Leonora Carrington "Hörluren"

Leonora Carringtons "Hörluren" är utgiven på Sphinx Bokförlag, som ger ut prosa och teoretiska texter i surrealismens, absurdismens och den ohejdade tankens anda. Vilket är härligt nödvändigt i vår bokmarknad. Tack alla mindre förlag som VÅGAR satsa friskt.
"Hörluren" skrevs på engelska men gavs först ut på franska 1974. Leonora Carrington (född 1917) är också surrealistisk konstnär.

Den är en av mina främsta läsupplevelser det här året.
Huvudpersonen är 92-åriga Marian Leatherby som är mer eller mindre döv får, av sin goda väninna Carmella, en hörlur. Och det får konsekvenser för Marian. I romanens början bor hon hos sin son och hans familj. Med hörluren lyssnar hon till följande samtal-

"Vi måste berätta det för henne." "Berätta?" sade Muriel förvånat. "Hon har ingen aning om var hon är någonstans, jag tror inte ens att hon kommer märka förändringen." "Hon skulle kunna göra det", sade Galahad. "Man kan aldrig vara säker på hur mycket hon förstår av någonting." "Din mor", svarade Muriel, "är senil. Ju fortare du accepterar det, desto bättre." Jag tog bort luren från örat en liten stund, delvis för att min arm värkte. Senil? ja jag får nog säga att de har rätt, men vad betyder senil? (sid 17)

Marian blir flyttad till mycket underligt hem för äldre damer som drivs av Ljusbrunnens brödrarskap, där religiösa riter hör till det dagliga programmet.
Här bor det egensinniga, originella damer som blir Marians vänner. Hemmet styrs hårt av dr Gambit, damerna gör uppror, trötta på allt arbete och lite mat . Det är starka porträtt av starka kvinnor som vägrar låta sig underkasta sig. Berättelsen är fantasifull och humoristisk, där verkligheten blir dröm och mardröm. Till en början historien lågmäld men den växer sig starkare och starkare för att slå ut i en riktig istid!
Jag kände mig styrkt, glad och häpen efter att ha läst boken om 92-åriga Marian Leatherby.

Personligen tycker jag att tiden är oviktig och när jag tänker på höstlöven och snön, våren och sommaren, blommorna och bina inser jag att tiden är oviktig, ändå fäster människor så stor vikt vid klockor. Jag å min sida tror på inspirationen, ett inspirerat samtal mellan två människor med något slags mystisk samhörighet kan bringa mer glädje åt livet än ens det dyraste slag av klocka. (sid.33)