Taxens dag - apropå ingenting...

En slumrande astma tog mig häromdagen med chockartad överraskning, och för att komma på fötter igen har jag tillfälligt flytt fältet till kusten i skåne (havsluften gör underverk för astmatiker). Här har jag läst Patrick Modiano (en fransk Paul Auster) och från radion snappat upp att det är taxens dag på söndag (den lilla korvformade hunden).

Som alltid när jag känner av min astma kommer jag att tänka på Townes Van Zandt, en av de största låtskrivarna alla kategorier om ni frågar mig, och som bland annat har skrivit låten Lungs, som börjar med raderna "Won't you lend your lungs to me, mine are collapsing", vilket givetvis har blivit min theme-song (minns ni Ally McBeal? Yes, då vet ni vad jag talar om).

Astmatiker i litteraturen torde det finnas gott om, just minns jag en liten grabb i Stephen Kings (nästan skrämmande långa) tusensidiga roman Det. Fast ärligt talat minns jag inte så mycket av handlingen mer än att det fanns en clown som betedde sig mer än lovligt nedrigt, och att jag älskade att läsa den när jag var i tonåren. Faktum är att King är vad jag skulle kalla obligatorisk tonårsläsning, han har bland annat skrivit en novell om en mordisk oljefläck som slaktar några kvällsbadare ute på en liten insjö, en av dessa badare sugs faktiskt ned i mörkret genom tiljorna på en träflotte. Kittlande otäckt är det, och denna novell kan fortfarande förmå mig att undvika att stå på golvbrunnen när jag duschar. Apropå ingenting alls. Eller apropå litteraturens makt månne...