Viet i litteraturen

Jag läste Jon Kalman Stefanssons Sommarljus i helgen, som Ulf bloggade om häromdagen, och jag är böjd att hålla med om att det är en mycket läsvärd roman. Vad jag dessutom noterade är att det nu på kort tid kommit ut åtminstone tre romaner på svenska skrivna i vi-perspektiv, dvs att berättarrösten är ett första person pluralis istället för singularis. Utöver redan nämnda Sommarljus (på isländska publicerad 2006) så även Joshua Ferris Så fick vi se slutet (på engelska 2007) och Carsten Jensens Vi, de drunknade (på danska 2006), alla tre till synes skrivna oberoende av varandra...

Detta får mig att börja fundera på om vi kanske är på väg bort från den självupptagna jag-romanen, (som dessutom tycks vara en nagel i ögat på en del svenska kritiker) och på väg mot en gemensamhetslitteratur, där vi-ets kollektiva upplevelser står i centrum. Och, om det är så att litteraturen speglar samhället, kan det då vara så att 1900-talets förhärligande av individen och jaget håller på att bytas ut mot en insikt om att vi inte kommer att klara av att möta miljökatastrofer, resistenta bakterier och ekonomiska kriser om vi inte hjälps åt?