I don't wanna grow up

Jag har läst någon gång att Christopher Milne i perioder av sitt liv var oerhört deprimerad eftersom han i omvärldens ögon ständigt betraktades som Christopher Robin, den förevigade pojken i A.A. Milnes böcker om Nalle Puh. Han tilläts helt enkelt inte växa upp.

Ett liknande öde tycks de fyra bröderna Davies ha haft, som tillsammans utgjorde inspirationen för J.M. Barries berättelser om Peter Pan, pojken som de facto aldrig växte upp. Detta åtminstone om man tar den argentinske författaren Rodrigo Fresan på orden, i hans fiktiva biografi (en sån där som till stor del bygger på fakta men som inte utger sig för att vara sann) Kensington Gardens, som handlar om just J.M. Barrie. Enligt denna roman följde engelsk press varje steg som Davies-bröderna tog, med rubriker som ständigt hänvisade till Peter Pan.

Och det är när jag läser Fresans roman som jag slås av skönlitteraturens kraft, hur den kan inverka i människors liv och påverka deras tänkande. Ibland stöter man på frågan huruvida skönlitteratur kan ha makt att förändra människors liv. Om det vore möjligt att fråga Christopher Milne eller bröderna Davies är svaret antagligen uppenbart.

Under strecket: Fresans roman är i ärlighetens namn en smula krävande, och onekligen lätt att köra fast i (jag har åtminstone gjort det). Men den är hyllad världen över, så den ska väl vara bra... För den som föredrar ett mer lättsmält alternativ är tipset givetvis filmen Finding Neverland, som med Johnny Depp i huvudrollen skildrar J.M. Barries liv omkring tillkomsten av Peter Pan.