Fogghelflora av Joar Tiberg

Gröngölingskrattet hör till det centrala i vårskramlet.
När det är två som faller varandra i talet svarar det långt
nere i nåt tukaktigt.
Han ger blanka fan i att allt är fel, att det är åtminstone
ett par månvarv för tidigt. Han skriker fylligt för
full hals - klyh - klyh - kly - kly!
En gång klev jag rakt in i hans kolsvarta ansikte.
Han satt och plundrade myrstack som vanligt, och var
så upptagen att han inte hörde när jag kom. (Ofta blir
han en mumsbit för räven på det sättet.) Han vred
ormhalsen och satte blicken i mig. Vi var nog lika förlägna
båda två - visste inte vilken fot vi skulle stå på.
Den gulgröna övergumpen lyste lamplik.
Sen minns jag inte mer.

En dikt ur Joar Tibergs nya diktsamling utgiven på Heidruns förlag.