
Den handlar om Enrico Mreule, som ingenting annat önskar sig än att fly världen och livets tumult, likt en Buddha försöker han kasta av sig begär och önskningar, och ger sig av från Europa till Sydamerika där han blir kvar i tretton år, i självvald isolering. En stor del av romanen ger plats åt Mreules funderingar och minnen, kanske därav känslan av stillastående tempo, men språket är så klart och funderingarna så skarpa att läsningen trots det låga tempot känns omtumlande.

Enrico Mreule har existerat i verkligheten, och är ihågkommen eftersom han var god vän till en italiensk poet som dog mycket ung och delvis därför kommit att bli beryktad. Och Claudio Magris låg högst upp på Ladbrokes lista över tänkbara Nobelpristagare i litteratur förra året - jag skulle inte ha några invändningar om han fick det i år (och det är ju snart dags, som bekant...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar