Himmel av Torbjörn Flygt

Jag har lyssnat på Himmel av Torbjörn Flygt. Inläsaren är skådespelaren Björn Kjellman och han har spelat personer i boken. Det nya sättet att uppleva boken med redan skapade bilder av någon annan gör att läsningen får en annan dimension. Även intrycket och helhetskänslan blir annorlunda och man får en särskilt tolkning av boken just på grund av skådespelarens insats och jag tyckte om den.

Har läst några recensioner om boken samt att Flygt är en bra samhällsskildrare.
Ja, från början var jag ganska tveksam om jag tyckte likadant, eftersom personerna och handlingens utveckling kändes schablonartade.

Någonstans i mitten av boken har en bifigur i romanen en monolog, en längre monolog, som gör romanen absolut läsvärd. Diplomaten, en skum, halvkriminell figur (oklart i boken), lär man känna lite i början, och då förstår man att han är den cyniske, halvidiotiske, allvetande babblaren och samhällskritikern jag förväntade mig att få höra.

Diplomaten (och möjligtvis inläsarens presentation av honom) har gjort att jag resten av boken hoppades på mer liknande invändningar och skildringar av andra personligheter, men nej, det förblev enligt konceptet: bra, förväntat underhållning av bättre kvalité.
Det är lite synd, tycker jag, eftersom just Diplomaten är bevis på att rykten om Flygt stämmer bra och då förväntade jag mig en utveckling av andra redan bra påbörjade beskrivningar av personer och historier i boken, som Parvaneh och Amirs historia t ex.
Undrar vad en iranier eller irakier skulle säga om den. Själv är jag väldigt tveksam att den håller. Kan nästan tro att Parvaneh hade mod att lämna sin våldsamme make, men inte att hon skulle ha en pojkvän som dessutom är irakier. Den historia är berättad ur absolut svensk vinkel och jag undrar igen om Flygt har pratat med någon som kan ämnet bättre än han själv eller jag.
Vidare är det Lenas indolens, gränslösa indolens och svaghet, men där kan man snarare bli irriterad än tro att den inte är möjlig.
Det jag skulle vilja få mer av romanen är en djupare personlighetsskildring,
men det är kanske inte meningen med just den boken. Flygt har i alla fall varit ganska konsekvent, nästan hela vägen.
När jag tänker på dialoger, kommer jag på att de också är välarbetade, det som nästan stör mig att är att boken är väldigt slipad, nästan ansträngd, särskilt situationerna och sambandet mellan personerna. Jag skrev nästan två gånger i sista meningen och med det vill jag betona att jag tycker att "Himmel" är bra bok i sin genre och att den absolut fungerar, inte bara som sommarläsning. Undrar verkligen om det är möjligt att skildra samhället på djupare plan, när mycket runt om är så ytligt och materialiserat.