01 juli 2009

Laga ditt eget jävla te, sa jag.


Det var vad som hände. Precis vad som hände. Jag provocerade honom. Jag provocerar honom jämt. Det var alltid mitt fel. Jag borde ha hållit mun. Men det funkade inte heller. Jag kunde provocera honom även på så sätt. Med att tiga. Med att tala. Se på honom. Inte se på honom. Titta på honom på det där viset. Inte titta på honom på det där viset. Med att titta och tala. Sitta, stå. Med att vara i rummet. Med att vara.
Vad var det som hände?
Jag vet inte.
Nån berätta en gång för mig att vi aldrig minns smärtan. När den väl är borta. En sköterska. Hon sa det just innan doktorn satte armen i led på mej igen. Hon var trevlig. Hon hade sett mej förr.
- Jag ramlade nerför trappan igen, förklarade jag. Förlåt.
Inga frågor. Och det här brännsåret på handen? Det bortslitna håret? Tänderna? Jag ville bli utfrågad. Fråga mej. Fråga mej. Fråga mej. Jag skulle ha berättat det för henne. Jag skulle ha berättat allt för dom. Titta på brännsåret. Fråga mej om det.
Fråga.
Men nej.
Det här är ett utdrag från Roddy Doyles "Kvinnan som gick in i dörrar". Och det är en av de starkaste böcker jag läst om kvinnomisshandel.
Och jag kan inte låta bli att förvånas över att Doyle faktiskt är en man som skriver så oerhört inkännande om Paula Spencer. Det är ett kvinnoporträtt som berör och upprör. Så läs!

2 kommentarer:

Elisabet Norin sa...

Gjorde ett oerhört starkt intryck på mig också! Närde - och när - länge teorier om att den i själva verket är skriven av en kvinna - anonymt - och att RD bara lånat henne sitt författarnamn för att historien överhuvudtaget skulle kunna förläggas.
Vad säger du om den teorin?

ewa sa...

Ja, nånstans kan man ju tro det. Men det är väl att förminska författare i allmänhet o Doyle i synnerhet!
Det är inte bara det att misshandelsrelationen beskrivs oerhört bra utan att hela upplägget är lysande! Så rent litterärt är det en mycket bra bok!
Tycker jag. Han lägger ut små trådar som efterhand binds ihop för att avslutningsvis "ge oss en rak höger"...
Så jag tror inte riktigt på den teorin...
Däremot så tror jag att han som författare har haft det här problemet i sin närhet eller så har han varit väldigt inkännande!