låg en trappa upp i den första porten på Erik Segersälls väg alldeles bredvid ölkaféet Norma. Dit sneglade far, men nu var vi på väg till en annan lokal, ganska mörk och oansenlig men för oss en helgedom. Ett biblioteksbesök får en att känna sig högtidlig och på samma gång erfara en stor glädje, kan man säga lycka? Visst var det lycka vi kände då vi sakta vandrade runt i biblioteket, spred ut oss och förrättade egen andakt, vid C eller Dg, men då och då möttes till gemenskap i gångarna vid Hc eller Hce. Där log vi mot varandra utan att säga något, ty tystnaden rådde härinne, en god tystnad som alla var rädda om.
Det fanns många olika slags böcker på biblioteket, men till det yttre var de lika, ingen förmer än någon annan, klädda som de alla var i röda skyddsband, dock med särskiljande titel och författarnamn, Jack London eller Moa Martinson eller Harry Martinson.
Och den som öppnar det magiska skrin som en bok är kan möta doften av hav och höra måsarna skria och avgångssignalen ljuda och se förtöjningarna lossas. Då far, du som seglat på de sju haven, vet du att serpentinrullarna tas fram och att de resande på skeppet fattar i ena ändan och de kvarblivande på kajen i den andra. Avstånden ökar och serpentinerna sträcks. De är långa, hundra fot och tusen fot, och det tycks som om skeppet är bundet till land med dessa band som sträcks allt längre och längre. Så börjar de brista, band efter band brister och serpentinernas ändar faller ner i vattnet. I denna syn skulle du kunna stå länge försjunken, eller hur, far?
I nästa skrin låg någon sorglig men trösterik händelse och i nästa en saga om en liten pojke som med mod och list övervinner alla faror och i nästa en berättelse om världens största hemlighet. I detta lilla bibliotek fanns hela världen samlad i ord, all kunskap en människa en människa behövde stod här mitt framför näsan på henne, i de böcker som vände ryggen till men inte av högfärd utan för att så många som möjligt skulle kunna beredas plats. Här kunde vi och andra som förlagt sin aftonstund hit finna allt vi önskade. Och möjligt var, ja troligt, att också den som inte kände sina önskningar skulle finna dem då de lockades av titeln, En jägares dagbok, eller av någon annan mystisk kraft slog upp boken på just den sida då morgonen grydde och allt vaknade och fick liv.
Utdraget kommer från Kjell Johanssons "Huset vid Flon".
I helgen har jag lyssnat på den som CD-bok. Torsten Wahlund läser och gör det fantastiskt bra!
(Bilden på Kjell Johansson är tagen av Sofia Runarsdotter)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar