Höstvind

I helgen har jag stått framför vardagsrumsfönstret (inte hela helgen) och betraktat björkarna utanför när de tröstlöst fällt sina blad. I Gunnar Hardings nyligen utkomna, och mycket rekommendabla diktsamling Innerstad, hittar jag en passande dikt:

Höstvind

Dagsljuset mattas ut, andas flämtande

och färgerna tystnar.

Almarna förbereder sig för att själva börja glöda

innan vinden klär av dem med en kall smekning,

som när älskande drabbade av plötslig åtrå

låter kläderna falla lite varstans,

tills de står där i dunklet, varsamma, nakna.