Jönköping och framförallt om hennes frånvarande, galne pappa. Jag tycker att det kan vara en extra krydda när man känner igen miljön. Boken utspelar sig på -60 och -70 tal och har dessutom en ordlista som "översätter" Jönköpings slangen till svenska. Det är att sätta Jönköping på litteraturkartan.


Johan Theorins nya bok med den underliga titeln Nattfåk underhöll med underfundiga historier. Vi fick veta att fåk på "Öländska" är ett riktigt kraftigt snöoväder. Ser verkligen fram emot att läsa den, tyckte mycket om Skumtimmen.

McSweeney

Nu när snart Dave Eggers nya roman finns tillgänglig att låna, vill jag passa på att tipsa om den hemsida som Eggers driver, som heter McSweeneys, vilket tillika är namnet på den litteraturtidskrift som Eggers är redaktör för.

McSweeneys är en hemsida som blandar högt och lågt, det är onekligen en blandad kompott men inte sällan är det hejdlöst kul. Hemsidan hittar ni här, och en av mina favorittexter som visar vådan av att skicka epost till kategorin "alla", den hittar ni här.

Och tycker ni att det är såå trist att sitta framför skärmen och läsa (och kanske redan har tröttnat) så finns McSweeney även i bokform, under titeln Created in darkness by troubled Americans.

Och Dave Eggers senaste roman heter givetvis Vad är detta vad, och den har jag ännu inte läst, men kritiken tycks hittills ha varit blandad med övervikt till det positiva. Får återkomma i den frågan.

Hiss till galgen

Det är något alldeles extra att se Jeanne Moreau vandra omkring och mumla för sig själv i ett nattligt Paris, vad hon säger går inte att höra eftersom ljudet dränks av ett stämningsfullt jazz-beat signerat Miles Davis, men man behöver inte höra för att förstå vad som pågår i hennes tankar, känslorna befinner sig på huden, och det är något alldeles, alldeles extra.

Scenen är hämtad ur Louis Malles utmärkta thriller Hiss till galgen, en film som onekligen känns Hitchcock-inspirerad, en man mördas och ett misstag begås som leder till minst sagt oanade konsekvenser. Det är film när det är som bäst - känsla, atmosfär och suveränt skådespeleri. I den flodvåg av nya, hårt marknadsförda filmer som vi blir överrösta av är det lätt att glömma vilka guldkorn det finns att finna om man bara tar sig tid att gräva sig en bit bakåt i tiden. På stadsbiblioteket kan man hitta en mängd dylika guldkorn.

Vill du veta mer om Hiss till galgen kan du läsa Louis Malles egen redogörelse här!

Mordbyn

Ett tips ur veckans skörd av nyutkomna romaner: den tyska författarinnan Andrea Maria Schenkels Mordbyn.

Mordbyn är en thriller som bygger på ett sant och inte minst otäckt kriminalfall, där karaktärerna som var direkt eller indirekt inblandade driver berättelsen framåt genom att berätta vad de sett eller hört – det är som att få kika brottsutredaren över axeln (även om det inte egentligen är fråga om en brottsutredare…). Och en smula gastkramande är det onekligen.

Mordbyn blev belönad med Deutscher Krimipreis 2007.

4 månader, 3 veckor & 2 dagar

Jag tror knappast att jag behöver tillägga något till den hyllningskör som omringat den rumänske regissören Christian Mungiu och hans film 4 månader, 3 veckor & 2 dagar. Vinnare av Guldpalmen i Cannes och Bronshästen på Stockholms filmfestival, och med en lång rad ytterligare utmärkelser får den betraktas som en av de mest hyllade filmerna från 2007.

Det är en i det närmaste dokumentärt berättad film om två kvinnor som befinner sig i en inte alltför avlägsen värld (i tid och plats, Ceausescus Rumänien på 80-talet) där kvinnans rättigheter är begränsade, och hennes utsatthet därför i det närmaste obegränsad. Det är en både otäck och obehaglig film, som utspelar sig lika mycket i de uttalade orden som i det underförstådda kroppsspråket, och den finns att låna på Stadsbiblioteket, så det finns ingen anledning att missa den.

WATCHMEN 09-03-20

Till våren 2009 kommer serieromanen Watchmen att gå upp som film på biograferna. Watchmen kom ut på 1980-talet, på svenska i början av 90-talet, och jag läste den när jag var i tonåren och jag älskade den. Med anledning av den kommande filmatiseringen läser jag nu om boken, och upplever samma barnsliga förtjusning som när det begav sig. Tonåringen i mig kan knappt bärga sig i väntan på biopremiären, och ryser av välbehag inför denna trailer.

Watchmen handlar om en grupp maskerade hjältar, inte superhjältar eftersom ingen (med ett undantag) har några övernaturliga krafter, de är bara vältränade typer som inspirerade av serietidningarnas Stålmannen och Batman ger sig ut på gatorna för att bekämpa brott. Till en början är de älskade men efterhand tröttnar folk och börjar istället håna dem innan deras förehavanden förbjuds med lagar. När boken börjar är det 80-tal, hjältarna är pensionerade och minns med visst vemod den gamla goda tiden, och så plötsligt blir en av dem mördad. Den ende som inte velat ge upp sin karriär, och som därför är efterlyst av polismyndigheterna, kallar sig Rorschach, och han börjar undersöka vad som egentligen hänt. Och sakta börjar en otäck händelsekedja nysta upp sig.

Watchmen är skapad av Alan Moore, som även ligger bakom bland annat serieromanerna V - for Vendetta och The League of Extraordinary Gentlemen, som båda också blivit filmer.