19 juni 2008

Läge för en dystopi?

Jag läste nyligen Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, och blev djupt tagen. Det är en science fiction-roman på så vis att den beskriver en möjlig framtid, och en dystopi i den mening att det är en skrämmande framtid Atwood tvinnar. Handlingen utspelar sig nära den tid då romanen skrevs, det vill säga 1980-talets mitt, och världen som beskrivs är inte alldeles olik den värld vi känner igen som vår. På så vis påminner Tjänarinnans berättelse om Kazuo Ishiguros briljanta science fiction-roman Never let me go, som kom för bara något år sedan. Framtiden ligger aldrig särskilt långt bort.

Samtidigt säger all god science fiction lika mycket om sin samtid som om den möjliga framtid den beskriver. Den lyfter ut tendenser i ett ofärdigt samhälle och varnar oss för de misstag vi kan vara på väg att göra. På så sätt tar det lång tid innan de bästa av dessa romaner förlorar sin aktualitet (FRA, signalspaningslag, 1984, någon?)

I Tjänarinnans berättelse har miljögifter gjort att människan fått svårt att reproducera sig. Som en följd av detta sker i USA en statskupp som raderar ut dess regering, och en kristen extremhöger tar över makten. I deras ögon är det ett århundrade av syndigt leverne (abort, sexuell frigörelse) som ligger bakom den fallande fertiliteten, och de bygger upp ett nytt, totalitärt system som bygger på bibliska grunder. I denna nya värld är mannen härskare, och kvinnan förpassas till Hustru, Hushållerska eller Föderska. Romanens huvudperson tillhör den sistnämnda gruppen, hon tränas att tänka renlärigt och att offra sig och sin kropp för framtidens bästa, men kan ändå inte förmå sig att släppa tanken på att livet måste bestå av något mer. Fullständigt i händerna på ett patriarkat som metodiskt rensar ut alla oliktänkande är hon tvungen att gömma sina känslor i ett inre, undangömt rum. Det är inte utan att tankarna går till Anne Franks dagbok.

Atwoods roman kan ses som ett inlägg i miljödebatten, en feministisk varning eller helt enkelt en ryslig skräckroman; men framför allt är det en oemotståndlig läsning. Spännande och tänkvärd, vad mer kan man begära?

6 kommentarer:

Meliha sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Meliha sa...

Antar att du känner till alla kända verk om dystopin. Många av dessa författare blev inspirerade av Kafka, din favorit igen, om jag inte missuppfattar ditt skrivande.
Jag tyckte i alla fall om filmen The island om den nu kan jämföras med Never let me go.

Mårten sa...

Alla verk lär jag inte känna till, men vad gäller beskrivning av totalitära samhällen får väl Kafkas Processen sägas vara en ledstjärna. Och visst finns det likheter mellan filmen The Island och Never let me go, om än jag anser den senare vara mycket mer vardagsnära och därför mer skrämmande, eftersom den kommer mig närmare in på livet. Hur som, just nu är jag mest nyfiken på den första "försvunna" kommentaren; självcensur?

Meliha sa...

Det var jag, Mårten och det var samma kommentar fast med några stavfel. Gick inte att redigera, så jag tog bort det. Med kända verk menar jag några verkligen klassiska verk jag känner till (Huxley, Bradbury, Orwell,...), av ren allmänbildning. Kafka är inte heller min grej, men jag tyckte verkligen om Förvandlingen. Beskrivningen av G. Samsas morgon upplever jag gärna igen.

Mårten sa...

Ah, ingen hemlig beundrare sålunda...
Vad gäller klassiska dystopier kan man numera lägga till en av årets riktiga höjdare: Cormac McCarthys Vägen.

Meliha sa...

Såg din kommentar på Lingonline. Måste läsa den. Du verkar vara imponerad. Kul! Böcker med sådant betyg efterfrågas.