Eroica och ett framvaskat guldkorn

Under väldigt kort tid har jag i två romaner stött på hänvisningar till Beethovens Erioca. Mystiska sammanträffanden? Antagligen inte, men som min klassiska utbildning är bristfällig blir jag nyfiken.

Böckerna i fråga är Carpentiers Hetsjakt, en pulserande och ångestladdad kortroman om en ung man på väg att hinnas ifatt av sitt egenhändigt skapade öde; och den utomordentliga Falska fåglars paradis av Hildesheimer. I den förstnämnda fungerar Beethovens sorgmarsch som ett ledmotiv, i den senare passerar hänvisningen förbi som knappt mer än en parantes.

Att musiken kan ha en relevant roll i skönlitteraturen lär inte ha passerat någon obemärkt, nu senast gjorde ju Ajvide Lindqvist en grej av att låta sina ondingar citera Smiths-låtar. Och på något sätt känns det mer legitimt att basera en roman på ett klassiskt stycke än att göra en musikal av ett schackparti, men det kanske är en orättvis jämförelse (och antingen viss skillnad rent lukrativt).

Hildesheimers roman är för övrigt bland det bästa jag läst på länge, en skojfrisk skröna om charlataner som gör sitt bästa för att lura varann, där heder saknar betydelse så länge det finns något att vinna på att ignorera moralens grundprinciper. Det är ytterligare ett sådant guldkorn som jag tror att alltför många missar, trots att den både till omfång och stil är ytterst lättillgänglig.

Vad gäller Beethoven så är Eroica tvivelsutan ett mycket fint stycke symfoni, men jag kommer nog inte överge min förkärlek för ensamma män med akustisk gitarr trots allt.