Istället för dikt!

- Jag tänker ofta på dig.
Hur tänker du?
- Kanske inte på dig, men på att jag har så få minnen av dig
och att de minnena kanske mest är påhitt och fantasier, byggda
runt ingenting Som dammtovor runt en torr brödsmula.
Jag önskar att jag hade fler och säkrare minnen av dig.

Det känns som om jag nu borde fråga dig ifall du kan förlåta mig?
- Vill du fråga det?
Nej. Verkar jag förhärdad? Det är inte meningen. Men det känns
meningslöst med sådana frågor. "Kan du förlåta mig?"
Det är väl sådant man säger om man trampar någon
på tårna på bussen? Det jag gjorde är oförlåtligt. Hur skulle man
kunna förlåta något sådant?
De som blir kvar måste väl leva med det ändå?
Det oförlåtliga är oförlåtligt hela tiden, men det går väl att uthärda?
Och i längden är väl det oförlåtliga det enda som är värt att förlåta?
Saknar du mig fortfarande?

ur Magnus Florins "Ränderna"

(Fotograf: Cato Lein)