Guldkorn

Ett litet fynd från dagens botanisering bland bokhyllorna:

Man kan inte svika sin bäste vän och bli bra på att sjunga samtidigt av Kim Hiortøy; en samling korta texter med överraskande, ofta absurda vändningar. Vansinnigt rolig. Ett slags ögonblickslitteratur med en viss ton av ömsint sorgsenhet. Eller sorgsen ömsinthet, om ni så vill. Påminner mig inte så lite om Jan Stenmarks collage, och mycket bättre betyg kan jag knappast ge. Här en text ut Hiorthøys bok:

"Det var lördag. Jag hade klivit upp sent och gått ner till bageriet och köpt två bullar, men bara ätit den ena, och nu låg den andra på fönsterkarmen och blev torr. Ute var det sol och bullen blev torrare och torrare för varje sekund. Länge stod jag och bara såg på den. Jag visste att ögonblicket närmade sig, både för bullen och för mig."

Det absurda säger inte sällan mer om människor än vad vi i ett förstone vill erkänna, skulle jag vilja påstå. Avslutningsvis en uppfordran: Missa inte!