I helgen har jag läst Elin Ruuths fina debutroman Fara vill, som har fått finfina recensioner snart sagt överallt.
På sina håll diskuteras det om Fara vill är en diktsamling eller en roman, eftersom den befinner sig någonstans i gränslandet mitt emellan, med en poetisk prosa och ett i korta stycken reflekterande över sakers tillstånd snarare än en berättelse. Men ärligt talat är det rätt oväsentligt. Allt ni behöver veta är att ni inte bör missa.
Av någon anledning kommer jag att tänka på Martina Lowdens Allt när jag läser Fara vill. Kanske är det på grund av utgångspunkten; en ung kvinna som betraktar världen omkring sig och det med lätthet till associationer och finurliga tankegångar, kanske är det något annat. Men jag skulle tro att de som tilltalas av den ena också gillar den andra.
På sina håll diskuteras det om Fara vill är en diktsamling eller en roman, eftersom den befinner sig någonstans i gränslandet mitt emellan, med en poetisk prosa och ett i korta stycken reflekterande över sakers tillstånd snarare än en berättelse. Men ärligt talat är det rätt oväsentligt. Allt ni behöver veta är att ni inte bör missa.
Av någon anledning kommer jag att tänka på Martina Lowdens Allt när jag läser Fara vill. Kanske är det på grund av utgångspunkten; en ung kvinna som betraktar världen omkring sig och det med lätthet till associationer och finurliga tankegångar, kanske är det något annat. Men jag skulle tro att de som tilltalas av den ena också gillar den andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar