Absalom, Absalom!

Under min sommarsemester har jag i vanlig ordning haft tillfälle att springa med huvudet före in i den vägg av storslaget berättande som är William Faulkners. De senaste tre somrarna har jag läst Faulkners oslagbara triologi om släkten Snopes. I år: Absalom, Absalom!, enligt somliga bedömare hans främsta.

Och det är en mäktig roman, som handlar om Thomas Sutpen, en uppåtsträvare på jakt efter sin bit av världen, och som en dag dyker upp i staden Jefferson (en ort som återkommer i Faulkners romaner). Thomas låter ingenting stå i hans väg, det är hans stolthet och beslutsamhet som driver honom och som blir hans och hans barns öde. Det dramatiska, och inte sällan överraskande (på det mest fantastiska vis) skeendet återberättas finurligt i andra eller tredje hand, och bildar därigenom en berättelse som byggs upp av förmodanden, rykten och föreställningar om vad som kan ha hänt. På så sätt är det tidvis en krävande roman att läsa, ett intryck som inte minst förstärks av Faulkners ibland sidlånga meningar (han är bisatsernas okrönte mästare). Men det är också en roman i vilken man inte behöver förstå varje nyans eller tankegång för att drabbas av det som berättas, för att njuta av den i grunden ganska enkla historien som oerhört skickligt lindas upp.

Om Absalom kan man läsa i Wikipedia: Absalom är en av Davids söner som omnämns i det Gamla testamentet. Davids replik "Absalom, Absalom!" är ett välkänt uttryck
för osjälviskt beklagande.

Det är en väl vald titel, på en av litteraturens stora mästerverk.