Helena von Zweigberks senaste bok är en ärlig och trovärdig berättelse om ett äktenskap i kris. Boken utspelar sig på Sicilien med vulkanen Etna i bakgrunden, symbolen för alla eventuella oväntade utbrött och explosioner.
Handlingen är i grunden väldigt enkel: ett par (Anna och Mats) i desperat försök att leva ett harmoniskt familjeliv, åker med sina barn på semester. Deras mål är att försöka hitta en lösning på deras situation.
I brist på kommunikation och förståelse, skadar Anna och Mats varandra mycket och även om det är det sista de vill, skadar de också sina barn. Det faktum att de gör illa sina barn får dem att inse att någonting måste hända, helst positivt i deras förhållande, men de vet inte hur. De har kommit så långt ifrån varandra och blivit så bittra, att det blir bara värre och värre vad de än gör. Vakuumpositionen de har hamnat i gör att de varken vet ut eller in, inte innan de börjar kommunicera med varandra, eller innan de får nog av varandras dåliga beteende.
På ett enkelt och trovärdigt sätt, berättar författaren deras historia. Spänningen byggs gradvis, dialogerna är bra och situationerna genomtänkta.
Hur än lyckligt förhållande man har, kan man inte undvika att fundera på några saker ur boken:
..." Ingen tror i början av ett förhållande att småsaker som ordning och städvanor kan ha någon egentlig betydelse. Att inte kunna skölja av en tandborste ordentligt, till exempel. I ett inledande skede konstaterar man bara att det är något ens älskade inte kan. Man kanske skämtar om det. Man kanske gör rent tandborsten i smyg eftersom man inte står ut med att se hur skummet som blir kvar bildar klumpar av grå levrad spott och torkad tandkräm.
Men när man har stått och borstat tänderna med blicken fast på den smutsiga tandborsten några hundra morgnar och kvällar börjar det göra något med ens sinnesfrid.
Plötsligt hör man sig själv säga: Men kan du inte skölja av tandborsten? Det ser ju äckligt ut!
Och ett steg till: Jag spyr om din tandborste ska se ut så där! Varför kan du inte bara göra vad jag ber dig om!
Därefter uppgivenheten: Han eller hon kommer aldrig att lära sig att skölja av tandborsten. Du kommer att få stirra på den grå sörjan resten av ditt liv. Och du börjar odla bitterheten."...
Boken är tydlig och lättläst. Jag har lyssnat på författaruppläsningen som är bra och ger mycket, man upplever den ständiga känslan av dålig stämning och spänningen byggs upp sakta och är stark.
Trevlig läsning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar