
Med Anneli Jordahls varsamma poetiska och ibland mycket vassa språk möter vi en, i kärlek, utsatt kvinna som längtar efter man och barn. En kvinna som väntar och längtar efter sitt livs stora kärlek. En kvinna som läser, undervisar och föreläser om kvinnans sak.
Ellen och Urban skriver till varandra, de delar tankar, de diskuterar författare och litteratur. Ibland reser Urban von Feilitzen till Stockholm, då går Ellen och han på teater, kafé eller bara promenerar med varandra.
Men Urban von Feilitzen bryter deras relation. Ellen rasar samman.
"Vad återstod när inte han fanns i hennes liv? Kunskap, jovisst, böckerna, hennes skribentgärning, även om den inte var särdeles märkvärdig. Vad var den värd i det stora hela?

Livet går faktiskt vidare, Ellen Key reser runt i världen ger ut ”Barnets århundrade” och låter bygga Strand. Det vackra huset vid Vättern.
Till Strand kommer en dag en kvinna gående. Malin Blomsterberg har vandrat från Malmö för att som hon säger till Ellen -Er ville jag ta i hand. Malin läser, och hon läser mycket dessutom är hon kokerska. Så det slutar med att hon stannar hos Ellen Key och den stora Sankt Bernhardshunden Wild.
Malin ber att få kalla Ellen för Matte, det beskriver nog vad hon känner för Ellen. Och vad Ellen känner för Malin. Malin skriver också, långa listor varje dag på allt som ska göras. Hon skriver dikter "till honom".
Malin Blomsterberg, vem var hon - Så snälla Anneli Jordahl, berätta om Malin! Jag väntar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar