Var var du hela tiden?

Var var du hela tiden? Vet bara att jag såg dig en gång
under alla år. Det var i den stora folkmassan på
Regementets dag.

Tänk om vi någon gång i ungdomen hade promenerat i
samma skog en midsommarafton och träffats på stigen.
Eller om hade tagit jobb på samma mejeri och haft
vita kläder. Då kunde vi ha lett våra cyklar hem.

Var var du när jag levde ensam under snön? Var var du
under hela den tid när det bara var jag? Jag ensam, både
ut och in. Bara jag ensam, för min ekorre dog. Jag och
jag och jag.

Jag vet att du har älskat en maskinist, jag vet att du har
rört dig bland människor. Jag vet att många har sett upp
till dig. Jag vet att ingen har undgått att röras av dig. Men
varför visade du dig aldrig för mig? Jag hade blivit
överväldigad av ett livstecken.

Det var inte för att jag är svag. Det var inte för att jag
har svårt för att laga mat eller klä mig. det var inte heller
för att jag ville ha någon att prata med. Det var för
något annat.

Sista tiden brann min mage dag och natt. Huset donade
av dova slag, hissen rörde sig oroligt. Det kändes som om
jag skulle börja föda. När jag till slut somnade in hörde
jag dina andetag i mörkret, så tysta att allting tystnade.
Då visste jag att jag skulle få se dig när vi kom ut ur tunneln.

En dikt av Thomas Tidholm

ur samlingen Jobb