Bertil Kahl har skickat oss följande inlägg om Jonathan Littells
De välvilliga:
En bok som erhållit Goncourtpriset och erhållit lysande recensioner kan inte vara alltigenom usel. Det är därför med viss tvekan jag skriver ett omdöme. Bokens berättare är Max Aue, en f d SS-officer som vid andra världskrigets slut undgått att bli avrättad att som krigsförbrytare genom att skjuta en vän som skaffat sig en falsk legitimation som fransk tvångsarbetare i Tyskland.
Man kan dela upp boken i två delar. Dels berättarens upplevelser under kriget mot Ryssland under tjänstgöring i Ukraina, Kaukasus och Stalingrad och i slutskedet under slaget om Berlin, dels skildringen av hans bakgrund och privatliv. Han var född i Kiel 1913 och har en tvillingsyster. Fadern tjänstgjorde i en frikår i Lettland efter första världskrigets slut samt därefter övergav sin hustru. Modern gifte om sig med en fransman och flyttade till rivieran. Max var förälskad i sin tvillingsyster samt hatade sin mor och sin styvfar. Med en sådan bakgrund hade han naturligt nog svårt att leva vad som kallas ett normalt liv.
Det har skrivits hyllmeter om Tysklands krig mot Ryssland, judeutrotning och Nürnbergrättegångarna. För den som läst några centimeter av denna ger Littells bok inte något nytt. Den är i denna del ganska tjatig. Däremot är skildringen av hans privatliv och drömmar efter att en kula passerat genom huvudet på honom spännande.
Sammanfattningsvis: En lysande bok om man orkar tröska sig igenom de av de cirka 900 sidorna som inte är annat än transportsträckor mellan de oförglömliga avsnitten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar