Det var med en viss sorg som jag läste ut den sista delen av John Updikes romansvit om Harry "Haren" Angstrom i somras. Under fyra somrar i följd har jag läst de fyra böckerna i sviten, och det har varit fantastisk läsning; om den självupptagne och självgode men ändå så sympatiske Haren, en medelklasshjälte utan motsvarighet - jag insåg att jag skulle sakna honom.
Och så sent som i december tipsade jag en grupp nyfikna läsare om Updikes senaste novellsamling Två enkelsängar i Rom, som i sina bästa stunder är briljant (och som med fördel kan läsas parallellt med novellsamlingen Äktenskap och kärlek, eftersom några av karaktärerna återkommer i båda). Updike är onekligen en av mina favoritförfattare.
Fast nu har han gått ur tiden, och det känns oerhört sorgligt det med.
Och så sent som i december tipsade jag en grupp nyfikna läsare om Updikes senaste novellsamling Två enkelsängar i Rom, som i sina bästa stunder är briljant (och som med fördel kan läsas parallellt med novellsamlingen Äktenskap och kärlek, eftersom några av karaktärerna återkommer i båda). Updike är onekligen en av mina favoritförfattare.
Fast nu har han gått ur tiden, och det känns oerhört sorgligt det med.
2 kommentarer:
Haren vilar - nu mer definitivt. Vi får trösta oss med att detta kanske kan bli ett uppsving för Updike på biblioteket; döden har ju en tendens att locka gamar, nej, låntagare menar jag... /Anders
Ja det är sant! Och det vore fint om alla som ännu inte har upptäckt Updike gör det - snarast!
Skicka en kommentar