Vallgren & Kunzelmann

Recensenterna har inte varit helt övertygade vad gäller Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann, och jag har stött på biblioteksbesökare som både rynkat på näsan och höjt den till skyarna. Så vad ska man tro?

Som alltid är det bästa givetvis att bilda sig sin egen uppfattning, och det har jag gjort. Och jag är inte helt missnöjd, fast kanske inte helt nöjd heller.

För jag har invändningar, framför allt mot ett tidvis manierat språk, ett tröttsamt uppräknande av kändisnamn och en lika tröttsam och uttjatad samhällskritik som just inte tillför något vare sig till romanen eller samtidsdebatten (och här utgör Vallgrens egen För herr Bachmanns broschyr ett lysande exempel på motsatsen). Den beskrivna tidens ytlighet blir på sätt och vis romanens egen. Men trots detta är det lätt att fångas av Kunzelmännens öde, framför allt eftersom Vallgren är en oerhört driven berättare, och avsnitten om Kunzelmann den äldre har en ton av dramatik och äventyr som är lätt att tycka om. God underhållning sålunda, men inte mycket mer.