Haiku

Veckans Måndagsdikt består av två haikudikter som är författade av vår pensionerade bibliotekskollega Gerda Holm, som hälsar så gott till alla. Vill ni hälsa tillbaka så skriv gärna en kommentar till detta inlägg.

Haiku

Vitgrått vältrande
farligt formlös, vasst råkall
slukar dimman byn

Blå är vintersnön
om kvällen och gårdarnas
fönster som lyktor

Biblioteket i Aspudden

låg en trappa upp i den första porten på Erik Segersälls väg alldeles bredvid ölkaféet Norma. Dit sneglade far, men nu var vi på väg till en annan lokal, ganska mörk och oansenlig men för oss en helgedom. Ett biblioteksbesök får en att känna sig högtidlig och på samma gång erfara en stor glädje, kan man säga lycka? Visst var det lycka vi kände då vi sakta vandrade runt i biblioteket, spred ut oss och förrättade egen andakt, vid C eller Dg, men då och då möttes till gemenskap i gångarna vid Hc eller Hce. Där log vi mot varandra utan att säga något, ty tystnaden rådde härinne, en god tystnad som alla var rädda om.
Det fanns många olika slags böcker på biblioteket, men till det yttre var de lika, ingen förmer än någon annan, klädda som de alla var i röda skyddsband, dock med särskiljande titel och författarnamn, Jack London eller Moa Martinson eller Harry Martinson.
Och den som öppnar det magiska skrin som en bok är kan möta doften av hav och höra måsarna skria och avgångssignalen ljuda och se förtöjningarna lossas. Då far, du som seglat på de sju haven, vet du att serpentinrullarna tas fram och att de resande på skeppet fattar i ena ändan och de kvarblivande på kajen i den andra. Avstånden ökar och serpentinerna sträcks. De är långa, hundra fot och tusen fot, och det tycks som om skeppet är bundet till land med dessa band som sträcks allt längre och längre. Så börjar de brista, band efter band brister och serpentinernas ändar faller ner i vattnet. I denna syn skulle du kunna stå länge försjunken, eller hur, far?
I nästa skrin låg någon sorglig men trösterik händelse och i nästa en saga om en liten pojke som med mod och list övervinner alla faror och i nästa en berättelse om världens största hemlighet. I detta lilla bibliotek fanns hela världen samlad i ord, all kunskap en människa en människa behövde stod här mitt framför näsan på henne, i de böcker som vände ryggen till men inte av högfärd utan för att så många som möjligt skulle kunna beredas plats. Här kunde vi och andra som förlagt sin aftonstund hit finna allt vi önskade. Och möjligt var, ja troligt, att också den som inte kände sina önskningar skulle finna dem då de lockades av titeln, En jägares dagbok, eller av någon annan mystisk kraft slog upp boken på just den sida då morgonen grydde och allt vaknade och fick liv.

Utdraget kommer från Kjell Johanssons "Huset vid Flon".

I helgen har jag lyssnat på den som CD-bok. Torsten Wahlund läser och gör det fantastiskt bra!

(Bilden på Kjell Johansson är tagen av Sofia Runarsdotter)

Jenny Doveson

Ett av höstens höjdar-skivsläpp var i mina ögon Jenny Dovesons All these wasteful hours, som finns att låna på stadsbiblioteket (får inte missas!).

Jenny kommer dessutom till en av Stadsbibliotekets Popsoaréer i vår, närmare bestämt den 14 april (och det får absolut inte missas!!!)

Lyssna och döm själva:

Inför resan

Man kallar det för: rymd.
Den är lätt att definiera med det enda ordet,
desto svårare med flera.

Både tom och full av allt?
Tätt tillsluten, fast den är öppen,
då ju ingenting
kan slinka ur den?
Uppsvälld till gränslöshet?
För om det finns en gäns,
vad tusan gränsar den då till?

Ja, ja, ja. Men somna nu då.
Det är natt, och i morgon har du viktigare saker
som är lagom för ditt utmätta mått:
röra vid föremål placerade i din närhet,
kasta blickar på avsett avstånd,
lyssna till röster åtkomliga för örat.

Och så resan från punkt A till punkt B.
Avgång 12:40 lokal tid,
och flygning över härvarande moln
längs en ringa slinga av himmel
oändligen någon.

av Wislawa Szymborska
ur diktsamlingen Här, som precis nu finns att låna på Stadsbiblioteket!

Helgens läsning

Jag hade tänkt läsa mycket under de gångna helgerna. Men så blev det inte! Inte som jag tänkt... Mest beroende på att jag lånade Britt-Marie Christofferssons inspirerande bok "STICKNING, ett hantverk att utveckla". Jag har alltså stickat och virkat: vantar, sjalar och pulsvärmare. Allt för att bli så varm som möjligt.

Men "Röd självbiografi" av Anne Carson, "Det mest privata" av Núria Amat och flera av novellerna i Alice Munros "Kärlekens vägar" har jag läst.

Röd självbiografi var en årets största läsupplevelse! Läs Thomas Götselius recension i Dn här.

Núria Amats bok Det mest privata har en del självbiografiska inslag. Hon berättar om en barndom som kantas av saknad av sin döda moder men också efter fadern som inte kan ge någon trygghet till Núria och hennes bröder. Han hänger sig åt sitt bibliotek. Och till de återkommande promenaderna till moderns grav. Barndomshemmet ligger bredvid ett mentalsjukhus, en dag ser hon en kvinna kasta sig ut ur ett fönster.
Núria Amat beskriver starkt hur litteraturen och galenskapen kan drabba en ung kvinna.

Alice Munro är en ny bekantskap för mig, tack Mårten!

Lars Lerins senaste bok En liten konstnär, är en pärla. Han berättar om sin uppväxt. Vi är nästan jämgamla, och det är något speciellt med att känna igen sig i texter från barn- och ungdomen. Lerins akvareller är verkligen fantastiska, nu kan man se flera av dem i verkligheten på Borås konstmuseum.