No och jag av Delphine De Vigan

En del läser författarskap, jag tänker läsa förlagskap. Dvs läsa alla Sekwa förlagets böcker. Tänk att ha fått stifta bekantskap med Claire Castillon och Léonora Miano, som blivit två av mina favoritförfattare! Jag har även läst Muriel Barberys Igelkottens elegans, som blivit så uppmärksammad i pressen. Den påminde mycket om Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Huset som inramning till berättelsen. Utan någon som helst klaustrofobisk känsla.

I Igelkottens elegans får man träffa den tuffa men ensamma portvakten Renée och den 12-årig udda Paloma, som beslutat sig att ta livet av sig på sin 13-års dag. Paloma är också mycket smart likt Lou som är berättaren i Delphine De Vigans No och jag. Det finns ett slags systerskap dem emellan.

Jag ser No och jag som ett inlägg i den franska samhällsdebatten, den tar upp hemlösheten, som jag tror är utbredd i de större franska städerna. Så här tänker Lou när ”deras” hemlöse Mouloud, som bodde på hennes gata dött. Damen på baren mitt emot tog hand om Moulouds hund. Hundar kan man ta hem till sig, men inte hemlösa. Jag tänker att om var och en av oss tog emot en hemlös, om var och en bestämde sig för att ta hand om en enda människa, skulle det kanske vara färre som måste sova utomhus.

Lou är 13 år och får i skolan uppgiften om ett muntigt föredrag. Utan att tänka efter så väljer hon hemlöshet. Lou brukar titta på folk vid stationen Gare d’Austerlitz. Här träffar hon No en ung och hemlös tjej. Försiktigt närmar de sig varandra, Lou bjuder No på baren så hon får värme och något att dricka och äta. No går med på att bli intervjuas. Det utvecklas en stark förtrolighet mellan dem. No berättar om sin situation men helst vill hon att Lou ska berätta för henne. Om vad som helst. Och Lou berättar om Lucas i hennes klass. Han, som de flesta är förälskade i. Även Lou.Lucas som kallar Lou för Smulan vill att de ska träffas utanför skolan.

De här tre ungdomarna hittar varandra. No sover på härbärgen men där är en kamp om sovplatser och när man väl fått en säng måste man vakta sina ägodelar, sova med ett öga öppet som No säger. När situationen blir för svår för No, när hon inte orkar leva på gatan från sju på morgonen till sju på kvällen mitt i vintern, söker hon Lou för hjälp. Och Lou vill hjälpa.

Lou bor med sin mamma och pappa, en mamma som brutit ihop en Lous lillasysters död och hennes pappa gråter i smyg. Mamman orkar inte företa sig någonting utan sitter oftast med morgonrocken på när Lou kommer hem efter skolan påverkad av starka mediciner. Pappan försöker så gott han kan. Lucas har blivit övergiven av sina föräldrar, han bor ensam i en femrums lägenhet.

Det här är en varm berättelse om utanförskap. Jag kunde inte släppa den när jag väl börjat läsa. Den är skriven med en stark inkännande känsla för hur ungdomar tänker och känner.

Innan jag träffade No trodde jag att våldet fanns i skrik, slag, krig och blod. Nu vet jag att våldet också finns i tystnaden, att det ibland inte är synligt med blotta ögat.